Att vandra Lidingöloppet

Lidingöloppet är förstås mest känt som terrängloppet man springer, inte sällan som en del av en svensk klassiker. För oss som föredrar ett lugnare tempo och mindre trängsel i spåret tänkte jag berätta om hur det är att vandra längs Lidingöloppets sträckning. Sammanfattningsvis kan man säga att det är en fantastisk led med ett rikt djurliv och varierande terräng. En oas i storstadsdjungeln!

Transport till Lidingöloppets startpunkt

Åk med tunnelbanans röda linje till Ropsten. Byt där till busslinjen (201) som stannar vid Hantverkshuset, Stockby eller Båtsmansvägen och gå av på valfri plats baserat på hur mycket uppvärmning du vill ha.

Djur längs leden

Det är inte bara de mänskliga Lidingöborna man stöter på när man vandrar längs Lidingöloppets stigar. Katter, hundar, småfåglar och hästar finns det gott om. Har man tur får man även se rådjur, ekorrar och diverse insekter. Dessutom bedöms risken för fästingbett som väldigt låg eftersom stigarna är breda och välskötta.

Andra aktiviteter på Lidingö

Om man vill göra annat än att promenera har Lidingö mycket att erbjuda. Längs leden stötte jag på många småbåtshamnar, badplatser och Lidingös skidbacke som man sommartid kan cykla både upp- och nerför, även om jag själv har svårt att se tjusningen med att cykla uppför en skidbacke. Det kanske är en av de sakerna man uppskattar när de är över.

Proviant längs leden

Vill man ha något att äta under promenaden så ligger Kaptensstugan dikt an med loppets sträckning efter ca 7-8 km. Lite senare finns även fiket vid Lidingö Musteri där man har chansen (om de har öppet) att få en liten energipåfyllning inför sista milen på resan. För egen del satsade jag på egenhavd matsäck och där kan man ju anpassa mängden efter egen preferens och väderförhållanden. Två liter vatten, ett äpple, en chokladkaka och fyra hamburgare från McDonalds räckte precis och var lagom tungt att bära på. Dessutom väldigt gott! Möjligtvis blev kaloriåtgången högre än intaget, men det kan man justera i efterhand när man kommit hem.

Övriga reflektioner

De jag har pratat med som har beskrivit hur det är att springa Lidingöloppet säger att sista milen är den tyngsta, och det ligger mycket i det tror jag. Inte nog med att man redan sprungit två mil och är trött för det, backarna man möter är oväntat långa och branta. Abborrbacken kändes som att den aldrig skulle ta slut, och jag antar att det är många gånger värre om man springer istället för att gå.

Man får också se många fina hus längs vägen med dyra bilar på garageuppfarten. Om man söker ett syfte med att bli hiskligt rik så är mitt förslag hitta en trevlig villa på Lidingö att köpa och resten sköter sig självt.

Målgången på Grönsta gärde är förmodligen betydligt roligare under själva dagen för Lidingöloppet än när man går på egen hand. Det är till exempel inte helt uppenbart att man kommit fram när man står ensam mitt ute på ett gärde. Det man kan göra är att gå till Löparmonumentet vid Grönsta parkering och avnjuta sin sista hamburgare och lite choklad, det var iaf vad jag själv gjorde. Har man tur kan man också få en skymt av Martin Stenmarck när han är på väg ut på ett träningspass.

Efter målgång är benen trötta och vill vila, men ska man ta bussen hem får man pallra sig den sista kilometern till Lidingövallen. Vid hemkomst rekommenderas en dusch, vila och god mat.

En av de största fördelarna med att vandra Lidingöloppet istället för att springa det är att man hinner ta del av de historiska platserna man passerar längs leden. Vid varje kilometer finns en liten skylt som inte bara säger hur långt det är kvar, man får också se den kommande höjdkurvan och läsa en kort historielektion.

Vad gäller vandringsleder ger jag Lidingöloppet betyget 4/5. Har man vägarna förbi Stockholm är det en toppenutflykt! Vill man ha en kortare tur men ändå befinna sig på Lidingö så finns även 15-kilometersvarianten av Lidingöloppet eller Elfviksleden på 9 km att avnjuta. God tur!