ØREDEV 2019

1 svar

Last week I attended Øredev, a software developer conference hosted in Malmö. With 7 parallel tracks and 17 sessions per track there’s about as many ways to go through Øredev as there are synapses in the human brain. Speaking of brains, mine’s a bit fudgy after the intensive days of conferencing. Therefore, this post will be a bit all over the place, but can serve as a selection of my favorite talks.

Intro to Data Science

Dalya Gartzman held a wholesome presentation on how to get started with Data Science. Through her demonstrations of her own creations, she made it not only seem possible but also very fun to get into the field. If you want to get started with Data Science, have a look at the talk from Dalya or head straight into the resources she presented: word2vec, CS231n, Keras, PyTorch.

Creating Escher paintings using Elm

Another inspiring talk was the one by Einar Høst. As a fan of Gödel, Escher, Bach by Hofstadter, the mention of Escher caught my attention and on top of that Elm is an interesting language. In my notes, I wrote ”What is going on?” and not much more as I had a hard time following the live coding experience. That being said, creating the Escher-inspired art did not require a huge amount of code and I did appreciate the aesthetically pleasing end results. Thankfully, there’s an online workshop available which I hope to go through some day.

TDD in JavaScript

The author of The Art of Unit Testing, Roy Osherove, is writing a new book on TDD with JavaScript. Starting off with the opening line ”Jeg snakker litt norsk”, Roy was a fun and entertaining speaker, with interesting thoughts and opinions:

Random input to a unit test is a bad idea, as it requires calculation of the outcome
He’s a happy Wallaby customer. Wallaby is a JavaScript TDD tool which indeed looked nice with its fancy colors and instant feedback.
Test your test by writing failing production code before writing the final, working, code.
VS Code is nice, IntelliJ is better

If you’d like an alternative to Osherove’s books, I’d recommend Obey the Testing Goat by Harry Percival. It’s free for online reading, open sourced on GitHub and covers git and deployment in a good way.

Product Owners – An Impossible Task?

Allan Kelly started off by asking the audience ”Raise of hands – How many of you are working with a PO?” Almost everyone raised their hand. ”Okay, and how many of you think you’re working with an excellent PO?” Almost everyone took their hand down… So that felt a little awkward. Allan then continued on explaining why the task of a PO is almost impossible, and how the task can be made feasible. For details, his talk is available on Vimeo and he’s written a blog post on the topic.

Thanks to the talk, I learned a new english term: ”dogsbody”, meaning someone who does drudge work. (which a PO shouldn’t be doing.) Drudge work would probably translate to ”hundgöra” in Swedish. Øredev had their own dog, Øredev Øredevsson, present during parts of the conference which I unfortunately never had the chance to see.

Scrum Metrics

Stephanie Gasche talked about how to quantify the work of a scrum master. Since I don’t have a Scrum master in my team, I had to take out bits and pieces from the talk and apply it to my own situation. One of the proposed metrics was an interruption tally to keep track of how many times a developer gets interrupted during a day. Since interruptions seems to be something that builds connections/culture/comfort at my workplace, the goal should perhaps not be to avoid interruptions but rather improve the quality of them.

Security

Erlend Oftedal (maintainer of retire.js) presented various ways of attacking a modern web app. A little scary, but interesting. He presented a couple of ways to keep up to date with recent hacking activity, namely by following https://hackerone.com/hacktivity and https://twitter.com/disclosedh1. The attacks included XSLT exploits, template injection, web cache poisoning and much more.

Online Communication

Dr Joanne Meredith presented interesting findings from her studies of online communication. How great is it that smileys, emojis and GIFs have helped us manage the otherwise missing queues of body language in instant messaging. This was probably my favorite talk during the conference (tied with Yuri Malishenko’s talk on Visual thinking) as it brought up many familiar situations I come across in my everyday life of communicating online.

Advent of Code

Eric Wastl comedically explained how his estimate of number of users (70) for Advent of Code turned out to be totally wrong as the project got 5000 users in the first few days and now have grown to hundreds of thousands or so. Eric’s talk was quite timely as advent is just a couple of weeks away. I did a couple of problems last year, and hope to give it another go this year. If you wanna join forces, let me know!

In Conclusion

The best part about Øredev was probably not the conference in itself, but getting to enjoy it together with my colleagues. Being able to have someone to discuss the latest talk with, and relate it to how things work at our own company, made the experience so much richer. I’m very grateful for the amazing people at this awesome company (that being Sectra if you didn’t know already) that I work for.

Food 3/5
Entertainment 4/5
Organization 5/5
Will I recommend Øredev to my friends? Yes, in 9 out of 10 times.

Tips inför jobbansökan

1 svar

Efter en händelserik jobbjaktsäsong har jag mängder med nya insikter och erfarenheter. Därför känns det extra viktigt att ge tid för debriefing som till allas glädje kommer ske här på bloggen i form av en reflektionsrapport. Förhoppningsvis kommer ni som läsare kunna ta del av tips och råd inför egna jobbansökningar. Dessutom, när jag berättar om mina mest intelligensbefriade tillfällen kan det finnas ett visst underhållningsvärde.

Första kontakten

Många verktyg finns att tillgå för att etablera kontakt med företagen du kan tänka dig att jobba hos. En av tungviktarna, LinkedIn, har en profil-inställning som de kallar ”Låt rekryterare veta att du är öppen för nya möjligheter” (länk). För mig hade den inställningen en påtaglig effekt vilket jag tänkte visa med ett litet diagram.

Diagram över antalet sökträffar på linkedin över tid.

Inställningen aktiverades den 9e januari och inaktiverades den 17e februari

Som synes i diagrammet fick antalet visningar ett rejält uppsving i mitten på januari, och det var bara ett musklick bort! Med den ökade exponeringsgraden trillade det också in meddelanden och kontaktförfrågningar från rekryteringsfolk i stil med ”Hej, såg att du söker jobb, vill du komma på karriärsamtal hos oss?” dekorerat med artighetsfraser. För mig var det en jättebra möjlighet att dels få upp ögonen för företag som jag tidigare inte hade nån relation till och dessutom få erfarenhet av rekryteringsprocesser.

Andra alternativ till LinkedIn finns också. Tack vare kurser i designmönster och mjukvarutestning där vi studenter använde plattformen Piazza kom jag i kontakt med Palantir utan någon större ansträngning från min sida (Tack Ola!). Jag tror också att GlassDoor kan vara användbart för jobbsök, även om jag enbart använt det för att kolla upp lönestatistik och läsa saftigt skvaller om olika företag.

Oavsett om man väljer att gå via LinkedIn eller är lite mer pang på och kontaktar företagen direkt så kommer ditt CV och eventuellt personligt brev att dyka upp tidigt på agendan, så låt oss prata lite om det.

CV och Personligt Brev

Mitt CV

Använder $LaTeX$ och git för enkel versionshantering.
Är baserat på en mall från OverLeaf, se även CV-mallar från ShareLatex.
Är två sidor långt.

Under mina intervjuer har mitt CV alltid varit utgångspunkten för samtalet. Mycket fokus läggs på förstasidan där jag har mina främsta styrkor och tyngsta erfarenheter. Jag tycker dock att det är okej att ha ett CV som är längre än en sida, men min erfarenhet säger mig att det är sällan någon läser mer än första sidan. Det finns argument för att ett CV aldrig behöver eller borde vara längre än en sida, om ni vill kan ni googla på ”Elon Musk CV” eller ”Marissa Mayer CV” för lite inspo. Mitt motargument är att det kan vara bra att lämna lite luft i CVt för att ge intervjuaren utrymme för anteckningar under en eventuell intervju, whitespace is not your enemy!

Mina personliga brev

Introducerar mig själv
Förklarar hur jag fått upp ögonen för företaget eller varför jag söker till dem
Är ganska korta (300-400 ord)
Berättar om mina främsta egenskaper
Innehåller kontaktuppgifter

Personliga brev är ganska tråkiga att skriva och även ganska tråkiga att läsa tror jag. Därför struntar jag ibland att skriva ett och förlitar mig istället helt på CVt, en lyx man kan kosta på sig som civilingenjör men kanske funkar det för andra också. Hursomhelst, om jag ändå skriver ett personligt brev brukar jag försöka justera bilden jag förmedlar av mig själv så att den är i linje med företaget; när jag sökte till Ericsson tog jag upp min nätverksbakgrund men när jag sökte till Potato fokuserade jag istället på mitt intresse inom webbutveckling, ganska rimligt ändå.

Lära känna-intervju

Den första intervjun brukar handla om att företaget får veta mer om dig som person och dina tidigare erfarenheter, men även en chans för företaget att presentera sig själva. Under januari-februari i år gick jag på ca 10 intervjuer och det var lite stressigt ibland men väldigt utvecklande och bra träning. Därför är min rekommendation att tacka ja till de flesta intervjuer även om företaget inte är ett du skulle sökt till självmant.

Ibland går en intervju jättebra och du och intervjuaren har en avkopplad stämning. Nedan är ett utdrag från en av mina favoritintervjuer:

Jag: *Berättar om mitt skifte från nätverksteknik till mjukvaruteknik* — ”… så jag hade rätt bra flyt.”
Hon: ”Bra hjärna kanske? 😉”
Jag: ”Hehe, mm 😍”

Från den intervjun gick jag fylld med energi och självförtroende, men det är inte alltid det går så bra. Här ett par exempel från en intervju där jag i princip låg i brygga från start till slut:

Hon: ”Berätta om något misslyckande i ditt tidigare arbetsliv.”
Jag: *Funderar* — ”Jag kommer inte på något misslyckande från arbetslivet, men jag kanske kan ta ett från privatlivet istället?”
Hurra! Förstaplatsen i SM för dåliga idéer är säkrad! 🏆
Hon: ”Go ahead.”
Om jag hade haft min advokat med mig under intervjun, och det hade inte varit helt otänkbart eftersom det var förhörsstämning under intervjun, hade vi förmodligen tagit paus här och hittat någon nödlösning. Nu hade jag tyvärr varken advokat eller rationellt tänkande till min hjälp.
Jag: *Berättar om svårigheter i en relation. Irrelevant och obegripligt. Hjärtat bankar, rösten stockar sig. Vill börja gråta. Slutar till slut att prata.*
Hon: *Skriver ner sina anteckningar på laptopen.* Vad är 25 gånger 25?

Även om jag kom fram till rätt svar (625) på en ganska imponerande tid låg jag totalt sett på minus under den här intervjun, och värre skulle det bli!

Hon: ”Finns du med i brottsregistret?”
Jag: *Börjar tänka på när jag som 17-åring blev utskälld av en rabiat MC-polis för att jag cyklade utan händerna på styret. Kommer fram till att det nog inte räknas.* ”Nej.”
Hon: ”Du fick tänka efter lite?”
Jag: ”Ja.”
Hon: ”Men du har aldrig blivit dömd för något brott?”
Jag: ”Nej.”

Ja, det var verkligen en underbar konversation vi hade där, konstigt nog hörde de aldrig av sig efteråt. Hursomhelst, under lära känna-intervjuerna vill intervjuaren veta dina styrkor och svagheter. Om du därför vill vara väl förberedd antar jag att du kan öva på att besvara frågor som ”vad tycker du är roligt”, ”vilken roll tar du i en grupp”, ”när blir du stressad” på ett positivt sätt som inte ger utrymme för misstolkningar. Personligen tycker jag inte att det är särskilt roligt att förbereda sig på ett artificiellt sätt, och därför har jag istället satsat på mängdträning i skarpt läge. Ibland blir det katastrof, men från varje intervju har jag kunnat ta med mig lärdomar. Och om intervjuaren inte lyckas använda intervjuns 30-90 minuter för att komma fram till att jag är en självklar anställd så är det deras förlust. Det säger jag inte bara för att jag vill må bättre istället för att vara sur över mina avslag, utan också för att det är viktigt att gå in med självförtroende i en arbetsintervju. (och för att det är sant förstås)

Det mest lärorika med mina intervjuer har varit att jag verkligen fått tänka på vad jag tycker är viktigt i mitt arbete och på en potentiell arbetsplats. Intervjuerna tvingar en att skaffa sig en åsikt om vad man vill i arbetslivet. En annan effekt, och det här kanske är det bästa av allt, är att få nya kontakter och lära känna kanonbra personer. Även om man inte hinner lära känna varandra jättebra på en timme så känns det ändå väldigt värdefullt att ha några extra anknytningspunkter till olika företag i sin bransch. Så för dig som ska söka jobb framöver: Var orädd, ärlig, ha roligt och lycka till!

Re-branding

Lämna ett svar

Jaktsäsongen för jobb närmar sig med stormsteg och jag spenderar stor del av min tid med att leta efter potentiella arbetsplatser och finslipa mitt application game. Av samma anledning som jag inte skulle komma till en anställningsintervju iklädd en lampskärm med en stekpanna över axeln (förklaring kommer) behövde min representation på sociala medier en översyn. För under antagandet att de företag jag kontaktar drar en googling på mitt namn innan de bestämmer sig för att kalla mig till intervju blir mina online-profiler mål för arbetsgivarens första intryck av mig. Det skulle vara ett mastodont-arbete att kurera allt mitt material här på bloggen, twitter och Youtube och jag är inte säker på att det skulle finnas någonting kvar efter det, men det minsta jag kan göra är att ha en profilbild som säger ”Anställ mig!”. Med tanke på råmaterialet innebär det en viss utmaning men till slut blev resultatet detta:

Profilbild av mig hållandes en bok om kompilatorer.

”Wow, vilken anställningsbar person” – Förmodligen alla rekryterare i världen

Med bilden vill jag kommunicera ut att jag är väl bevandrad i datavetenskapens värld, vilket det inte borde råda några tvivel om med tanke på att jag håller i drakboken. En mindre detalj är att jag i bilden har mina glasögon, utan vilka jag bara är en halv människa, hängandes i kragen. Med lite inferens kan man dra slutsatsen att eftersom jag läser utan glasögon borde jag vara närsynt och som alla vet ger närsynthet +10 poäng till INT.

Det är troligt att mina ambitioner med profilbilden sträcker sig långt högre än dess faktiska effekt, men det är åtminstone en förbättring jämfört med föregångarna. På tal om dessa föregångare har jag gjort ett litet homage-kollage av alla profilbilder jag lyckades hitta kopplade till mina konton runtom på internet.

Kollage med profil-bilder: Ölkorv, Vargmössa, Drömmaren, Stekpanna, lampskärm, gråskala, avril, blondie, sailor moon

I den andra kolumnen av bilder kan vi se att jag verkar uppskatta diverse huvudbonader. Raden längst ner tyder på en längtan till att vara blondin och väcker kanske allvarligare misstankar än så. Angående Avril och Sailor Moon som profilbilder har jag beslutat att behålla dessa på de sällsynta ställen jag använder dem för den glädje de ger mig och säkert många andra.

Kanske undrar ni varför jag frivilligt valt att använda alla dessa profilbilder fram tills nu. Efter att ha genomfört den här uppdateringen med att skaffa en ”normal” profilbild tänker jag att det här med att konformitet är svårt. När jag scrollar igenom flödet av ”Personer jag kanske känner” på LinkedIn ser alla (90 % iaf) likadana ut. Inget fel med det, men för mig blir det lite tråkigt. Därför tenderar jag att hamna någonstans inom spektrumet mellan obegriplig och oväntad, för att använda den här bloggens titel, och ibland blir det aningen knasigt. Men med tanke på en profilbilds förgänglighet har jag inte brytt mig så mycket om det.

Jag kommer att tänka på en scen ur den fantastiska filmen The Big Short där Michael Burry, hedgefond-chef, blir konfronterad av en irriterad investerare efter att han satsat många miljoner $$$ på att bostadsmarknaden skulle krascha. Sensmoralen, eller min tolkning av den, är att det finns viktigare faktorer än de ytliga i valet av anställd. Dialogen går såhär:

Irriterad Investerare: So, Mike Burry of San Jose, a guy who gets his hair cut at Super Cuts and doesn’t wear shoes, knows more than Alan Greenspan and Hank Paulson?

Mike: Well, Doctor Mike Burry, yes he does 😀

En annan av mina favoriter; Conan O’Brien (som i sin profilbild på LinkedIn poserar med f.d. presidenterna Bush, Clinton och Roosevelt) var inbjuden till Harvard och svarade på studenternas frågor om karriär och ett av hans svar bygger på hans talesätt “If you work really hard, and you’re kind, amazing things will happen.” De orden resonerar väl med hur jag vill vara som anställd, och är något som jag hoppas min kommande arbetsgivare värderar högt.

Jag är inte i en position där jag kan mäta mig med Burrys genialitet eller O’Briens karisma och kanske har en blomstrande arbetsmarknad för mjukvarubranschen gjort mig vårdslös med hur mycket av mitt narrspel som jag visar i det offentliga rummet. Uttrycket ”kill your darlings” är ju en bra beskrivning på något man helst inte vill göra men inför årets arbetsansökningar hoppas jag kunna visa mig seriös och duglig till spännande och intressanta jobb, utan att för den skull förlora mig själv. 🙂

Årskrönika 2017

Lämna ett svar

Med jul och nyår i antågande har det blivit dags att sammanfatta året som gått. För vad är väl ett årsskifte utan alla dessa krönikor som får oss att minnas de bästa och sämsta händelserna från 2017? Min krönika har förmodligen inte samma stjärnglans som t.ex. SVT:s sportkrönika, men det kommer iaf finnas lite statistik.

I början av året satte jag upp ett gäng mål och utmaningar. Historiskt sett har jag varit tveksam till att sätta upp personliga mål men, och det här är en fullkomligt grundlös förklaring, i takt med att jag börjat leva efter devisen ”Don’t let the perfect be the enemy of the good” anar jag att mål hjälper mig att göra ”nåt bra” istället för att vänta på ”något perfekt” som aldrig kommer hända.

Bloggen

Sedan april 2015 har jag fört besöksstatstik här på bloggen. Det är inte så farligt som det låter; du som läsare läser ett blogginlägg vilket ökar på en räknare med ett snäpp. I början av det här året tänkte jag att baserat på 2016 års tillväxt jämfört med 2015 borde jag i år kunna nå upp till 2 miljarder läsare vilket skulle innebära en ökning med 38% jämfört med 2016. Siffran 2 miljarder är några storleksordningar större än det faktiska värdet, men det spelar inte så stor roll. Med tanke på att jag i 2016 skrev ”Ett öppet brev till Linköpings universitet” som är något av ett one hit wonder som gav många visningar runt publiceringen men som inte genererar visningar över tid skulle det krävas en del jobb att nå upp till det här målet.

Så kom februari och med det även ”Dating 101” vilket engagerade mina läsare mer än något annat inlägg tidigare gjort, jag blev till och med bjuden på middag och än idag kan jag jag få frågor om vad som hände sen. Även om det är ett av mina personliga favoritinlägg lyckades det inte få samma spridning som ”Ett öppet brev till LiU” så det stod klart att det både kvalitet och kvantitet var nödvändigt. Jag skrev en del inlägg i kategorin ”Utbildning” under året, och de är inga kioskvältare direkt. När hösten kom hade jag under en längre tid låtits inspireras av Prequel Memes och George R.R. Martin och resultatet blev ”Good Talk”. Likheterna med ”Dating 101” är många, men med Good Talk skruvades komiken och cringen upp några snäpp. Historien krävde också tvåspråkighet vilket var en helt ny utmaning, men jag tyckte det blev helt okej till slut.

Efter ”Good Talk” trodde jag att jag rott målet för antal visningar i hamn men med mindre än två veckor kvar på året är 2 miljarder inte riktigt uppnått. Istället för att utelämna uppdraget åt slumpmässigt förbipasserande internetbesökare, många av dem har i år kommit från Kanada vilket jag antar beror på 2016 års bloggserie ”O Canada”, skrev jag istället inlägget du just nu läser.

Att låta antalet läsare av bloggen vara en motivator kanske inte är det bästa medlet för att skapa kvalitativa inlägg, men jag tycker det har fungerat bra, hållit mig aktiv och varit väldigt roligt. Idag snubblade jag över ”10 years of professional blogging – what I’ve learned” så jag kanske ändrar strategi till nästa år.

Reading Challenge

För att bli bra på att skriva måste man läsa också. Tillsammans med Goodreads satte jag upp målet att läsa 3 böcker under 2017. Genomsnittligt antal böcker att läsa från de drygt 3 miljoner som deltar i läsutmaningen på Goodreads är 45 (”helt sinnes :O”) så där ligger ligger jag i underkant men jag är ändå supernöjd med att ha nått mitt mål. Dessutom finns det chans till att jag hinner läsa ut en fjärde bok också; hur det går kan ni följa på min Goodreads-profil.

Studierna

För studierna har jag inte satt upp något specifikt mål för året. Med kurser som grafteori skapas ett outtryckligt mål att bara hålla huvudet ovanför vattenytan när terminen forsar fram. Lyckligtvis närmar sig terminsslutet och alla kurser har gått bra vilket är jätteroligt. Jag blickar tillbaka på kurserna som lärt mig anatomi och fysiologi, kompilatorkonstruktion etc och som även lett mig till att bli en del av communityn för OpenMRS.

Att plugga är ett fantastiskt sätt att utvecklas på och jag är väldigt tacksam för mina kursare som lyckas gör även de svåraste momenten mycket roligare. Men nu hägrar exjobb och arbetsliv inom en inte alltför avlägsen framtid!

Omvärlden

Om vi låter den här krönikan lyfta blicken och inte bara tittar på mina egna gärningar så blir det genast mer balanserat mellan framgångar och misslyckanden. Det beror förstås delvis på att jag döljer mina misslyckanden för er 😉 men också för att omvärldens misslyckanden är så stora och så många. Under december har jag försökt minska mitt läsande av flöden på sociala medier; Facebook blir jag mest arg av och Reddit blir snabbt tråkigt och enkelspårigt. Twitter och Instagram känns än så länge helt okej. Häromdagen bytte jag ut social media till vanlig media och såg på Rapport istället, men det var ännu värre. Känslan blir lätt ”Asså jag kräks! Det är så j*vla dåligt!”

Jag såg nyligen ett talk (ett prat/snack?) med Chamath Palihapitiya och han var ganska kritisk till sociala medier. Han verkade väldigt arg och släppte många F-bomber, men som tidigare anställd på Facebook har han nog ändå ett visst mandat. Facebook själva publicerade ”Is Spending Time on Social Media Bad for Us?” som också var intressant. Sociala medier har självklart både bra och dåliga effekter men för mig personligen tror jag det finns bättre miljöer. Till exempel kan man se på David J. Malans (världens bästa föreläsare?) föreläsningar i CS50, Harvards introduktionskurs i datavetenskap. (Från Facebook och Reddit över till YouTube, vilken förbättring! Jag är väl medveten om hyckleriet 🙂 )

REKLAMPAUS: Om du också vill spendera mindre tid på sociala medier, men inte vill riskera att missa mina uppdateringar om nya blogginlägg, så kan du prenumerera på den här bloggen via e-post. I panelen till höger, eller nästan längst ner på sidan om du använder mobilen, finns en liten widget där du kan fylla i din e-postadress och sedan klicka på knappen ”Prenumerera”, väldigt smidigt!

Sammanfattning

Vill man ha lite fördjupningsmaterial till den här krönikan kan man läsa min Sommarsummering 2017. Allt som allt känner jag att jag har varit duktig i år, och det är ju en trevlig känsla att avsluta året med. Som en sista utmaning tror jag att jag ska föra vidare den känslan till ett par vänner. Om vi alla slänger iväg ett ”Du har varit duktig i år”, eller visar vår uppskattning på något annat sätt, till minst två vänner så får vi en vacker exponentiell tillväxt av komplimanger, och det är en bra sak tror jag. Tack för i år, och jag önskar er alla en God Jul och Gott Nytt År!

Good Talk 😘

3 svar

The following conversation took place in Melissa’s overnight apartment in Stockholm where she was staying for the weekend between two photo shoots. I had fortunately been granted an audience in private with her, although she was slightly annoyed when I wouldn’t reveal the topic for our meeting.

I walked the streets of the capital accompanied by a light rain and eventually reached her address. I rang the door phone and the entrance was unlocked shortly after. After a few stairs I found the door ajar and stepped in. Melissa was out of sights, so I uttered a ”Hello!” while I took off my jacket and shoes. ”Hiya, come on in!” was heard from the main room.

I treaded carefully into Melissa’s realm and probed the furnishing for a place to sit. Her sofa was strategically cluttered with clothes and stuff so that only one of the three seats was available. Min plats, I thought and made myself comfortable. Melissa sat in her throne chamber, 1.5 meters above the floor on top of a massive king sized bed with drapes in gold and purple. I had seen Star Wars enough times to know that the battle would be at my disadvantage when my opponent had the high ground, but like Anakin I was blind and unable to accept my forthcoming defeat.

”What do you want to talk about?” Melissa asked as soon as I sat down.
”I just want to tell you how I feel about you.”
”I hope it’s good”, said Melissa warily.
”Too good”, I replied as I turned my sad eyes down to the floor.

Åkej, nu börjar showen, I took a deep breath to calm myself the best I could.
”Melissa, you are a bringer of happiness with a lovely smile and a contagious laugh. We laugh at the smallest things when we’re together and it’s never boring being around you.” Melissa gave her characteristic smile, as if I needed a reminder that what I had just said was true. I continued.

”You’re intelligent, not because you’ve studied at uni for years like me, you’re just smart. You’re great at arguing and expressing your thoughts and our discussions are always challenging and rewarding. Sometimes I just want to argue with you to see what tricks you’ve got up your sleeve.” Melissa seemed to enjoy the praise. I kept going. ”I’ve always thought that rational fights and passionate sex is much better than the other way around, and we do at least fulfill the first half.” I giggled nervously and closed my eyes to avoid looking into Melissa’s. I was such a cliché, how could I permit myself to be so embarrassing?

Melissa looked amused and then she asked ”What’s rational sex?” like she was trying to find a logical flaw in my statement. I scratched my cheek as I pondered. I soon came up with a witty response and now it was my turn to be amused.

”Think of the old kings during the middle ages. They used to marry wives they didn’t fancy, but would still fulfill their marital duties to hopefully father an heir to the crown, very rational and not passionate at all. Stannis Baratheon is a great example, and he died!” My confidence was skyrocketing, but Melissa was quick to parry.
”Stannis’ early death was him owing up to the facts that he let assassinate his brother and burned his daughter alive, not due to him being rational between the sheets.”
”You’re missing the point”, I muttered.
”Well, bringing up Stannis isn’t exactly helping your case since you both share a passion for grammar as well as religious femme fatales”, Mellisa laughed sarcastically.

My brief feeling of confidence and amusement was now completely gone and the embarrassment had returned, I attempted a feeble defense.
”A correct usage of language is important if you wish to be understood.”
”I suppose that working with compilers would make you believe that.” Melissa said dryly.

After two compliments delivered I had made zero progress, it was time for a foolproof recipe with guaranteed success.
”You’re the most beautiful human being I’ve ever seen. When my eyes look into your blue ones I wish that the moment we’re sharing would go on forever.” The well rehearsed line sounded as unnatural as if I would have read it straight from a script. Melissa replied mechanically with a ”Thank you” and smiled.

Komplimangerna rinner av henne som vatten på en gås. Hon är lika dum som gås också. Undrar vad hon gör av alla fjädrar? My thoughts were racing as I was trying to come up with something to tell Melissa that would release her from boredom. Having already broken all boundaries of sensibility I decided that I might as well go all in. I would win Melissa’s heart or die trying.

”I love you”, my voice was trembling. Melissa could no longer hide her discomfort. If we would have been somewhere else than at her place she would have fled the scene by now.
”Did you expect me to say the same words back to you?” Her response was serious and cold.
”A part of me just wanted to say it and see how it felt. I’ve never said it to anyone before and it doesn’t feel like a total waste saying it to you, even if you don’t feel the same. However, considering that you’ve said that you love everyone and their mother I’m a bit disappointed that you can’t say it to me.”
”I can’t tell you that because my love for you is of a different kind than the one you feel towards me. That if anything has become painfully obvious after your little compliment fiesta.”

I could not feel anger for her analysis was as flawless as herself. I was the silly goose. How could I expect a happy ending from this? I was starting to lose hope that she would ever contemplate the idea of her and me as belonging to each other.

”I’m like a dog, loyal and my love for you is unconditional. You’re like a cat, the cuddliest and coziest cat in town that everyone loves. But if someone close to you makes one mistake you run away fast as lightning, with your claws leaving behind scratch marks as the only evidence that you were there in the first place.”
”Mjau”
”Voff”
Melissa laughed. This was one of those little things. Others would not understand let alone find it funny. For us it came naturally.

We sat in silence for a while and looked at each other. Having no more beans to spill, I felt relief. I could just admire Melissa as she sat and radiated beauty. In that moment, living was easy. This was how it was supposed to be. But it was not to last. Snap back to reality. I had kept my feelings for Melissa a secret for so long and now those feelings were finally revealed. I could not believe her indifference as I showed my true colors.

”Now you know how I feel about you. I hope you will remember my words even at difficult times in your life. You’ve made it clear that you do not desire to share those moments with me.”
”I’d happily share those moments with you, but it seems to me that you want more from me than I’m willing to offer.”
”I’m willing to offer everything for you, why can’t you do the same for me?” My tone was irritable.
”You’re not good enough for me”, came Melissa’s snappy reply.
”Our chemistry is unparalleled.”
”We have no common interests!”
”Yes we do, music for instance!”, Melissa was unimpressed as she rolled her eyes and sighed.
”Disagreeing on which pop artist is best does not count as a common interest.”
”But you do at least hold an opinion. My other friends are as interested in listening to pop music as they are in listening to cosmic background radiation and some even prefer the latter.” The conversation was side-tracking, but it was nice to switch to a less intimate subject.
”You can’t really shame someone for their music taste…”
”At a minimum, they should be aware of the basics. I think some of them haven’t even listened to Taylor’s 1989 and it’s been out since 2014. HOW CAN THEY NOT HAVE LISTENED TO IT?” My fists were clenched.
”You should talk to someone professional about this”, Melissa said empathetically.
”Oh I’ve already discussed that issue as well as many others with my therapist. I’d happily give you her number, maybe she can talk some sense into you too.” Being spiteful wasn’t helping but at that time I didn’t care.
”If she’s supposed to help you feel better she doesn’t seem to do a very good job”, her rationality was painful.
”How can I feel good when you’re so impossibly stubborn. Have you at least considered that I have more högskolepoäng than any other of your love interests? And even though you are beautiful enough for both of us I can still bring six well-defined abs to the table. On a good day with good lighting they might even be eight. That must be worth something?”
”Not really, I remember when you compared gaining högskolepoäng to having fried sparrows fly into your mouth. You’re a nice guy, no one denies that, but your desperation is starting to become a bit too cringey.”

Melissa’s defiance was endless. My huge emotional investment was for nothing. This would be the biggest regret of my life. Next up was the blame game. I wanted to see if Melissa would take any responsibility for the damage dealt.

”If you hadn’t led me on then this conversation would never have taken place!”
”Led you on? In what way have I done that?”, Melissa seemed honestly surprised by the accusation.
”You’ve practically done it in every way possible. Sending cute little emojis and hearts in our text messages. Always asking for hugs cause you’re feeling down. You’re one big flirt!”
”Oh come on! You think that’s leading someone on? We haven’t even kissed!”
”Is that where you draw the line for flirting?”
”I don’t think you really wanna know.”
”You got that right!”
”Well, I’m sorry if I’ve been sending out the wrong signals”, there were no sign of remorse in her voice.
”It’s not enough just being sorry, you can’t be oblivious to the fact that you can make any guy fall in love with you with a single look.”
”I’m just being friendly and I expect that my male friends can remain just friends.”
”Like when you’re ‘just being friendly’ and invite me over to your place for the night and I get to sleep on the sofa and not share your bed… It is like when Anakin is given a place in the jedi council without being given the rank of a master. It is outrageous and unfair.”
”You know that I don’t understand your silly Star Wars references.”
”You have no valid reason for not watching the movies. If you don’t enjoy them for the lightsaber duels, which are magnificent, then you’d enjoy the manipulation of the political battlefield as dark forces turn a democratic republic into dictatorship!”
”I know plenty already of manipulation, thank you.”

I was exhausted. I didn’t want to squabble anymore. I just wanted to completely remove Melissa from my life. It was over.

”Jag går nu.”
”Have you already grown tired of our rational fighting? That doesn’t bode well for the passionate sex you promised me.” Melissa finished her sentence with a sneering laugh.
”You are not rational, you’re chaotic”, I said furiously.
”Darling, order is trivial, I mastered chaos long ago.” If she would have had a cigarette holder in her hand she would have been indistinguishable from a young Cruella de Vil.

I put on my shoes and jacket and slammed the door behind me with a sound that echoed down the stairwell hall.

Shortly after I had left the building Melissa went to lock the door. Filled with adrenalin she turned on the water boiler to relax with a cup of tea. A part of her felt sorrow for having lost a close friend, but the kick from playing the perfect game was exhilarating. All that remained now was the death blow. But before that she sent out a selfie to her remaining list of expendables, moaning about how lonely she was.

In the evening that day when I’d been home for a couple of hours and tried my best to numb the pain from my defeat with all the beverages the fridge had to offer my phone lit up. I opened Messenger and was presented with Melissa’s latest message.

Good talk 😘

My broken heart will mend in due time. A more severe problem is to find a replacement for the Fairphone which, due to a sudden impact with the wall, now has a broken screen. I am therefore much grateful for any recommendations on which my next phone model should be, leave your tips in the comment’s section!

Sommarsummering 2017

1 svar

Efter några månaders hiatus från bloggen är jag tillbaka i Linköping fylld av inspiration och planer. Ännu en sommar har passerat och precis som i fjol tänkte jag ge en sammanfattning över de bästa och sämsta händelserna.

Det positiva

Westermo
Under sommaren har jag spenderat min mesta och bästa tid som sommarjobbare på Westermo. Att det kan vara extremt roligt att programmera i C (och Python) låter kanske som ljug, men tack vare kollegorna var det ren glädje att få jobba där. Som arbetsplats kan jag med nöje lämna Westermo R&D mina allra bästa rekommendationer. 😉 (pingisbord har de också!)
Norge
Det blev en Norge-repris från förra året. Samma resrutt, camping och fjäll. Däremot blev det en ny toppvideo från Snöhetta, med extra mycket vindbrus!

I dimman hägrade toppen!
Norrland
Under min ena semestervecka reste jag norrut till trakterna mellan Umeå och Skellefteå för att hälsa på släkt och vänner. Jag blev mycket väl omhändertagen och utfodrad. Att få ett avbrott från en annars hektisk sommar och istället få njuta av det norrländska lugnet var helt perfekt!
Melissa Horn
Jag går inte ofta på konsert, men när jag såg att Melissa skulle spela i Strömsholm var jag fast besluten att gå. Det som är bra med att se Melissa Horn live är att man inte bara får höra låtarna utan också höra hennes underbara Stockholmsdialekt i mellansnacken, glad och skrattandes. Med tanke på hennes dystra texter var jag inte säker på att hon var kapabel till att vara glad, men där liksom i resten av spelningen var hon fulländad! (En inspelning från när hon spelade på Cirkus finns på Spotify)
Tandis
För första gången i mitt liv besökte jag tandhygienisten. Det var ungefär som att åka fritt fall på Grön Lund, så länge man sitter i stolen är man livrädd men när man får gå därifrån är man fylld av adrenalin och eufori. Dessutom blev gaddarna polerade och skinande rena!

Det negativa

Hallstahammar
Min härliga hemort Hallstahammar har varit alltför utsatt för vandalism i sommar. Polishuset sprängdes och postbilar brändes. Det finns så mycket bra i Hallsta (biblioteket, ICA, Rice & Noodle, den där optik-butiken, alla pizzerior m.m.) och dess invånare förtjänar bättre! Lösningen är inte självklar, men jag själv har sneglat på hur Gotham löste sina problem.
Bye bye, Ygis
Anders Ygeman, Sveriges inrikesminister, som följde med poliserna i deras vardag, som fick ställa upp på (typ) alla intervjuer, som kämpade tappert för att få igenom nya lagförslag i en minoritetsregering och den enda i regeringen som jag blivit retweetad av och som jag därför kallar ”min kompis” fick lämna sin post efter Transportstyrelsens IT-haveri och hot om misstroendeförklaring. Jag kommer sakna grabben 😦

När Ygeman var på LiU-besök visade jag upp min paprikalarv för honom. Han blev tyvärr inte speciellt imponerad.

Slutord

Det absolut bästa den här sommaren har varit alla nya och gamla bekanta jag fått träffa och umgåtts med. Jag kan inte nämna alla, så jag har valt en favorit. Han är lite skygg och vi vet inte vad han heter. Men vi kallar honom Latte-Katten!

En levande legend

Rule, Britannia!

Lämna ett svar

För lite drygt ett halvår sen publicerade jag första delen i min trilogi O Canada om de bästa soloartisterna från Kanada. När jag som bäst hyllade de kanadensiska artisterna påminde en av mina trogna läsare att om man ska snacka om de bästa artisterna i världen får man inte glömma bort Storbritannien. Därför har jag sedan dess funderat över hur jag bäst kan sprida lite kännedom om Storbritanniens, enligt mig, bästa band och artister.

Efter noggrant övervägande kommer jag nu i tur och ordning presentera Storbritanniens bästa trio, duo och slutligen solo-artist. Så veva igång vattenkokarn och dra på manchesterbyxorna för det här är ett teparty du inte vill missa!

CHVRCHΞS

Den skotska trion Chvrches (uttalas churches) bildades 2011 men det var först 2013 som jag upptäckte dem tack vare lite tursamt surfande på Soundcloud. Jag hade tidigare trott att syntpop inte är min genre men efter att ha hört introt till The Mother We Share var jag biten.

Chvrches under en spelning på The Fonda Theatre i Los Angeles, 2015

Chvrches första album The Bones of What You Believe har förutom TMWS några riktigt schyssta beats i We Sink, Gun och Lies med flera. Det är ett kanonbra debutalbum som satte dem på kartan. Deras andra album Every Eye Open släpptes 2015 och bjuder på större djup och mer variation än debutplattan, samtidigt som de håller fast vid deras vinnande grundkoncept. Musikaliskt finns inget att klaga på och sångerskan Lauren Mayberrys röst är unik och trollbindande, även om de till låten Bury It lånade in Hayley Williams för lite extra oomph. Å andra sidan, vem skulle inte låna in Hayleys pipa om de fick chansen?

En av mina favoritlåtar från Every Eye Open är Down SIde of Me som har ett betydligt lugnare tempo än deras konventionella upptempo-låtar. En musikvideo till låten spelades in och regisserades av ingen mindre än Kristen Stewart. Många minns säkert att Kristen spelade rollen som Bella Swan i Twilight-filmerna och det var ju Hayley Willams tillsammans med sitt band Paramore som promota filmen med sin låt Decode.

Fun Fact #1: Min keps med Chvrches’ logga är det enda klädesplagg eller accessoar jag har som är musik-relaterat. Tyvärr blir den sällan, mig veterligen, igenkänd som en Chvrches-pryl men jag tror det bara är en tidsfråga innan den trenden ändrar sig.

Jag med min Chvrches-keps

Oh Wonder

Denna London-baserade duo gör verkligen skäl för namnet och trots att de bildades så sent som 2014 har de redan hunnit släppa en rad underbara låtar. Oh Wonder hade egentligen planerat att skriva låtar till andra artister, men då en deras officiella portfolio bildade en oväntat stark fanbase kom de fram till att de själva kunde stå för framförandet av sina låtar.

Oh Wonder på en spelning i El Rey Theatre, LA (2016)

Oh Wonders självbetitlade debutalbum har så många bra låtar att det är svårt att välja någon favorit, men jag har alltid gillat Dazzle lite extra. Det är en positiv låt och arrangemanget med triangeln är on point!

Att mix-duetter är ett framgångsrecept i sig finns många exempel på (Skönheten och Odjuret, Where the Wild Roses Grow, Time After Time för att nämna några) och Oh Wonders musik är inget undantag från den regeln. Deras harmoniska och avkopplande musik passar utmärkt en regnig sommardag, eller vilken dag som helst för den delen. Deras andra album Ultralife beräknas släppas i mitten på juli.

Fun Fact #2: Jag upptäckte Oh Wonder någon gång 2015 när jag kollade på Nightblue3 vars yrke är att streama när han spelar League of Legends. Det glädjer mig att även en så meningslös sysselsättning kan ge såna positiva effekter som att upptäcka ny bra musik.

Nina Nesbitt

Nu till Britanniens bäst solo-artist. Här fanns det förstås hård konkurrens och valet var svårt, men ändå självklart. För det var så att när jag startade den här bloggen länkade jag till låten Make Me Fall i mitt första riktiga inlägg som skrevs den 7e september 2013. Sedan dess har mycket förändrats men Nina Nesbitt fortsätter att vara en favorit-artist.

Ungefär samtidigt som jag fixade min ansökan till ett gäng universitet i Skottland upptäckte jag Ed Sheeran och därigenom Nina Nesbitt, singer-songwriter från Edinburgh. Ni kan tänka er att min Skottlands-hype var rekordhög under den tiden, den var off the charts! På tal om Sheeran så var Nina med i hans musikvideo till låten Drunk. Den musikvideon är i min mening en av det här årtiondets bästa, främst tack vare den antropomorfa katten. 😸

Nina Nesbitt under en spelning i LA, 2014

Nesbitts nu fem år gamla EP The Apple Tree bjuder på ett folkligt och sympatiskt sound. Under 2016 bjöd hon på en popigare sida av sig själv med Modern Love EP. Oavsett stil är det alltid kjempegreit! För ett tag sen frågade jag en av mina experter på ämnet om ett utlåtande – ”Hon har en fantastisk röst och är otrolig vacker” är inte mina egna ord, men jag håller med till fullo! Det enda negativa är att Nesbitt än så länge inte hunnit släppa så mycket musik, men hennes andra album väntar runt hörnet och dyker nog upp lagom till semestern.

Fun Fact #3: Nina Nesbitt är inte bara skotsk, hon är halvsvensk också!

Slutord

Med all fantastisk musik som finns i Storbritannien är det omöjligt att på ett rättvist sätt välja ut endast tre band/artister som ”de bästa”. Hade jag skrivit det här inlägget en annan dag vid en annan sinnesstämning hade kanske Adele, Banks, Imogen Heap eller Kate Bush varit nummer 1. Men jag valde Chvrches, Oh Wonder och Nina Nesbitt inte bara för att jag lyssnar på dem väldigt mycket utan också för att jag tycker de är lite underskattade och kan behöva lite extra publicitet.

Om du tycker att listan behöver justeras så låt mig veta, jag är alltid i behov av nya (eller gamla) musiktips! Jag har samlat de låtar som nämnts i det här inlägget i spellistor på Youtube och Spotify. Ge dem en lyssning och berätta vad du tycker. 🙂

LiUtopia

2 svar

Att plugga sker i alla möjliga former och en typisk uppdelning är att arbeta i grupp eller att arbeta ensam. Även om grupparbete är den form som gett mig mest glädje under min studietid, tack vare den sociala aspekten, har jag ofta behövt en stor dos ensamarbete för att förstå kursmaterialet bra nog för att klara tentorna. Att kunna fördjupa mig i det jag finner svårast genom att läsa och se på videoföreläsningar är aktiviteter som lämpar sig bäst att utföras på egen hand med så få störningsmoment som möjligt. Ensamarbete kräver andra typer av resurser jämfört med grupparbete och i det här inlägget tänkte jag framföra några av utmaningarna solopluggandet medför och även presentera vad jag tror är den ultimata lösningen på problemen.

Problemformulering

Att jobba hemifrån kan tyckas vara en bra miljö för att arbeta ostört på egen hand, åtminstone om man bor utan livliga sambos iller husdjur. Dessvärre är det en inte helt perfekt lösning för mig då bristen på disciplin och den goda tillgången på distraktioner som datorer, disk och dammsugare får mig att lätt smita undan från plugget för att göra roligare saker. Istället söker jag mig vidare utanför lägenheten och då oftast till campus som är min de facto arbetsplats. Hur bra är universitetet på att tillgodose mina behov? Helt okej, men jämfört med LiUs tillgång och kvalitet på grupprum finns det brister. Det finns förstås stora valmöjligheter för var man kan slå sig ner för att plugga på campus. Jag brukar ta plats i Café Java, Key-huset eller kanske A-huset om jag känner mig äventyrlig.

Ett oundvikligt problem med dessa platser är ljudvolymen. Det är surret från läskkylen, klinket på pianot och de omåttligt glada tjoandet från ekonomerna som gör att studieron blir lidande. Inte varje dag, men ofta. Någon kanske tror att jag glömt bort bibliotekets tysta läsesal. Till er vill jag säga att med tanke på att salen utrustats med decibel-mätare och inretts med bilder på sovande tigrar (som man inte vill väcka och därför bör vara tyst?) så kanske salen trots namnet inte är så tyst ändå. Det säger sig självt egentligen att ett rum för ca 30 studenter aldrig kan vara tyst. Dörrar och ryggsäckar öppnas och stängs, det knattras på tangentbord, hostas och rosslas och alltid är det någon som tycker det är okej att viska med sin kompis.

Ett helt annat problem jag erfarit är oron för stöld. När jag pluggar uppstår lätt behovet av fikapaus eller toabesök. Då uppstår dilemmat om huruvida man vågar lämna laptop och väska utom synhåll under de 5-10 minuter som man är borta. Sannolikheten att någon skulle stjäla mina saker medan jag är borta bedömer jag vara väldigt liten, men inte obefintlig. Den risken är jag oftast inte villig att ta och därför blir det kanske något färre fikapauser än det hade kunnat bli, vilket både jag och caféerna förlorar på.

Ett par andra mindre irritationsmoment jag stött på är den låga temperaturen i vissa salar, vilket jag nämnt tidigare, och att starkt solljus tvingar mig till att maxa ljusstyrkan på min laptop vilket kraftigt begränsar batteritiden.

Nu har jag gnällt utförligt och länge och kanske är det uppenbart att det jag efterfrågar är mitt eget kontor. Men är det inte orimligt att ge tusentals studenter tillgång till personliga kontor? Ja det är det nog, men det är också det som gör det här till en spännande och rolig utmaning.

En gyllene chans

LiU har den här våren påbörjat rivningen av Origo, en av byggnaderna på Campus Valla. Detta för att ge plats åt en ny byggnad, Studenthus Valla/Origo II, som planeras bli en byggnad som täcker nästan alla behov en student kan ha; bibliotek, Studenthälsan, studentfik och förstås studieplatser.

En illustration av LiUs nya byggnad Studenthus Valla

Illustration: White arkitekter

I de preliminära ritningarna har jag inte sett några förslag som löser problemen jag tidigare listade men eftersom huset inte har byggts än finns det förstås tid för ändring. Därför går vi nu raskt vidare till mitt förslag om bättre studieplatser, vilket presenteras i form av en så kallad user story.

En dag på Campus Valla

Klockan är 8:08 och denna tisdags datum är den 14e april 2020. Tina har parkerat cykeln och går med raska steg mot universitetets modernaste byggnad som skimrar i vårsolen. Efter att ha tagit sig två trappor upp kommer hon fram till studentcellerna. Tina har bokat cell 7 och tar fram sitt LiU-kort som hon blippar mot cellens låsterminal. Dörren glider upp och hon möter sin arbetsplats för dagen. Rummet är två meter brett och tre meter långt. Längs bort i rummet finns en stol och skrivbord och en enkel men bekväm soffa står mot rummets vänstra sida. Tina stiger in i rummet och hänger av sig ytterkläderna. Dörren stängs och på dess insida finns en tryckkänslig skärm som hälsar henne välkommen och presenterar ett antal val. Tina anger önskad rumstemperatur till 21° C och justerar det elektrokromatiska fönstret så att precis lagom mycket solljus kommer in. På skärmen finns det alternativ av olika ljudslingor för rummets högtalare att spela, bland annat fågelsång och åskstorm, men Tina väljer till slut havsbrus. Hon aktiverar även pomodoro-läget vilket gör att en vänlig röst påminner henne om att ta en kort paus (som hon ägnar åt armhävningar) efter varje arbetspass à 25 minuter.

Efter två timmars plugg av flervariabelanalys är det hög tid för fika. Eftersom cellen endast kan låsas upp av Tina under de timmar hon bokat den lämnar hon helt sonika sina tillhörigheter i cellen för att springa ner till studentfiket några trappor ner. Fiket myllrar av kaffesugna studenter och efter en kort pratstund med Johan och Lina tassar de tillbaks till sina respektive celler. Väl tillbaka stänger hon av havsbruset och njuter kort av tystnaden innan hon sätter sig till rätta i soffhörnet med sin mekanik-bok.

Tina har pluggat effektivt hela förmiddagen och väljer att ta lunch redan 11:45 och hinner mikra sin matlåda innan den värsta lunchrushen. Hon checkar ut ur cellen vilket gör den tillgänglig för andra även fast hennes bokning gällde fram till 12:30. Efter en hel förmiddag i lugn och ro har hon gott om energi för eftermiddagens projektmöte och föreläsning. Tina finner det en smula ironiskt; Celler som historiskt sett använts för att minska en persons frihet har nu istället gett henne större frihet än hon kunnat önska.

Reflektion

Jag gillar förstås idén om det högteknologiska och mysiga enkelrummet för LiUs framtida studenter men med ett sådant här förslag känns det viktigt att tänka på dess risker och begränsningar. Den här typen av rum är självklart mer kostsamma att konstruera jämfört med att bara slänga upp ett antal bord och stolar på en öppen yta. Å andra sidan tror jag de kommer ha mycket högre användningsgrad jämfört med universitetets traditionella grupprum och om de dessutom kan höja studiekvaliteten och därmed också studieresultaten (=> färre omtentor) tror jag att ROI:n inte blir så dålig ändå.

Det kan eventuellt bli problematiskt om rummen används för annat än att studera i. Ett avskilt rum på 6m² i kombination med studenternas gränslösa fantasi vore sannerligen ett spännande socialt experiment. Men med tanke på LiUs marknadsföring ”Hooka är LiU” tror jag inte vi ska vara alltför oroliga för att universitetet får sitt eget red light district utan snarare se det som en positiv bieffekt. 😉

Kanske har du som läsare också några tankar om huruvida den här idén är bra eller dålig. Löser den mina problem på bästa sätt? Eller är mina problem ens giltiga till att börja med? Jag tar tacksamt emot alla förslag på förbättringar. Tycker du idén är fantastisk förslår jag att du vidarebefordrar den till vänner och universitetsstyrelse. Om du dessutom är LiU-student finns det ju världens möjlighet att framföra dina önskningar genom den stora studentundersökningen som pågår fram till 20e april. Undersökningen har ett väldigt blygsamt deltagarantal så det finns goda möjligheter att vara med och påverka!

Glad påsk!

Force Feedback

2 svar

Första gången jag stötte på programmering var i gymnasiet då min klasskamrat visade mig hur man kunde programmera i BASIC på min TI-84 Plus. Sedan dess har över tio år passerat och genom åren har jag fortsatt fördjupat mig inom programmering. Jag har insett vad som främjar min inlärning på bästa sätt och kommer i det här inlägget beskriva den inlärningsprocessen och dra paralleller till arbets- och studielivet.

Learn, Code, Get Feedback (LCGF)

För att bli världens bästa programmerare behöver man bara följa tre enkla steg. Processen kanske påminner om LEAN Startup-metodiken men en större skillnad är att ”Measure” är utbytt mot ”Get Feedback”.

Learn, Code, Get Feedback. Process för att lära sig programmering.

Trestegsprocess för att lära sig programmering.

Det första steget i processen är Learn. Detta innefattar alla olika sätt som finns för att införskaffa sig kunskapen som behövs för att programmera. Det kan till exempel handla om att läsa en tutorial eller lyssna på en föreläsning.

För att befästa kunskaperna man fått i Learn-steget behöver du aktivt tillämpa dem på egen hand. Detta sker i Code-steget och det är här du utför själva programmeringen.

Det avslutande steget i cykeln är ”Get Feedback”. Liksom Learn-steget kan detta ske på ett flertal sätt. Bland de enklaste sätten hör datorns eget sätt att ge feedback när du kör din kod, kanske fungerar ditt program som du tänkt eller så kraschar det och du får en felutskrift. Andra typer av feedback kan vara statisk kodanalys, exekveringstider och kanske det bästa av allt, ett omdöme från en mer erfaren programmerare om din kod.

Feedbacken som ges kan förhoppningsvis användas för att lära dig mer om programmering och ett nytt varv i cykeln påbörjas. Efter ett antal varv i loopen har du blivit världens bästa programmerare, nice!

LCGF tillämpad i arbetslivet

När jag arbetade på Westermo använde jag, inofficiellt och outtryckligen, LCGF i stor utsträckning. Eftersom jag var blott en nätverkstekniker bland kodproffs och gavs arbetsuppgifter som innefattade programmering var jag tvungen att lära mig programmering illa kvickt.

Jag minns särskilt två milstolpar som var viktiga i min utveckling som programmerare. Den första var när jag skulle skriva ett autotest med hjälp av Westermos testramverk som var objekt-orienterat och skrivet i Python. Jag hade begränsad erfarenhet av Python och objekt-orientering hade jag läst om men aldrig förstått vad det var bra till. Som tur var fanns min kollega Tobbe tillgänglig för att hjälpa mig komma igång och när han frågade nåt i stil med ”Har du jobbat med objekt-orienterad programmering?” kunde jag ärligt svara ”Nej” och fick sedan en kort introduktion av de viktigaste koncepten. Direkt därefter fick jag själv prova mina vingar och skriva lite kod på egen hand. Då jag stötte på problem kunde jag oftast ropa på hjälp och få feedback på min kod och tips på hur jag skulle komma vidare.

Den andra milstolpen var då jag arbetade med testsystemets hantering av ”test suiter”, där en test suite är en samling av tester som ska köras. En test suite definierades i form av en textfil som kunde innehålla antingen andra test suiter eller enskilda test. ”Test suiter som består av test suiter? Oh baby that’s recursion!” kanske några tänker men det gjorde inte jag eftersom jag aldrig hört talas om rekursion. Den gången fick jag ta hjälp av min kollega Fredrik som introducerade konceptet och gav lite exempel med Quicksort bland annat. Därefter kunde jag knacka ihop en rekursiv metod som gick igenom suite-filer och hämtade ut de enskilda testerna som fanns listade. Jag fick även feedback på min lösning efter att jag tillsammans med Fredrik gått igenom koden jag skrivit. Det var en givande arbetsdag!

Min poäng är att på Westermo arbetade jag oftast i korta cykler av LCGF där jag fick en uppgift, var tvungen att lära mig nya saker från kollegor eller genom Internet, tillämpade kunskaperna genom programmering av den specifika uppgiften och kunde därefter få feedback på mitt arbete genom att be någon kika på min commit. Det är utan tvekan det mest effektiva sättet för mig att lära mig programmering på som jag någonsin upplevt. Så vad fick mig att sluta? Ett flertal faktorer bidrog till att jag inte lärde mig nya saker i samma takt och möjligheten till feedback minskade, dvs ”Learn” och ”Get Feedback”-stegen blev lidande. Detta fick mig att leta efter alternativa sysselsättningar och där hade en utbildning på LiU länge funnits med i planerna. Inom kort var jag student på civilingenjörsprogrammet i mjukvaruteknik vid Linköpings Universitet. Låt oss kika på hur LCGF tillämpas där.

LCGF tillämpad i studielivet

Många kan nog föreställa sig hur LCGF kan kopplas till studierna. Under en kurs lär man sig typiskt nya koncept och tekniker som presenteras under föreläsningar eller genom kurslitteratur. Studenten får tillämpa dessa kunskaper genom laborationer där hen oftast skriver egen kod för att lösa någon uppgift. Koden redovisas och lämnas in för granskning vilket sedan resulterar i någon form av feedback, till exempel får vi studenter betyg (Godkänd eller 3, 4, 5).

Förutom betyget finns även möjligheten för labbassistenten att ge sitt omdöme på koden. Det kan till exempel se ut som på bilden nedan, som visar feedbacken jag fick på min inlämning av ett Tetris-spel jag gjorde i Java-kursen för ganska exakt tre år sedan.

Detaljerad feedback på mitt tetris-spel.

Ett exempel på bra och väldetaljerad feedback.

Förutom bristen på styckeindelning är jag supernöjd med den feedback jag fick och jag lärde mig nästan lika mycket från den som jag gjorde av att utföra själva uppgiften i sig. Under mina år på LiU har jag dessvärre insett att feedbacken ovan är ett undantag från hur det brukar se ut. Låt oss ta en titt på hur feedbacken såg ut från en kurs jag läste i höstas. Kursen var i princip en enda lång labbserie och jag arbetade ensam vilket bidrog till att det var extra svårt att veta om jag gjorde på rätt sätt eller inte.

Ett exempel på mindre bra och odetaljerad feedback.

Även om jag är glad över att koden bedömdes som snygg är jag ändå missnöjd över att inte få veta vad som var särskilt bra och vad som kunde gjorts bättre. Inget ont om labbassistenten i fråga, han är inte ensam om att ge sparsam feedback och är i övrigt väldigt kunnig och engagerande, men jag känner att bristen på feedback har fått min utveckling som programmerare att stagnera. Jag programmerar i princip på samma sätt som jag gjorde för tre år sen i Java-kursen och blir godkänd varje gång men jag får aldrig veta vad jag kunde gjort bättre.

Någon kanske hävdar att om den enda kommentaren var ”Snyggt!” så fanns det inget att anmärka på och jag borde vara glad istället för att gnälla. Men är det något jag lärt mig under dessa år med programmering så är det att kod aldrig är perfekt skriven. Om någon vill bevisa motsatsen är jag idel öra.

En önskan om bättring

Varför är det viktigt att jag som student får feedback på min kod? Tja, förutom den uppenbara anledningen att jag lär mig bättre så är det också ganska vanligt att mjukvaruföretag i dagsläget använder kodgranskning som en del i utvecklingsprocessen där kollegor granskar varandras kod. Att som student förberedas på att ens kod ska läsas av andra och även få kritik på den kod man producerat är inget som bör underskattas eftersom det kan vara lite känsligt till en början. När jag pushar kod på min arbetsplats kommer inte kvaliteten enbart bero på om koden ger rätt resultat utan också om vägen dit sker på rätt sätt.

Det är möjligt att det skulle kräva ökade kostnader eller åtminstone ökade resurser för att ge studenterna bättre feedback men eftersom trenden verkar vara att föreläsningar ersätts med digitala motsvarigheter (videoinspelade föreläsningar osv) är mitt förslag att de pengar som sparas där istället läggs på rättning och granskning av kodinlämningar.

Jag tycker också att det borde vara i universitetets intresse att lägga lite krut på den här delen av utbildningskvalitet, om inte annat så för att höja konkurrenskraften. Jag har till exempel sett hur en av Udacitys kurser i machine learning lockar med ”1:1 feedback” i form av kodgranskning. Ett annat alternativ om man inte vill betala är förstås Stack Exchange’s Code Review som kanske inte håller den högsta kvaliteten men ändå bidrar med något mer än ett ”Snyggt”.

Om min poäng inte varit tydlig nog hittills så kan jag försöka förtydliga min åsikt: Universitet måste ge studenterna bättre feedback på deras inlämningar. Det gäller särskilt inlämnad kod men kan även sträcka sig till rapportskrivning. Examinatorerna bör uppmuntra detaljerad feedback, följa upp vilken typ av feedback som labbassistenterna ger studenterna och sätta tydliga riktlinjer för vilken feedback som förväntas ges. Jag tycker det är motsägelsefullt att jag längtar från universitetet ut i arbetslivet för att jag ska lära mig programmering bättre. Jag pluggar mjukvaruteknik på LiU för att komma närmare målet som världens bästa programmerare, men ibland känns det som jag endast kommer komma härifrån med en civilingenjörsexamen. Vore inte det tråkigt?

Jag har inte hört så många andra dela min uppfattning i den här frågan, men jag har å andra sidan inte öppnat upp för diskussion förrän nu. Om du som student/labbassistent/examinator inte håller med mig vill jag jättegärna diskutera vidare, så det är bara till att gå loss i kommentarsfältet eller kontakta mig på annat valfritt sätt! 🙂

Dating 101

1 svar

Med bara en vecka kvar till folkets favorithögtid Alla hjärtans dag tänkte jag att det passade bra med ett litet utdrag från min egen dejting-repertoar. För att inspirera och underhålla.

För de som har förmågan att läsa och lyssna på musik samtidigt finns ett soundtrack som är tänkt att berika upplevelsen, men det går också bra att ta musiken före eller efter läsningen. Spellistan finns tillgänglig på Spotify och YouTube. Tanken är att en låt hör till en rubrik plus brödtext, med start vid Jodel-rubriken 🙂

Jodel

Händelserna bakom den här historien tog plats här i Linköping för lite mer än en vecka sedan. Lördagen den 28e januari spenderade jag kvällen med att stillsamt följa lite e-sport, närmare bestämt matchen mellan Fnatic och Astralis i CS:GO. Trots hög spänning i matchen kunde jag inte låta bli att stundtals slökolla på tvättbjörn-skvallret på Jodel, studenternas anonyma favoritanslagstavla. En jodel väckte mitt intresse och nedan återger jag dess diskussionstråd.

För icke-jodlare kommer här lite kort information om notationen som används. OJ betyder ”Original Jodler” dvs den person som skrev det första inlägget i tråden och #n anger det n:te svaret i tråden. Nedan har jag märkt mina egna jodels med E, men på riktigt var jag förstås anonym. Tråden är i huvudsak en dialog mellan OJ och E, och den började såhär:

OJ: Varje gång jag ska göra yoga gör jag plats i vardagsrummet och sätter på ett instrueringsklipp på Youtube på datorn. Max fem minuter in dör wifi. Varje gång.
Är inte så jävla zen kan jag meddela.

#1: Dåligt wi-fi

OJ: Bahnhof 👌

E: Det är väl inte Bahnhof som står för ditt WiFi? Wifi != Internetanslutningen

Såhär i efterhand finner jag det ganska komiskt att det var min irritation över att någon skyllde på Bahnhof för sitt dåliga WiFi som drog in mig i konversationen. Men det är inte så konstigt egentligen, ger man sig på mina kompisar får man räkna med mothugg och jag och Bahnhof är riktigt goa vänner. Nåväl, tillbaka till konversationen:

OJ: Jag vet inte. Först kommer ”no internet access” och sen går det inte att koppla upp sig mot wifiet på en bra stund. Datorn står precis bredvid routern då.

E: Känns ändå troligare att det är fel på routern än på Bahnhof. Men du kan ju alltid prova att köra trådbundet alternativt testa en annan router, vissa routrar kan vara riktigt kassa.

E: Nu bad du iofs inte om felsökningstips, men jag har en ganska tråkig lördagskväll utan nåt bättre för mig.

OJ: Har haft jättemkt problem med internet överlag i perioder. Har haft kontakt med Bahnhof, testat att byta sladd och annan router och har inte hjälpt då, men tack jag ska testa!

OJ: Tycker mest det är skumt att det är VARJE gång jag ska yoga. Jag har aldrig datorn precis vid routern förutom då, finns det någon möjlighet att det har med saken att göra? Eller att wifiet hatar Youtube.

OJ: Eller att skrämmande regelbundna tillfälligheter bara är story of my life.

E: Borde bara vara en tillfällighet att det sker just då, men jag har begränsad yoga-erfarenhet så vågar inte utesluta det helt. Jobbigt läge dock

OJ: Tycker elektronik överlag bara är tillfälliga problem som folk har lösningar på men ingen förklaring till.

OJs frustration fick mig att känna empati men jag insåg också att det skulle krävas mycket mer än lite joddlande för att lösa teknikproblemen. Jag bytte därför approach och aktiverade flört-läget som tog sig följande uttryck:

E: Haha, ja 🙂 Drömmer ofta om ett enklare liv på engelska landsbygden, självförsörjande med lite djur och odlingar och framför allt inget teknikstrul 😀

OJ: Samma här, det låter helt perfekt 🙂 vem är du?

Lätt chockerad över flört-lägets överväldigande effekt, ty sällan har någon frågat mig vem jag är, började jag fundera över vem jag var och hur jag kunde presentera detta i korta ordalag. En liten sidnotis är att min dröm om engelska landsbygden kommer från min tonårstid då jag med stor glädje följde de första säsongerna av River Cottage. Rekommenderas starkt!

E: Jag är fjärdeårsstudent och bor i en rydsetta. Gillar hundar och sport. Ogillar rökning och förkylningar. Ja, det var nog allt 😉 Vem är du?

OJ: Är inne på mitt andra år på uni, gillar djur, plugga och träna, är trött på kylan och mörkret

E: Vi skulle ta och plugga/träna ihop nån gång för extra motivation 🙂 Jag pluggar U, vad pluggar du?

OJ: Absolut 🙂 pluggar TBi

E: Vet du, fastän det skulle vara långt utanför komfortzonen tror jag det vore nice med typ en Ellen-fika så vi kan planera vidare med de där gemensamma träningspassen 😉 Är du på?

OJ: Ja det vore kul! Har du kik/snap/liknande så kan vi bestämma hur var när där 🙂

Som ni kanske kan ana från konversationen var jag all-in på att träffa den här personen och såg ingen anledning till att dra ut på tiden. Förvånande var att OJ var med på tåget till fullo. Jag hade dock ingen tid för att fundera på huruvida personen var vid sina sinnens fulla bruk då en ny utmaning hade dykt upp; Eftersom jag otroligt nog varken hade kik eller snap spred sig paniken inom mig. Jag tog det snabba beslutet att sätta upp ett kik-konto. Jag velade i valet av profilbild men övertalade mig att min (oretuscherade) badrumsselfie med stekpannan var snäppet bättre än ingen bild alls. Efter ett otal försök att hitta ett ledigt och lämpligt användarnamn (Mitt goto-användarnamn mjauvoff och många andra djurrelaterade namn var upptagna) kunde jag avsluta vår dygnslånga konversation på Jodel med ”Sure, heter semlekatt på kik.”

Badrumsselfie med stekpannan och heart eyes.

Ellen-fika

Jag och Miriam fortsatte vår konversation på kik och vi planerade in en träff klockan halv fyra på onsdagen den 1a februari. Café Ellen ligger i Key-huset och förutom att byggnaden har den trevligaste arkitekturen på campus brukar det oftast vara få teknologer som rör sig i de krokarna. Därför passade det perfekt för en diskret (och nervös) första träff med min teknikfrustrerade medstudent.

Caféet var glesbefolkat vid tiden för vårt möte. Jag hade ankommit 10 minuter tidigt för att välja ett bra bord och satt med ryggen mot ”ingången”. Miriam hade fått instruktioner om att leta efter en kille i skjorta och glasögon som låtsades vara upptagen med att läsa i sitt anteckningsblock. Rätt som det var stod hon en meter från bordet snett bakom mig och yttrade ett frågande ”Eric?”. Jag vände mig om, reste mig från stolen och något tumultartat klargjorde vi att vi var rätt personer och etablerade hälsningshandling (kram > skaka tass).

Miriam med bruna ögon och axellångt brunt hår bar en ljusrosa tröja med blå jeans till. Ni kan tänka er en Noblesse original-förpackning med jeans för att få en bättre bild av färgschemat, men det såg i vart fall bra ut.

Efter att vi köpt på oss lite fika (jag tog en te och en mockaruta AKA kärleksmums, Miriam bara te med smakprov på tidigare nämnd gobit) slog vi oss ner vid vårt bord och kunde äntligen gå loss med alla frågor vi hade om varandra. Miriam förklarade vad det egentligen är som är så roligt med att plugga och dementerade påståendet att hon skulle vara miljonär eftersom hon hade ett vardagsrum i hennes bostad, tvärtemot mina föraningar. Jag försökte sälja in programmering som den bästa kompetensen att få med sin utbildning men fick hårt motstånd från biologi-ingenjören vars utbildning gav goda möjligheter till kontakt med många sorters djur och inte bara kodapor.

Efter den drygt en timmes långa fikapausen gick vi ut för att ta adjö på cykelparkeringen. Jag lyfte min önskan om att vi skulle ses igen inom den närmaste framtiden. Efter medhåll från Miriam lovade jag att jag skulle komma med ett förslag på aktivitet inom kort. Vid lunchtid dagen därpå skickade jag ett meddelande och frågade om hon ville komma över på middag hos mig kl 18 på lördagen. Miriam svarade, lika orädd som alltid, att det ville hon gärna.

Kärleks-kattalysatorn [sic!]

Under lördagen kom Miriam till lägenheten före avsatt tid för att hjälpa till med matlagningen. På menyn stod fiskpinnar med potatismos med rårivna morötter och ärtor. Enkelt men delikat. Till maten drack vi mitt favoritvin, Via del Campo. Jag är ingen vin-konnässör men vinet uppfyller mina grundkrav för ett bra vin, ekologiskt och antingen vitt eller rosé, och är dessutom väldigt gott.

Under middagen pågick en försiktig och blygsam dialog. Då vi klarat av de flesta standardfrågorna under vår fika hade mycket av diskussionsmaterialet lagts till handlingarna och stämningen var mer spänd nu än första gången vi träffades. Som tur var fanns i mina planer för kvällen något som förhoppningsvis skulle åtgärda det strama sociala klimatet. När vi hade rensat våra tallrikar tog jag initiativet och sa till Miriam: ”Eftersom du gillar katter, skulle jag vilja testa en sak med dig.” Miriam såg frågande ut och gav ett ”okej?” till svar. Jag fortsatte, ”Eftersom vi just har träffats men ändå verkar tycka bra om varandra har jag tänkt på ett experiment från en studie som jag tror skulle passa oss.” Miriam gav ifrån sig ett nervöst leende och ytterligare ett ”ookej?” Nu kunde jag inte hålla henne på halster längre, efter ett djupt andetag slängde jag ur mig ”Experimentet går ut på att se om man med hjälp av 36 frågor kan bli förälskade i varandra.” En naturlig skepsis kunde skönjas i Miriams ansiktsuttryck, men hon log fortfarande. Jag ledde Miriam från köksbordet fram till datorskärmen och skrev in http://36questionsinlove.com/ i min webbläsare. Jag gav en kort introduktion till hur experimentet skulle utföras och vi var snart igång med frågorna. Om ni som läsare är intresserade av frågorna och experimentet finns en artikel från New York Times att läsa och likaså originalstudien.

Utan att gå in på några detaljer kan jag erkänna att det var både en rolig och lite sorgesam process att gå igenom alla frågor, för att inte tala om emotionell. Vi hade spenderat nästan två timmar på att besvara frågorna när det var dags för Miriam att gå hem. Efter ett varmt och långvarigt avsked, kram > skaka tass osv, trippade Miriam längs korridoren ut i trapphuset och utom synhåll. 😦

Men vi hördes av snart därpå 🙂

Strävan

Så har vi kommit till tisdagen den 7e februari och det är äntligen debut för Eric och Miriams första gemensamma träningspass. Passet börjar med en löprunda i Rydskogen och avslutas med yoga hos Miriam, förutsatt att Wi-Fi fungerar som det ska. Diskussionerna har gått varma kring vem av oss som har bäst flås och även om jag hävdat mig som den snabbaste tror jag innerst inne att ikväll är det hon som får agera hare och jag som jagar. Men jag ser hoppfullt på framtiden och att vi då kan hålla jämna steg med varandra.

FRISKRIVNING: Historien ovan är baserad på en sann historia. Vissa händelser kan delvis ha modifierats eller till fullo konstruerats för att ge läsaren en bättre upplevelse. Miriam heter i själva verket något annat.
Vid intresse är författaren beredd att medge sanningen, hela sanningen, och inget utom sanningen givet en tillräckligt god middag.