Min väg till Santiago

I september vandrade jag längs Camino del Norte i norra Spanien. Jag startade i Bilbao och hade siktet på Santiago de Compostela. Vandringen tog 24 dagar och jag gick ca 65 mil. Jag åkte dit för att få ett avbrott från tristessen och utmana mig själv både fysiskt och socialt. Jag reste själv men var sällan ensam tack vare de fantastiska människorna jag mötte på vägen. Efter att ha varit tillbaka i Sverige i lite drygt en månad har jag hunnit landa och reflektera över alla de tankar och intryck jag fick under veckorna då jag levde en helt annan sorts liv än det jag är van vid.

Inför resan var jag fylld av lika delar spänning och oro. Förväntansfull över att ge mig ut på ett av mina största äventyr någonsin (jag tror det här delar förstaplatsen med studietiden på LiU) men också lite ångestfylld över att komma till ett land där jag inte klarar språket så bra, där maten är annorlunda och där varje natt innebär en ny säng på en främmande plats. En av mina favorittankar från när jag landat i Bilbao men inte hade börjat vandra än var när jag frågade mig själv ”Varför gör jag inte saker som jag tycker är roligt?”. Just där och då kändes det inte så muntert, men nu ser jag den tanken som ett gott omen som förutspådde ett tillfälle för personlig utveckling. Lyckligtvis kunde jag bryta ner det ofattbara i att vandra 65 mil till en lagom stor utmaning för första dagen, nämligen att gå 15 km till Portugalete och bo på ett vandrarhem. Efter det var bollen i rullning och resten är historia, eller snarare en samling av historier som gett mig nya insikter att skriva om här nedanför.

Kulturen på Caminon

El Camino de Santiago är en social företeelse och innan jag reste iväg visste jag att jag skulle möta många personer på min vandring. Något jag inte kunde förutse var den sociala atmosfären som jag skulle förälska mig i. På caminon är tröskeln för social interaktion relativt låg. Med ett par enkla inledande fraser som ”Buen Camino” (motsvarande ”god tur” på norska) och ”Where are you from?” hamnar man snabbt i intressanta konversationer. Alla pilgrimsvandrare har gemensamma intressen såsom fothälsa, var man ska sova för natten och så förstås vädret. Samtidigt är olikheterna många och med en stor variation bland åldrar, nationaliteter, kulturer och anledningar till att man har kommit till caminon blir det aldrig tråkigt. Varje människa bär på en historia och jag hade privilegiet att få ta del av flertalet.

På min arbetsplats Sectra nämns ofta kulturen som en av de sakerna som värderas högst bland våra anställda. Caminon var första gången sen jag kom till Sectra som jag upplevde en kultur som jag tyckte bättre om än Sectras, och jag har funderat på varför. Jag tror inte människorna i sig är trevligare och vänligare på caminon än de är på kontoret. Däremot tror jag att daglig fysisk aktivitet, sol och värme, god mat och ett liv utan stress och måsten är ett bra recept för välmående. Svårighetsgraden på caminon är i mångt och mycket självreglerande, jag kunde i princip alltid välja hur långt jag ville gå och hur mycket jag skulle äta och vila och fick därmed en bra balans mellan arbete och nöje. Jag tror jag har samma frihet och valmöjligheter på kontoret, men där är det lättare att dras med av egna och andras tankar om att saker inte är bra nog och att det är bråttom till förbättring. Jag tror iofs att saker inte är bra nog och ju förr förbättringen kan komma desto bättre. Vilket mindset man väljer att tackla den utmaningen med har stor betydelse och efter min camino skulle jag beskriva mitt mindset som mer chill, nyfiket och lekfullt jämfört med tidigare då jag var mer perfektionistisk och rädd för att göra fel.

Värderingar

Lycka på caminon är att ha en ren säng och äta tillsammans med vänner. Lyx är bra vattentryck i duschen och att ha en ledig plats på tvättlinan i solen efter att ha handtvättat sina kläder. Trygghet är att ha en kropp fri från skador, ett fulladdat mobilbatteri och tillräckligt med pengar för mat och husrum. Livet är som ni hör ganska nedskalat jämfört med mitt vardagliga liv i Linköping, men det var inte mycket som jag kände att jag saknade när jag var i Spanien, saknaden är snarare omvänd.

Ett av få sociala medier jag använde på min resa var LinkedIn (det andra var Goodreads, hit me up om du vill dela boktips) och där verkar saker värderas annorlunda. Inläggen som skrivs där skulle jag koppla till steg högt upp på Maslovs behovstrappa och det skrivs förhållandevis lite om rena sängar och duschtryck och desto mer om fantastiska saker på jobbet. Visst är det rimligt att i dagens samhälle ta många grundläggande saker för givet och istället blicka ambitionerna mot jobben och genombrotten som tar oss närmare våra ideal. Jag tycker inte alls illa om stämningen på LinkedIn, det finns ett härligt go och driv till förbättring oftast. Det finns dock ett beteendemönster på LinkedIn som jag skulle vilja ifrågasätta:

Hypotes #1

• Att en person bytt jobb firas högre, uppskattas mer och värderas högre än när en person har årsdag på jobbet (oavsett om det handlar om 3, 5, 10 eller 20 år).

Analys

Jag tror att LinkedIn är designat så att inlägg om nya jobb får mer publicitet och därmed också mer engagemang än de betydligt mer diskreta årsdagsuppdateringarna. Om det här designvalet beror på att människor värderar ett jobbyte högre än en årsdag på jobbet är svårt att avgöra, men om det är så tycker jag världen är lite uppochner (det är den oavsett iofs).

Det kan förstås vara väldigt givande att byta jobb och få nya erfarenheter och kollegor och dessutom bättre lön och arbetsvillkor men sällan nämns kostnaderna för ett jobbyte som förlusten av ej överförbar domänkunskap och relationerna till kollegorna som upphör eller åtminstone reduceras kraftigt. En Google-sökning på ”ej överförbar domänkunskap” ger noll träffar, så kanske är den här analysen inte så relevant som jag vill tro, eller så är den bara nyskapande. Förlusten av domänkunskap är kanske ett acceptabelt pris för ett jobbyte, men relationerna till kollegorna, hur värdesätter man dem?

Jag har sett några klipp med Simon Sinek på sistone (typ detta) och han nämner ofta att arbetsplatsen har blivit en plats som inte längre bara tillgodoser vårt behov att tjäna vårt uppehälle utan också blivit platsen där vi hittar vår gemenskap till andra människor, vår community. Jag kan känna igen mitt liv i den beskrivningen till viss del och i så fall tänker jag att relationerna till kollegorna är betydligt mer värt än de 5-10k i löneökning som ett jobbyte ger.

Det är väldigt svårt att värdera relationer, så nu kommer därför en liten avstickare om hälsningsprotokoll.

Att säga hej och hej då

När jag skrev mina life pro tips 2016 var mitt sjätte tips att säga hej och hej då. På den Spanska landsbygden och i småorterna säger alla ”Hola!” eller ”Buenos días!” när man möter dem och det var väldigt trevligt. I Sverige är det betydligt ovanligare att säga hej till främlingar man möter, här blir folk kränkta om man hälsar på dem. Första dagarna som jag var tillbaka i Sverige kändes det konstigt att folk inte hälsade på dem när man möttes på promenad i Vallaskogen, men man vänjer sig snabbt tillbaka vid de svenska tigrarna och tycker man inte om tystnaden finns det ju än så länge inget förbud mot normbrytande aktiviteter som att säga hej till en främling.

Att säga hej då, eller farväl, är en helt annan sak och många gånger mer emotionellt laddat än att säga hej. På caminon träffade jag många trevliga personer och många gånger skildes vi åt med att säga see you later eller see you in Santiago för att sen aldrig ses igen. På caminon blev jag påmind om att alla relationer är tillfälliga och att man aldrig vet om man kommer träffas igen efter att man skilts åt. Det gäller ju i vanliga livet också även om jag tror det är lättare att ta relationerna för givet där. Möjligtvis skulle man kunna tolka Santiago som en metafor för efterlivet och evigheten och att man återförenas där, men det är ett stort antagande att göra som jag inte vågat mig på än. Därför har jag kommit fram till en andra hypotes.

Hypotes #2

• Interpersonella relationer är det viktigaste vi har i livet för att påverka vårt välmående
• Alla relationer är tillfälliga
• Långvariga relationer har större potential till positivt inflytande i våra liv än kortvariga relationer

Det här är som sagt en hypotes och jag förväntar mig inte att alla ska hålla med de tre punkterna, jag är inte ens säker på att jag håller med om alla punkter själv. Det kanske är så att jag har formulerat det här som något djupt men som egentligen är ytligt och självklart, men det spelar inte så stor roll för mig. Genom att tänka på det här sättet har jag blivit gladare och nöjdare med livet och det är ju en stor vinst i sig.

Personliga handlingsplaner

Genom att ha vandrat tvärs över Spanien fick jag mycket tid för att tänka och några av de reflektionerna konkretiserades i handlingar och förändringar jag vill göra i mitt liv, nedan är ett litet urval.

Jag vill

• Lära mig mer svensk historia
  Anledningen till detta är att jag tycker det är lite genant när man träffar någon icke-svensk som kan mer svensk historia än jag själv. Jag tänker inte att jag ska bli historiker utan bara öka min allmänbildning några snäpp, så att jag inte behöver stå som ett frågetecken när en amerikan börjar prata om Gustav Wasas påverkan på religionen i Sverige, jag trodde han mest ägnade sig åt skidåkning…
  
• Minska användningen av tobak i världen
  Inte den minsta ambitionen jag haft, men även om jag inte tänkt ge mig ut på ett korståg för att fimpa all världens cigaretter tycker jag det vore nice att göra nånting hellre än inget. Rökarna i sig har jag inget problem med, de kan ofta vara hur trevliga som helst. Tobaksföretagen däremot tycker jag kunde göra något bättre med sin tid. En möjlig ljusglimt som verkar spricka upp genom rökmolnet är att några av tobaksjättarna kanske har insett samma sak. Kollar man in hemsidorna hos Philip Morris, BAT och Altria verkar de faktiskt ha andra ambitioner utöver att sälja dödspinnar. Förhoppningsvis är det inte bara ett spel för gallerierna. Själv har jag hittills bara stöttat A non-smoking generation med en liten peng. Har ni idéer på andra bra aktiviteter i den här frågan så hojta till.
  
• Äta mindre kött
  Jag såg många kor på min vandring och skulle gärna se att färre av dessa gosiga djur behövde avsluta sina liv i slakthuset. Samtidigt är köttätandet en ganska starkt förankrad del av mitt liv så att gå kall kalkon och sluta äta kött helt på studs tror jag inte kommer gå så bra. Däremot finns det många tillfällen i mitt liv då det vegetariska alternativet är lika gott och tillgängligt som kötträtterna, så jag försöker passa på att välja köttfritt när jag får chansen.
  
  Vad man ska äta är ju ofta ett ganska hett debatterat ämne, och jag skulle gärna se att nivån av social professionalism ökade ett snäpp när det kommer till att diskutera vad folk väljer att äta, oavsett om det gäller mängd eller diet eller något annat.
  
• Lära mig mer tyska, franska och spanska
  Hade jag kunnat dessa språk bättre än jag kan idag tror jag att min vandring hade blivit ännu roligare. Det här är en sån sak man skulle velat ha motivation till när man var barn och inlärningen var enklare, men då visste jag ju inte att jag skulle vandra bland icke engelsktalande européer på min semester. Lyckligtvis är det aldrig för sent för att lära sig nya saker. Vi får se om det kan bli mer språkskola i mitt liv framöver.
  
• Bidra till att färre personer går bort i cancer
  Ännu en stor ambition att ha här i livet, som jag inte riktigt vet hur jag ska tackla. Att jobba på Sectra känns ändå som det bästa jag kan komma på just nu, så det var ju fint att jag fick lite ökad motivation att fortsätta harva på där.

Utöver de större punkterna dök det upp några mindre idéer på vandringen, så som att jag borde duscha kortare tid, spendera mer tid med familj och vänner (p.g.a. hypotes #2) samt kramas mer.

Att skriva dagbok var något jag tyckte var trevligt att göra på min vandring också och förhoppningen är att jag kan ta den vanan vidare till mitt vardagliga liv, fortsättning följer.

Slutord

Innan jag begav mig var mina förväntningar på att vandra El camino de Santiago mest kopplade till naturen och själva vandrandet i sig och handlade inte så mycket om det sociala och personliga. Det är inte så konstigt eftersom det är mest såna intryck man får när man bild-googlar caminon. Magin som sker inom sig själv och mellan människorna man möter är betydligt svårare att förmedla i bild och ord. För mig har det iaf varit en liten mini-revolution i mitt liv och jag hoppas återvända till caminon i framtiden.

Avslutningsvis kommer här några klassiska camino-bilder.

Om du vill veta mer om caminon så kan du läsa mer i mina tre tidigare inlägg på ämnet. Vill du veta ännu mer så är det bara att säga till! 🙂