COVID-19: Donald Trump’s Inside Job?

On May 31st, 2017, Donald Trump made a tweet that made people all over the world baffle with confusion. The world learned about a new word not heard before, as the tweet read:

Despite the constant negative press covfefe

While the original tweet was deleted shortly after its publication, the author and his associates made it clear that it was not a typo of any sorts. White House Press Secretary at that time, Sean Spencer, commented ”I think the president and a small group of people knew exactly what he meant.”. The president himself incited the public to figure out the true meaning of ”covfefe”:

In today’s turbulent world, I believe the true meaning of covfefe has unraveled before us. I’ve finally figured it out! Let me spell it out for you:

COrona Virus Full Epidemic Fastly Execute (COVFEFE)

Critics may argue that Fastly is not a word, but let me remind you that this if coming from a man who invents his own words, and Donald Trump has previously used the word bigly.

Shinzo Abe talking with Donald Trump 01

A conspirator might even say that the timing is on point for the covfefe tweet to have been the starting signal for the development of what is now known as COVID-19. However, I would like for people to refrain from indulging in conspiracy mumbo jumbo such as what I’ve written above.

Social media can be a blessing and a curse in times like these. Sadly, people are quick to speculate and share rumors and fake news about COVID-19 with each other on platforms like Facebook and Twitter while trying to figure out how to best protect themselves and their loved ones. While the intention may not necessarily be bad, the execution is often poor.

As I’m writing this post, I feel that it is rather distasteful and should perhaps not have been published. Are you allowed to joke and make fun of Corona? Even if you’re not particularly funny? On the other hand, injecting this into people’s feeds might be what pushes them away from using social media as a news source, although I doubt I have that amount of influence on people. Anyway, I’m done with my hypocrisy and will now return to my natural quiet state.

Be well, be safe, and stay frosty.

Veganska Chocolate Chip Cookies

Jag är ingen Leila, men efter att ha sökt länge och väl efter ett bra recept på veganska chocolate chip cookies, konverterat det från amerikanska till metriska enheter och kommit fram till att kakorna blev väldigt goda kände jag att det var värt att dela med mig av mina insikter till offentligheten.

Chicklit Karatechop Cookies (ca 32 stycken)

Tjonga i följande i en bunke. Blanda ihop ingredienserna till en jämn smet, elvisp funkar bra!

  • 250 g margarin
  • 2,2 dl packat brunt farinsocker
  • 1,1 dl strösocker
  • 4 teskedar vaniljsocker
  • 6 matskedar äppelmos

Därefter behöver du följande torrvaror:

  • 6-7 dl mjöl
  • 2 tsk bakpulver
  • 1 tsk bikarbonat
  • ½ tsk salt

Tillsätt torrvarorna till smeten, ta i mjölet pö om pö och överdosera inte, hellre 6 dl än 7.


För smaksättningen är man lite utlämnad till vilken sorts vegansk choklad som finns att tillgå. City Gross har ett bra utbud (jag är inte sponsrad) och nedan ges några alternativ listade från bäst till minst bäst:

  1. iChoc Almond Orange
  2. Vit Choklad
  3. Mörk choklad och torkade tranbär

Hacka chokladen till lagom stora bitar (ca 4x4x4 mm) och vänd ner i smeten. Forma smeten till lagom stora bollar och lägg på en plåt:

Kakorna före gräddning

Grädda kakorna i 180°C mitt i ugnen i 10/12/14 minuter för rare/medium/well done. Jag rekommenderar medium well-gräddning på runt 13 minuter, men den exakta tiden beror på ugn och personlig preferens.

Kakorna efter gräddning
Slutresultatet ser inte mycket ut för världen, men smakar väldigt gott!

Receptet är baserat på ett recept funnet på /r/veganrecipies.


Last week I attended Øredev, a software developer conference hosted in Malmö. With 7 parallel tracks and 17 sessions per track there’s about as many ways to go through Øredev as there are synapses in the human brain. Speaking of brains, mine’s a bit fudgy after the intensive days of conferencing. Therefore, this post will be a bit all over the place, but can serve as a selection of my favorite talks.

Intro to Data Science

Dalya Gartzman held a wholesome presentation on how to get started with Data Science. Through her demonstrations of her own creations, she made it not only seem possible but also very fun to get into the field. If you want to get started with Data Science, have a look at the talk from Dalya or head straight into the resources she presented: word2vec, CS231n, Keras, PyTorch.

Creating Escher paintings using Elm

Another inspiring talk was the one by Einar Høst. As a fan of Gödel, Escher, Bach by Hofstadter, the mention of Escher caught my attention and on top of that Elm is an interesting language. In my notes, I wrote ”What is going on?” and not much more as I had a hard time following the live coding experience. That being said, creating the Escher-inspired art did not require a huge amount of code and I did appreciate the aesthetically pleasing end results. Thankfully, there’s an online workshop available which I hope to go through some day.

TDD in JavaScript

The author of The Art of Unit Testing, Roy Osherove, is writing a new book on TDD with JavaScript. Starting off with the opening line ”Jeg snakker litt norsk”, Roy was a fun and entertaining speaker, with interesting thoughts and opinions:

  • Random input to a unit test is a bad idea, as it requires calculation of the outcome
  • He’s a happy Wallaby customer. Wallaby is a JavaScript TDD tool which indeed looked nice with its fancy colors and instant feedback.
  • Test your test by writing failing production code before writing the final, working, code.
  • VS Code is nice, IntelliJ is better

If you’d like an alternative to Osherove’s books, I’d recommend Obey the Testing Goat by Harry Percival. It’s free for online reading, open sourced on GitHub and covers git and deployment in a good way.

Product Owners – An Impossible Task?

Allan Kelly started off by asking the audience ”Raise of hands – How many of you are working with a PO?” Almost everyone raised their hand. ”Okay, and how many of you think you’re working with an excellent PO?” Almost everyone took their hand down… So that felt a little awkward. Allan then continued on explaining why the task of a PO is almost impossible, and how the task can be made feasible. For details, his talk is available on Vimeo and he’s written a blog post on the topic.

Thanks to the talk, I learned a new english term: ”dogsbody”, meaning someone who does drudge work. (which a PO shouldn’t be doing.) Drudge work would probably translate to ”hundgöra” in Swedish. Øredev had their own dog, Øredev Øredevsson, present during parts of the conference which I unfortunately never had the chance to see.

Scrum Metrics

Stephanie Gasche talked about how to quantify the work of a scrum master. Since I don’t have a Scrum master in my team, I had to take out bits and pieces from the talk and apply it to my own situation. One of the proposed metrics was an interruption tally to keep track of how many times a developer gets interrupted during a day. Since interruptions seems to be something that builds connections/culture/comfort at my workplace, the goal should perhaps not be to avoid interruptions but rather improve the quality of them.


Erlend Oftedal (maintainer of retire.js) presented various ways of attacking a modern web app. A little scary, but interesting. He presented a couple of ways to keep up to date with recent hacking activity, namely by following and The attacks included XSLT exploits, template injection, web cache poisoning and much more.

Online Communication

Dr Joanne Meredith presented interesting findings from her studies of online communication. How great is it that smileys, emojis and GIFs have helped us manage the otherwise missing queues of body language in instant messaging. This was probably my favorite talk during the conference (tied with Yuri Malishenko’s talk on Visual thinking) as it brought up many familiar situations I come across in my everyday life of communicating online.

Advent of Code

Eric Wastl comedically explained how his estimate of number of users (70) for Advent of Code turned out to be totally wrong as the project got 5000 users in the first few days and now have grown to hundreds of thousands or so. Eric’s talk was quite timely as advent is just a couple of weeks away. I did a couple of problems last year, and hope to give it another go this year. If you wanna join forces, let me know!

In Conclusion

The best part about Øredev was probably not the conference in itself, but getting to enjoy it together with my colleagues. Being able to have someone to discuss the latest talk with, and relate it to how things work at our own company, made the experience so much richer. I’m very grateful for the amazing people at this awesome company (that being Sectra if you didn’t know already) that I work for.

  • Food 3/5
  • Entertainment 4/5
  • Organization 5/5
  • Will I recommend Øredev to my friends? Yes, in 9 out of 10 times.

Tips inför jobbansökan

Efter en händelserik jobbjaktsäsong har jag mängder med nya insikter och erfarenheter. Därför känns det extra viktigt att ge tid för debriefing som till allas glädje kommer ske här på bloggen i form av en reflektionsrapport. Förhoppningsvis kommer ni som läsare kunna ta del av tips och råd inför egna jobbansökningar. Dessutom, när jag berättar om mina mest intelligensbefriade tillfällen kan det finnas ett visst underhållningsvärde.

Första kontakten

Många verktyg finns att tillgå för att etablera kontakt med företagen du kan tänka dig att jobba hos. En av tungviktarna, LinkedIn, har en profil-inställning som de kallar ”Låt rekryterare veta att du är öppen för nya möjligheter” (länk). För mig hade den inställningen en påtaglig effekt vilket jag tänkte visa med ett litet diagram.

Diagram över antalet sökträffar på linkedin över tid.

Inställningen aktiverades den 9e januari och inaktiverades den 17e februari

Som synes i diagrammet fick antalet visningar ett rejält uppsving i mitten på januari, och det var bara ett musklick bort! Med den ökade exponeringsgraden trillade det också in meddelanden och kontaktförfrågningar från rekryteringsfolk i stil med ”Hej, såg att du söker jobb, vill du komma på karriärsamtal hos oss?” dekorerat med artighetsfraser. För mig var det en jättebra möjlighet att dels få upp ögonen för företag som jag tidigare inte hade nån relation till och dessutom få erfarenhet av rekryteringsprocesser.

Andra alternativ till LinkedIn finns också. Tack vare kurser i designmönster och mjukvarutestning där vi studenter använde plattformen Piazza kom jag i kontakt med Palantir utan någon större ansträngning från min sida (Tack Ola!). Jag tror också att GlassDoor kan vara användbart för jobbsök, även om jag enbart använt det för att kolla upp lönestatistik och läsa saftigt skvaller om olika företag.

Oavsett om man väljer att gå via LinkedIn eller är lite mer pang på och kontaktar företagen direkt så kommer ditt CV och eventuellt personligt brev att dyka upp tidigt på agendan, så låt oss prata lite om det.

CV och Personligt Brev

Mitt CV

  • Använder LaTeX och git för enkel versionshantering.
  • Är baserat på en mall från OverLeaf, se även CV-mallar från ShareLatex.
  • Är två sidor långt.

Under mina intervjuer har mitt CV alltid varit utgångspunkten för samtalet. Mycket fokus läggs på förstasidan där jag har mina främsta styrkor och tyngsta erfarenheter. Jag tycker dock att det är okej att ha ett CV som är längre än en sida, men min erfarenhet säger mig att det är sällan någon läser mer än första sidan. Det finns argument för att ett CV aldrig behöver eller borde vara längre än en sida, om ni vill kan ni googla på ”Elon Musk CV” eller ”Marissa Mayer CV” för lite inspo. Mitt motargument är att det kan vara bra att lämna lite luft i CVt för att ge intervjuaren utrymme för anteckningar under en eventuell intervju, whitespace is not your enemy!

Mina personliga brev

  • Introducerar mig själv
  • Förklarar hur jag fått upp ögonen för företaget eller varför jag söker till dem
  • Är ganska korta (300-400 ord)
  • Berättar om mina främsta egenskaper
  • Innehåller kontaktuppgifter

Personliga brev är ganska tråkiga att skriva och även ganska tråkiga att läsa tror jag. Därför struntar jag ibland att skriva ett och förlitar mig istället helt på CVt, en lyx man kan kosta på sig som civilingenjör men kanske funkar det för andra också. Hursomhelst, om jag ändå skriver ett personligt brev brukar jag försöka justera bilden jag förmedlar av mig själv så att den är i linje med företaget; när jag sökte till Ericsson tog jag upp min nätverksbakgrund men när jag sökte till Potato fokuserade jag istället på mitt intresse inom webbutveckling, ganska rimligt ändå.

Lära känna-intervju

Den första intervjun brukar handla om att företaget får veta mer om dig som person och dina tidigare erfarenheter, men även en chans för företaget att presentera sig själva. Under januari-februari i år gick jag på ca 10 intervjuer och det var lite stressigt ibland men väldigt utvecklande och bra träning. Därför är min rekommendation att tacka ja till de flesta intervjuer även om företaget inte är ett du skulle sökt till självmant.

Ibland går en intervju jättebra och du och intervjuaren har en avkopplad stämning. Nedan är ett utdrag från en av mina favoritintervjuer:

Jag: *Berättar om mitt skifte från nätverksteknik till mjukvaruteknik* — ”… så jag hade rätt bra flyt.”
Hon: ”Bra hjärna kanske? 😉”
Jag: ”Hehe, mm 😍”

Från den intervjun gick jag fylld med energi och självförtroende, men det är inte alltid det går så bra. Här ett par exempel från en intervju där jag i princip låg i brygga från start till slut:

Hon: ”Berätta om något misslyckande i ditt tidigare arbetsliv.”
Jag: *Funderar* — ”Jag kommer inte på något misslyckande från arbetslivet, men jag kanske kan ta ett från privatlivet istället?”
Hurra! Förstaplatsen i SM för dåliga idéer är säkrad! 🏆
Hon: ”Go ahead.”
Om jag hade haft min advokat med mig under intervjun, och det hade inte varit helt otänkbart eftersom det var förhörsstämning under intervjun, hade vi förmodligen tagit paus här och hittat någon nödlösning. Nu hade jag tyvärr varken advokat eller rationellt tänkande till min hjälp.
Jag: *Berättar om svårigheter i en relation. Irrelevant och obegripligt. Hjärtat bankar, rösten stockar sig. Vill börja gråta. Slutar till slut att prata.*
Hon: *Skriver ner sina anteckningar på laptopen.* Vad är 25 gånger 25?

Även om jag kom fram till rätt svar (625) på en ganska imponerande tid låg jag totalt sett på minus under den här intervjun, och värre skulle det bli!

Hon: ”Finns du med i brottsregistret?”
Jag: *Börjar tänka på när jag som 17-åring blev utskälld av en rabiat MC-polis för att jag cyklade utan händerna på styret. Kommer fram till att det nog inte räknas.* ”Nej.”
Hon: ”Du fick tänka efter lite?”
Jag: ”Ja.”
Hon: ”Men du har aldrig blivit dömd för något brott?”
Jag: ”Nej.”

Ja, det var verkligen en underbar konversation vi hade där, konstigt nog hörde de aldrig av sig efteråt. Hursomhelst, under lära känna-intervjuerna vill intervjuaren veta dina styrkor och svagheter. Om du därför vill vara väl förberedd antar jag att du kan öva på att besvara frågor som ”vad tycker du är roligt”, ”vilken roll tar du i en grupp”, ”när blir du stressad” på ett positivt sätt som inte ger utrymme för misstolkningar. Personligen tycker jag inte att det är särskilt roligt att förbereda sig på ett artificiellt sätt, och därför har jag istället satsat på mängdträning i skarpt läge. Ibland blir det katastrof, men från varje intervju har jag kunnat ta med mig lärdomar. Och om intervjuaren inte lyckas använda intervjuns 30-90 minuter för att komma fram till att jag är en självklar anställd så är det deras förlust. Det säger jag inte bara för att jag vill må bättre istället för att vara sur över mina avslag, utan också för att det är viktigt att gå in med självförtroende i en arbetsintervju. (och för att det är sant förstås)

Det mest lärorika med mina intervjuer har varit att jag verkligen fått tänka på vad jag tycker är viktigt i mitt arbete och på en potentiell arbetsplats. Intervjuerna tvingar en att skaffa sig en åsikt om vad man vill i arbetslivet. En annan effekt, och det här kanske är det bästa av allt, är att få nya kontakter och lära känna kanonbra personer. Även om man inte hinner lära känna varandra jättebra på en timme så känns det ändå väldigt värdefullt att ha några extra anknytningspunkter till olika företag i sin bransch. Så för dig som ska söka jobb framöver: Var orädd, ärlig, ha roligt och lycka till!


Jaktsäsongen för jobb närmar sig med stormsteg och jag spenderar stor del av min tid med att leta efter potentiella arbetsplatser och finslipa mitt application game. Av samma anledning som jag inte skulle komma till en anställningsintervju iklädd en lampskärm med en stekpanna över axeln (förklaring kommer) behövde min representation på sociala medier en översyn. För under antagandet att de företag jag kontaktar drar en googling på mitt namn innan de bestämmer sig för att kalla mig till intervju blir mina online-profiler mål för arbetsgivarens första intryck av mig. Det skulle vara ett mastodont-arbete att kurera allt mitt material här på bloggen, twitter och Youtube och jag är inte säker på att det skulle finnas någonting kvar efter det, men det minsta jag kan göra är att ha en profilbild som säger ”Anställ mig!”. Med tanke på råmaterialet innebär det en viss utmaning men till slut blev resultatet detta:

Profilbild av mig hållandes en bok om kompilatorer.

”Wow, vilken anställningsbar person” – Förmodligen alla rekryterare i världen

Med bilden vill jag kommunicera ut att jag är väl bevandrad i datavetenskapens värld, vilket det inte borde råda några tvivel om med tanke på att jag håller i drakboken. En mindre detalj är att jag i bilden har mina glasögon, utan vilka jag bara är en halv människa, hängandes i kragen. Med lite inferens kan man dra slutsatsen att eftersom jag läser utan glasögon borde jag vara närsynt och som alla vet ger närsynthet +10 poäng till INT.

Det är troligt att mina ambitioner med profilbilden sträcker sig långt högre än dess faktiska effekt, men det är åtminstone en förbättring jämfört med föregångarna. På tal om dessa föregångare har jag gjort ett litet homage-kollage av alla profilbilder jag lyckades hitta kopplade till mina konton runtom på internet.

Kollage med profil-bilder: Ölkorv, Vargmössa, Drömmaren, Stekpanna, lampskärm, gråskala, avril, blondie, sailor moon

I den andra kolumnen av bilder kan vi se att jag verkar uppskatta diverse huvudbonader. Raden längst ner tyder på en längtan till att vara blondin och väcker kanske allvarligare misstankar än så. Angående Avril och Sailor Moon som profilbilder har jag beslutat att behålla dessa på de sällsynta ställen jag använder dem för den glädje de ger mig och säkert många andra.

Kanske undrar ni varför jag frivilligt valt att använda alla dessa profilbilder fram tills nu. Efter att ha genomfört den här uppdateringen med att skaffa en ”normal” profilbild tänker jag att det här med att konformitet är svårt. När jag scrollar igenom flödet av ”Personer jag kanske känner” på LinkedIn ser alla (90 % iaf) likadana ut. Inget fel med det, men för mig blir det lite tråkigt. Därför tenderar jag att hamna någonstans inom spektrumet mellan obegriplig och oväntad, för att använda den här bloggens titel, och ibland blir det aningen knasigt. Men med tanke på en profilbilds förgänglighet har jag inte brytt mig så mycket om det.

Jag kommer att tänka på en scen ur den fantastiska filmen The Big Short där Michael Burry, hedgefond-chef, blir konfronterad av en irriterad investerare efter att han satsat många miljoner $$$ på att bostadsmarknaden skulle krascha. Sensmoralen, eller min tolkning av den, är att det finns viktigare faktorer än de ytliga i valet av anställd. Dialogen går såhär:

Irriterad Investerare: So, Mike Burry of San Jose, a guy who gets his hair cut at Super Cuts and doesn’t wear shoes, knows more than Alan Greenspan and Hank Paulson?

Mike: Well, Doctor Mike Burry, yes he does 😀

En annan av mina favoriter; Conan O’Brien (som i sin profilbild på LinkedIn poserar med f.d. presidenterna Bush, Clinton och Roosevelt) var inbjuden till Harvard och svarade på studenternas frågor om karriär och ett av hans svar bygger på hans talesätt “If you work really hard, and you’re kind, amazing things will happen.” De orden resonerar väl med hur jag vill vara som anställd, och är något som jag hoppas min kommande arbetsgivare värderar högt.

Jag är inte i en position där jag kan mäta mig med Burrys genialitet eller O’Briens karisma och kanske har en blomstrande arbetsmarknad för mjukvarubranschen gjort mig vårdslös med hur mycket av mitt narrspel som jag visar i det offentliga rummet. Uttrycket ”kill your darlings” är ju en bra beskrivning på något man helst inte vill göra men inför årets arbetsansökningar hoppas jag kunna visa mig seriös och duglig till spännande och intressanta jobb, utan att för den skull förlora mig själv. 🙂

Årskrönika 2017

Med jul och nyår i antågande har det blivit dags att sammanfatta året som gått. För vad är väl ett årsskifte utan alla dessa krönikor som får oss att minnas de bästa och sämsta händelserna från 2017? Min krönika har förmodligen inte samma stjärnglans som t.ex. SVT:s sportkrönika, men det kommer iaf finnas lite statistik.

I början av året satte jag upp ett gäng mål och utmaningar. Historiskt sett har jag varit tveksam till att sätta upp personliga mål men, och det här är en fullkomligt grundlös förklaring, i takt med att jag börjat leva efter devisen ”Don’t let the perfect be the enemy of the good” anar jag att mål hjälper mig att göra ”nåt bra” istället för att vänta på ”något perfekt” som aldrig kommer hända.


Sedan april 2015 har jag fört besöksstatstik här på bloggen. Det är inte så farligt som det låter; du som läsare läser ett blogginlägg vilket ökar på en räknare med ett snäpp. I början av det här året tänkte jag att baserat på 2016 års tillväxt jämfört med 2015 borde jag i år kunna nå upp till 2 miljarder läsare vilket skulle innebära en ökning med 38% jämfört med 2016. Siffran 2 miljarder är några storleksordningar större än det faktiska värdet, men det spelar inte så stor roll. Med tanke på att jag i 2016 skrev ”Ett öppet brev till Linköpings universitet” som är något av ett one hit wonder som gav många visningar runt publiceringen men som inte genererar visningar över tid skulle det krävas en del jobb att nå upp till det här målet.

Så kom februari och med det även ”Dating 101” vilket engagerade mina läsare mer än något annat inlägg tidigare gjort, jag blev till och med bjuden på middag och än idag kan jag jag få frågor om vad som hände sen. Även om det är ett av mina personliga favoritinlägg lyckades det inte få samma spridning som ”Ett öppet brev till LiU” så det stod klart att det både kvalitet och kvantitet var nödvändigt. Jag skrev en del inlägg i kategorin ”Utbildning” under året, och de är inga kioskvältare direkt. När hösten kom hade jag under en längre tid låtits inspireras av Prequel Memes och George R.R. Martin och resultatet blev ”Good Talk”. Likheterna med ”Dating 101” är många, men med Good Talk skruvades komiken och cringen upp några snäpp. Historien krävde också tvåspråkighet vilket var en helt ny utmaning, men jag tyckte det blev helt okej till slut.

Efter ”Good Talk” trodde jag att jag rott målet för antal visningar i hamn men med mindre än två veckor kvar på året är 2 miljarder inte riktigt uppnått. Istället för att utelämna uppdraget åt slumpmässigt förbipasserande internetbesökare, många av dem har i år kommit från Kanada vilket jag antar beror på 2016 års bloggserie ”O Canada”, skrev jag istället inlägget du just nu läser.

Att låta antalet läsare av bloggen vara en motivator kanske inte är det bästa medlet för att skapa kvalitativa inlägg, men jag tycker det har fungerat bra, hållit mig aktiv och varit väldigt roligt. Idag snubblade jag över ”10 years of professional blogging – what I’ve learned” så jag kanske ändrar strategi till nästa år.

Reading Challenge

För att bli bra på att skriva måste man läsa också. Tillsammans med Goodreads satte jag upp målet att läsa 3 böcker under 2017. Genomsnittligt antal böcker att läsa från de drygt 3 miljoner som deltar i läsutmaningen på Goodreads är 45 (”helt sinnes :O”) så där ligger ligger jag i underkant men jag är ändå supernöjd med att ha nått mitt mål. Dessutom finns det chans till att jag hinner läsa ut en fjärde bok också; hur det går kan ni följa på min Goodreads-profil.


För studierna har jag inte satt upp något specifikt mål för året. Med kurser som grafteori skapas ett outtryckligt mål att bara hålla huvudet ovanför vattenytan när terminen forsar fram. Lyckligtvis närmar sig terminsslutet och alla kurser har gått bra vilket är jätteroligt. Jag blickar tillbaka på kurserna som lärt mig anatomi och fysiologi, kompilatorkonstruktion etc och som även lett mig till att bli en del av communityn för OpenMRS.

Att plugga är ett fantastiskt sätt att utvecklas på och jag är väldigt tacksam för mina kursare som lyckas gör även de svåraste momenten mycket roligare. Men nu hägrar exjobb och arbetsliv inom en inte alltför avlägsen framtid!


Om vi låter den här krönikan lyfta blicken och inte bara tittar på mina egna gärningar så blir det genast mer balanserat mellan framgångar och misslyckanden. Det beror förstås delvis på att jag döljer mina misslyckanden för er 😉 men också för att omvärldens misslyckanden är så stora och så många. Under december har jag försökt minska mitt läsande av flöden på sociala medier; Facebook blir jag mest arg av och Reddit blir snabbt tråkigt och enkelspårigt. Twitter och Instagram känns än så länge helt okej. Häromdagen bytte jag ut social media till vanlig media och såg på Rapport istället, men det var ännu värre. Känslan blir lätt ”Asså jag kräks! Det är så j*vla dåligt!

Jag såg nyligen ett talk (ett prat/snack?) med Chamath Palihapitiya och han var ganska kritisk till sociala medier. Han verkade väldigt arg och släppte många F-bomber, men som tidigare anställd på Facebook har han nog ändå ett visst mandat. Facebook själva publicerade ”Is Spending Time on Social Media Bad for Us?” som också var intressant. Sociala medier har självklart både bra och dåliga effekter men för mig personligen tror jag det finns bättre miljöer. Till exempel kan man se på David J. Malans (världens bästa föreläsare?) föreläsningar i CS50, Harvards introduktionskurs i datavetenskap. (Från Facebook och Reddit över till YouTube, vilken förbättring! Jag är väl medveten om hyckleriet 🙂 )

REKLAMPAUS: Om du också vill spendera mindre tid på sociala medier, men inte vill riskera att missa mina uppdateringar om nya blogginlägg, så kan du prenumerera på den här bloggen via e-post. I panelen till höger, eller nästan längst ner på sidan om du använder mobilen, finns en liten widget där du kan fylla i din e-postadress och sedan klicka på knappen ”Prenumerera”, väldigt smidigt!


Vill man ha lite fördjupningsmaterial till den här krönikan kan man läsa min Sommarsummering 2017. Allt som allt känner jag att jag har varit duktig i år, och det är ju en trevlig känsla att avsluta året med. Som en sista utmaning tror jag att jag ska föra vidare den känslan till ett par vänner. Om vi alla slänger iväg ett ”Du har varit duktig i år”, eller visar vår uppskattning på något annat sätt, till minst två vänner så får vi en vacker exponentiell tillväxt av komplimanger, och det är en bra sak tror jag. Tack för i år, och jag önskar er alla en God Jul och Gott Nytt År!

Good Talk 😘

The following conversation took place in Melissa’s overnight apartment in Stockholm where she was staying for the weekend between two photo shoots. I had fortunately been granted an audience in private with her, although she was slightly annoyed when I wouldn’t reveal the topic for our meeting.

I walked the streets of the capital accompanied by a light rain and eventually reached her address. I rang the door phone and the entrance was unlocked shortly after. After a few stairs I found the door ajar and stepped in. Melissa was out of sights, so I uttered a ”Hello!” while I took off my jacket and shoes. ”Hiya, come on in!” was heard from the main room.

I treaded carefully into Melissa’s realm and probed the furnishing for a place to sit. Her sofa was strategically cluttered with clothes and stuff so that only one of the three seats was available. Min plats, I thought and made myself comfortable. Melissa sat in her throne chamber, 1.5 meters above the floor on top of a massive king sized bed with drapes in gold and purple. I had seen Star Wars enough times to know that the battle would be at my disadvantage when my opponent had the high ground, but like Anakin I was blind and unable to accept my forthcoming defeat.

”What do you want to talk about?” Melissa asked as soon as I sat down.
”I just want to tell you how I feel about you.”
”I hope it’s good”, said Melissa warily.
”Too good”, I replied as I turned my sad eyes down to the floor.

Åkej, nu börjar showen, I took a deep breath to calm myself the best I could.
”Melissa, you are a bringer of happiness with a lovely smile and a contagious laugh. We laugh at the smallest things when we’re together and it’s never boring being around you.” Melissa gave her characteristic smile, as if I needed a reminder that what I had just said was true. I continued.

”You’re intelligent, not because you’ve studied at uni for years like me, you’re just smart. You’re great at arguing and expressing your thoughts and our discussions are always challenging and rewarding. Sometimes I just want to argue with you to see what tricks you’ve got up your sleeve.” Melissa seemed to enjoy the praise. I kept going. ”I’ve always thought that rational fights and passionate sex is much better than the other way around, and we do at least fulfill the first half.” I giggled nervously and closed my eyes to avoid looking into Melissa’s. I was such a cliché, how could I permit myself to be so embarrassing?

Melissa looked amused and then she asked ”What’s rational sex?” like she was trying to find a logical flaw in my statement. I scratched my cheek as I pondered. I soon came up with a witty response and now it was my turn to be amused.

”Think of the old kings during the middle ages. They used to marry wives they didn’t fancy, but would still fulfill their marital duties to hopefully father an heir to the crown, very rational and not passionate at all. Stannis Baratheon is a great example, and he died!” My confidence was skyrocketing, but Melissa was quick to parry.
”Stannis’ early death was him owing up to the facts that he let assassinate his brother and burned his daughter alive, not due to him being rational between the sheets.”
”You’re missing the point”, I muttered.
”Well, bringing up Stannis isn’t exactly helping your case since you both share a passion for grammar as well as religious femme fatales”, Mellisa laughed sarcastically.

My brief feeling of confidence and amusement was now completely gone and the embarrassment had returned, I attempted a feeble defense.
”A correct usage of language is important if you wish to be understood.”
”I suppose that working with compilers would make you believe that.” Melissa said dryly.

After two compliments delivered I had made zero progress, it was time for a foolproof recipe with guaranteed success.
”You’re the most beautiful human being I’ve ever seen. When my eyes look into your blue ones I wish that the moment we’re sharing would go on forever.” The well rehearsed line sounded as unnatural as if I would have read it straight from a script. Melissa replied mechanically with a ”Thank you” and smiled.

Komplimangerna rinner av henne som vatten på en gås. Hon är lika dum som gås också. Undrar vad hon gör av alla fjädrar? My thoughts were racing as I was trying to come up with something to tell Melissa that would release her from boredom. Having already broken all boundaries of sensibility I decided that I might as well go all in. I would win Melissa’s heart or die trying.

”I love you”, my voice was trembling. Melissa could no longer hide her discomfort. If we would have been somewhere else than at her place she would have fled the scene by now.
”Did you expect me to say the same words back to you?” Her response was serious and cold.
”A part of me just wanted to say it and see how it felt. I’ve never said it to anyone before and it doesn’t feel like a total waste saying it to you, even if you don’t feel the same. However, considering that you’ve said that you love everyone and their mother I’m a bit disappointed that you can’t say it to me.”
”I can’t tell you that because my love for you is of a different kind than the one you feel towards me. That if anything has become painfully obvious after your little compliment fiesta.”

I could not feel anger for her analysis was as flawless as herself. I was the silly goose. How could I expect a happy ending from this? I was starting to lose hope that she would ever contemplate the idea of her and me as belonging to each other.

”I’m like a dog, loyal and my love for you is unconditional. You’re like a cat, the cuddliest and coziest cat in town that everyone loves. But if someone close to you makes one mistake you run away fast as lightning, with your claws leaving behind scratch marks as the only evidence that you were there in the first place.”
Melissa laughed. This was one of those little things. Others would not understand let alone find it funny. For us it came naturally.

We sat in silence for a while and looked at each other. Having no more beans to spill, I felt relief. I could just admire Melissa as she sat and radiated beauty. In that moment, living was easy. This was how it was supposed to be. But it was not to last. Snap back to reality. I had kept my feelings for Melissa a secret for so long and now those feelings were finally revealed. I could not believe her indifference as I showed my true colors.

”Now you know how I feel about you. I hope you will remember my words even at difficult times in your life. You’ve made it clear that you do not desire to share those moments with me.”
”I’d happily share those moments with you, but it seems to me that you want more from me than I’m willing to offer.”
”I’m willing to offer everything for you, why can’t you do the same for me?” My tone was irritable.
”You’re not good enough for me”, came Melissa’s snappy reply.
”Our chemistry is unparalleled.”
”We have no common interests!”
”Yes we do, music for instance!”, Melissa was unimpressed as she rolled her eyes and sighed.
”Disagreeing on which pop artist is best does not count as a common interest.”
”But you do at least hold an opinion. My other friends are as interested in listening to pop music as they are in listening to cosmic background radiation and some even prefer the latter.” The conversation was side-tracking, but it was nice to switch to a less intimate subject.
”You can’t really shame someone for their music taste…”
”At a minimum, they should be aware of the basics. I think some of them haven’t even listened to Taylor’s 1989 and it’s been out since 2014. HOW CAN THEY NOT HAVE LISTENED TO IT?” My fists were clenched.
”You should talk to someone professional about this”, Melissa said empathetically.
”Oh I’ve already discussed that issue as well as many others with my therapist. I’d happily give you her number, maybe she can talk some sense into you too.” Being spiteful wasn’t helping but at that time I didn’t care.
”If she’s supposed to help you feel better she doesn’t seem to do a very good job”, her rationality was painful.
”How can I feel good when you’re so impossibly stubborn. Have you at least considered that I have more högskolepoäng than any other of your love interests? And even though you are beautiful enough for both of us I can still bring six well-defined abs to the table. On a good day with good lighting they might even be eight. That must be worth something?”
”Not really, I remember when you compared gaining högskolepoäng to having fried sparrows fly into your mouth. You’re a nice guy, no one denies that, but your desperation is starting to become a bit too cringey.”

Melissa’s defiance was endless. My huge emotional investment was for nothing. This would be the biggest regret of my life. Next up was the blame game. I wanted to see if Melissa would take any responsibility for the damage dealt.

”If you hadn’t led me on then this conversation would never have taken place!”
”Led you on? In what way have I done that?”, Melissa seemed honestly surprised by the accusation.
”You’ve practically done it in every way possible. Sending cute little emojis and hearts in our text messages. Always asking for hugs cause you’re feeling down. You’re one big flirt!”
”Oh come on! You think that’s leading someone on? We haven’t even kissed!”
”Is that where you draw the line for flirting?”
”I don’t think you really wanna know.”
”You got that right!”
”Well, I’m sorry if I’ve been sending out the wrong signals”, there were no sign of remorse in her voice.
”It’s not enough just being sorry, you can’t be oblivious to the fact that you can make any guy fall in love with you with a single look.”
”I’m just being friendly and I expect that my male friends can remain just friends.”
”Like when you’re ‘just being friendly’ and invite me over to your place for the night and I get to sleep on the sofa and not share your bed… It is like when Anakin is given a place in the jedi council without being given the rank of a master. It is outrageous and unfair.”
”You know that I don’t understand your silly Star Wars references.”
”You have no valid reason for not watching the movies. If you don’t enjoy them for the lightsaber duels, which are magnificent, then you’d enjoy the manipulation of the political battlefield as dark forces turn a democratic republic into dictatorship!”
”I know plenty already of manipulation, thank you.”

I was exhausted. I didn’t want to squabble anymore. I just wanted to completely remove Melissa from my life. It was over.

”Jag går nu.”
”Have you already grown tired of our rational fighting? That doesn’t bode well for the passionate sex you promised me.” Melissa finished her sentence with a sneering laugh.
”You are not rational, you’re chaotic”, I said furiously.
”Darling, order is trivial, I mastered chaos long ago.” If she would have had a cigarette holder in her hand she would have been indistinguishable from a young Cruella de Vil.

I put on my shoes and jacket and slammed the door behind me with a sound that echoed down the stairwell hall.

Shortly after I had left the building Melissa went to lock the door. Filled with adrenalin she turned on the water boiler to relax with a cup of tea. A part of her felt sorrow for having lost a close friend, but the kick from playing the perfect game was exhilarating. All that remained now was the death blow. But before that she sent out a selfie to her remaining list of expendables, moaning about how lonely she was.

In the evening that day when I’d been home for a couple of hours and tried my best to numb the pain from my defeat with all the beverages the fridge had to offer my phone lit up. I opened Messenger and was presented with Melissa’s latest message.

Good talk 😘

My broken heart will mend in due time. A more severe problem is to find a replacement for the Fairphone which, due to a sudden impact with the wall, now has a broken screen. I am therefore much grateful for any recommendations on which my next phone model should be, leave your tips in the comment’s section!