Veckans kulturtips

Hej!

Det finns en ny serie på Apple TV+ som heter Pachinko, baserad på boken med samma namn som är skriven av Min Jin Lee. Det är en serie som kretsar kring Korea, Japan, klasskillnader, kristendom, pengar och makt. Helt enkelt en massa godsaker som dessutom utspelar sig i vackra miljöer under 1900-talet, inklusive mitt personliga favoritår 1989.

Serien hade med ett annat namn kunnat kallas ”Sunja bildar familj” och på samma sätt som en familj tenderar växa likt grenarna på ett träd tänkte jag låta det här inlägget växa och förgrena sig med olika kulturella tips.

Guldkornen på Apple TV+

Efter att sett klart på de åtta avsnitten från första säsongen av Pachinko kanske du undrar vad du ska titta på härnäst på Apple TV plus. Det finns förstås mycket att välja på, men min rekommendation är att ge Ted Lasso en chans. Serien handlar om en amerikansk fotbolls-coach som delar seriens namn och hans nya uppdrag i London där han ska coacha ett lag i riktig fotboll. Med stora delar humor och brittisk kultur är det aldrig en tråkig stund. Lagom till andra säsongen inser man också att serien inte handlar så särskilt mycket om fotboll utan snarare om relationer och hur man bygger ett framgångsrikt lag—det finns fullt med lärdomar för livet i den här godingen.

Efter Ted Lasso börjar kvalitetsutbudet att sina på den amerikanska äppel-streamingtjänsten, men ett återstående guldäpple är WeCrashed, den dramatiserade historien om företaget WeWorks uppgång och fall. WeWorks grundare Adam och Rebekah Neumann spelas av Jared Leto och Anne Hathaway och de gör båda ett kanonjobb. Serien är lite lätt stressframkallande, ungefär som Husdrömmar, med skillnaden att det inte är en husdröm som ska förverkligas utan en dröm om ett bolag värt många många miljarder dollar. Serien är kanske inte en 10-poängare, men om man gillar Jared, Anne och Katy Perry finns det god chans att man kommer uppskatta serien. Man får dessutom lära sig lite hebreiska uttryck. L’chaim!

Till sist, innan Apple TV-prenumerationen avslutas finns det eventuellt ett sista guldkorn att ta del av. Det är den trefaldigt Oscars-belönade filmen CODA. Jag säger eventuellt på grund av den anledningen att trots att Apple betalade 25 miljoner dollar för de globala rättigheterna till filmen så stoppade inte det Filmstaden från att i Sverige ha ensamrätt till filmen under den tiden som den visas på bio. Nu när filmen inte längre visas på biograferna hoppas jag att den kommer bli tillgänglig i hemmet snarast, annars kanske man får passa på att se den under utlandssemestern.

Andra, potentiellt sexistiska, kulturtips

Med en sån här rubrik kan man undra om jag äntrar ett minfält likt Koreas DMZ. Jag tror inte det kommer vara så illa, så med tillförsikt byter vi från Apple TV-spåret till ett annat. Men innan vi lämnar paret Neumann tänkte jag nämna ett uttalande från Rebekah som fick en del uppmärksamhet i pressen. Hon sa att ”A big part of being a woman is to help men [like Adam] manifest their calling in life”. Som ledare för WeWork tolkades Rebekahs uttalande inte utifrån hennes personliga perspektiv utan genom feminismens glasögon och stämplades som sexistiskt (åtminstone i den dramatiserade serien). Att analysera huruvida något är misogynt eller inte är inget jag motsätter mig, det ska absolut finnas plats för det. Men när ett uttalande, en åsikt eller ett verk analyseras enbart utifrån perspektivet om det är sexistiskt eller inte och man förkastar det i sin helhet i fallet då det kan ses som sexistisk, då ser jag ett problem med det. Jag ska snart ge ett exempel på vad jag menar, men på vägen dit tänkte jag tipsa om en syd-koreansk film som nu och en vecka framåt finns att se på SVT Play: dramathrillern Bränd. Filmen är kanske inte för alla och hos mig var det ingen favorit; den är lite svår. Om man tycker om att analysera film, i allmänhet eller från ett könsrollsperspektiv, finns det mycket material att bearbeta (den är trots allt 2h22min lång). Min analys är att den inte klarar Bechdeltestet, som inte på något sätt är en kvalitetsstämpel, men har ändå ett underhållningsvärde även om den är lite långsam.

Så, varför tar jag upp Bechdeltestet och misogyni-analyser som om jag hade en personlig vendetta mot det? Jo, jag läste nyligen ut boken The Dark Forest av Liu Cixin som jag gav 5/5 i betyg. Efter att ha läst boken läste jag den mest lajkade recensionen av boken på GoodReads som var skriven av TheBookSmugglers (länk till recensionen) som sågade boken totalt på grund av sexism, något som helt hade gått mig över huvudet. Sexismen grundar sig i att boken huvudsakligen har manliga karaktärer och de få kvinnliga karaktärerna ges väldigt lite utrymme. I recensionen beskrivs bokens huvudkaraktär, Luo Ji, som ett misogynt mansbarn och eftersom jag kände igen mig i vissa delar av Luo tog jag till mig av kritiken på ett personligt plan. För att ge ett exempel har både jag och Luo en väldefinierad bild av vår idealkvinna. I mitt fall träffar vi på henne i Romcom noir i Lund vilket inte bara är en väldigt underhållande historia utan ett helt normalt fenomen utifrån den jungianska anima-arketypen. Att säga ”helt normalt” och ”jungianska anima-arketypen” i samma mening kanske är en oxymoron, men det finns ingen anledning att hänga upp sig på den detaljen här utan vi kan avskriva det som ett lättsamt infall av hobbypsykologi. En andra likhet med Luo Ji är att om jag också fick obegränsad makt och tillgång till jordens resurser är sannolikheten hög att även jag skulle flytta till en stuga i en vacker dalgång i närheten av fjällen för att njuta av naturen och bjuda dit någon som passar in på idealkvinnans definition.

Utöver att visa på att egenskaper hos Lui Ji inte nödvändigtvis behöver vara misogyna eftersom de också finns hos icke-misogyna personer som mig själv har jag inte många motargument mot TheBookSmugglers recension eftersom deras personliga ideologi är så långt från min egen att det skulle göra det här blogginlägget lite för långt för att bena ut alla skiljaktigheter.

Efter att ha läst ut The Dark Forest kändes det lämpligt att gå ett steg längre och läsa en bok helt utan kvinnliga karaktärer och där kom Tolkien till undsättning med berättelsen om Bilbo. Nu är jag lite sarkastisk igen, och för tydlighetens skull är det kanske bäst att poängtera att jag inte väljer eller betygsätter böcker utifrån karaktärernas könsfördelning och jag tror man gör sig en otjänst om man har det perspektivet. Jag antar att det finns de som tycker att (brist på) kvinnlig representation i fiktion och att vissa idéer om hur en idealkvinna bör vara är problematiskt på riktigt, men jag har svårt att se det problemet i The Dark Forest och Bilbo åtminstone. Det är svårt att navigera i de här områdena och kanske har jag rört vid något som jag borde låtit vara orört, men om vi inte delar med oss till varandra så kan vi inte heller lära av varandra, så varsågoda och välkomna till min världsbild 😉

Det är möjligt att jag underskattar problemet med sexistisk fiktion och överskattar problemet med att felaktigt stämpla fiktion som sexistisk. Det hela blir en fråga om vem som har en flisa och vem som har en bjälke i ögat och det är något jag antar att jag inte kan reda ut på egen hand. Så förlåt mig för mitt eventuellt skeva synsätt i det här inlägget, men jag behövde publicera det för att ge mig chansen att lära mig något nytt.

Slutord

Avslutningsvis kanske några undrar över bloggens nya publicerings-schema. Fram till förra inlägget hade jag ju lyckats hålla mig till ett inlägg varannan söndag under en längre tid men framöver kommer det se annorlunda ut. För att parafrasera Maverick från Top Gun (1986): I will post when I am goddamn good and ready! Det betyder att det kan dyka upp ett inlägg närsomhelst och det kommer förhoppningsvis var bra och inte släppt på grund av tidspress. Att jag kommer att tänka på Top Gun beror förstås på att den efterlängtade premiären av Top Gun: Maverick sker nästa vecka den 25e maj. Inte nog med att vi får se Tom Cruise och Val Kilmer återgå till sina klassiska karaktärer, min kvinnliga favoritskådis Jennifer Connelly är också med.