En berättelse om Anima och Skuggan.
Tisdagen den 10 maj 2022.
Det var en solig vårdag och jag satt på Espresso House i Lund. Jag hade just avnjutit en focaccia och filade på mitt nästa blogginlägg. På caféet var det livfullt med många gäster, mestadels studenter, men jag avskärmade mig från sorlet genom att poppa loss till Spark av Taeyeon. Min koncentration bröts av att en tjej vinkade till sig min uppmärksamhet bakom laptopen. Jag tog ur ena hörluren och hon frågade mig ”Do you mind keeping an eye on my laptop for a minute or two?”. Tillfälligt sinnesförvirrad efter den hastiga återkomsten till verkligheten svarade jag ”Yes! I mean no! I mean.. I’ll look after it”. Med viss tvekan i blicken svarade hon ”Thanks” och tassade iväg mot toaletterna. Medan hon var borta passade jag på att observera min omgivning lite noggrannare. Tjejen hade platsen vid bordet bredvid mig och hade en lattekopp bredvid hennes MacBook. Hon hade inte låst skärmen så jag kunde utan alltför mycket indiskretion se att hon läste en artikel med titeln ”The relationship between pupil size and interaction among lion pride members”. Intressant tänkte jag och började googla på lejons ögon. Inom kort kom tjejen tillbaka för att återgå till sitt arbete. Jag följde henne med blicken tills det att hon hade satt sig till rätta igen.
Något besvärad tackade hon mig igen med ett ”Thank you”.
”You’re welcome!”, jag harklade mig och fortsatte, ”Sorry, I couldn’t help to see that you’re reading an article about the pupil size of lions”.
”Well, I’m not only reading it, I’m writing it!” svarade hon självsäkert.
”Really? That’s so cool! I consider myself to be somewhat of a hobby ophthalmologist. Your iris are very beautiful by the way. So, are you a researcher here at the university?”
”Yes, I’m pursuing my PhD at the Lund Vision Group, three years in the making! Oh, the name’s Melinda by the way.” Hon log ett vänskapligt leende när jag presenterade mig i retur.
”So Melinda, what can you teach me about pupil size among lions?” frågade jag nyfiket.
”Well, probably a lot but for now I’ll give you the elevator pitch and save the rest for my dissertation.” Melinda hade en skämtsam ton, men fortsatte därefter allvarligt och professionellt.
”We’re funding a project in Kenya where we’ve been able to study a group of lions by sticking cameras on their noses that capture both the host lion’s eyes as well as its point of view. We’re still early into the project, but to give you a spoiler: When the lion king, e.g. Simba, is walking around on the savannah and he spots some kind of prey, his pupils are constricted. If he instead sees one of the mothers to his offspring, his pupils are slightly dilated. But”, Melinda lutade sig framåt med ett illmarigt leende, ”if he sees a lioness that he hasn’t mated with; big dilation.” hon lutade sig förnöjsamt tillbaka. För att inte verka ointresserad ställde jag den första frågan jag kommit å tänka på.
”How do you send the video from the lion’s nose?”
”That’s all 5G, works like a charm!”
Vi småpratade en liten stund, Melinda hade en charmig brittisk accent och jag fick veta att hon flyttat till Lund från Leeds och jag gjorde lite reklam för Linköping, LiU och Sectra. När det var dags för oss att bege oss vidare erbjöd Melinda sig att visa mig vägen till universitetsbiblioteket eftersom det ändå var på vägen till hennes kontor.
Vi stannade till framför den väldiga biblioteksbyggnaden.
”It’s not as green and luscious as in the pictures”, var min spontana och något besvikna reaktion.
”It rarely is. But wait till you get inside, then you’ll realize it’s just a library like every other. Nothing Hogwartsy about it!”, fnissade Melinda.
”Thanks for the heads up! By the way, wanna join me for dinner this evening? I’d enjoy some company while in Lund.”
”Ehm, maybe not today. How about tomorrow?”
”That’ll be great! Let’s say 18:30 at M.E.A.T.”
”Absolutely. Meet you at M.E.A.T. then!”
Vi skildes åt och jag gick uppför trappan och in till biblioteket. Väl där insåg jag att jag inte var särskilt fokuserad på att läsa och gick istället till botaniska trädgården. Våren var i full flärd, färgerna och dofterna var fantastiska och överväldigande. Det var en LSD-tripp utan biverkningar och jag strosade omkring där i en timme och bara njöt. Jag satt på huk och studerade det som enligt skylten var en Narcissus x incomparabilis, någon sorts påsklilja, när det uppdagades för mig; ”Jaha, jag är kär”, tänkte jag för mig själv.
På kvällen gick jag till Lunds bästa vietnamesiska restaurang, Thúy. Jag åt Gà xào gừng, eller ”saturerad kyckling” som jag råkade säga när jag beställde. Lyckligtvis förstod servitören vad jag menade och det var väldigt gott. Jag hade fått plats vid ett bord vid fönstret och roade mig med att titta på de förbipasserande Lunda-borna medan jag åt. Gång på gång som en smal och snygg brunett gick förbi trodde jag för en tiondels sekund att det var Melinda jag såg, men det var det aldrig.
Onsdagen den 11 maj 2022
Jag var otroligt rastlös hela dagen och Lunds brist på turistattraktioner gjorde inte saken bättre. Jag hade genomsökt internet efter allt jag kunde hitta om Melinda, som var 26 år och vars fullständiga namn var Melinda Catherine Vayne. Hon tjänade 33k i månaden och bodde i en lägenhet på 50 kvadrat belägen 15 minuter med buss från stadskärnan.
Jag och Melinda träffades på M.E.A.T. vid avtalad tid. Vi hade båda klätt oss i jeans och skjorta, men Melindas var lite mer åtsittande och i ljusare nyanser. Jag kände mig så lyckosamt lottad som fick sitta mittemot henne och betrakta hennes spetsiga lilla nos och vackra ljusbruna ögon. Hon påminde lite om en Pomeranian, men gav ett mycket intelligentare intryck. Jag beställde entrecôte, som på menyn hade skrivits ”Entrecoté” och därför hade vi omåttligt roligt när vi under resten av kvällen uttalade det en-tre-co-tE så fort tillfälle gavs. Melinda beställde halstrad gös, vilket spontant kändes okaraktäristiskt för en restaurang som denna, men efter att ha filosoferat lite över att fisk heter 물고기 (bokstavligen översatt till ”vatten-kött”) på koreanska kändes det trots allt inte så malplacerat.
Middagen fortsatte till bådas belåtenhet och vi nådde så småningom botten på våra vinglas. Solen var på nedgång och det hade börjat skymma och vi bestämde oss för att ta en promenad till stadsparken. Melinda började gräva efter sitt kort i handväskan vilket fick mig att börja gestikulera avvisande.
”Please Melinda, I’ll pay for both of us this time.”
”Nope, that’s out of the question.” Melinda fortsatte frenetiskt letandet i hennes handväska.
”But I earn so much more than you, let me take this one.” Melinda slutade omedelbart leta och tittade upp på mig med en påtaglig irritation i blicken. Ajdå, inte bra, tänkte jag och stammade fram någon sorts förklaring.
”I mean, statistically speaking I earn considerably more than you, unless you’re an outlier.” Melinda suckade besviket och förklarade hur saker låg till.
”Well, statistically speaking, you are definitely no outlier among the guys I’ve gone out to have dinner with when it comes to your level of idiocy. Sadly, there is very low variance within that distribution.” Melinda fiskade upp sitt betalkort och gick och betalade sin del av notan, med mig i skamset släptåg.
Stämningen var stel när vi gick mot stadsparken. För att få oss på andra tankar plockade jag fram min största passion i livet, koreanskan.
죄송합니다. (”Jag ber om ursäkt”), sa jag med huvudet nersänkt som i en bugning.
괜찮아요. (”Det är okej”), svarade Melinda med ett för mina öron perfekt uttal.
한국어 할수 있어요? (”Kan du koreanska?”), mina ögon var stora av förundran.
한국어 조금밖에 못해요. (”Jag kan bara lite koreanska”), svarade Melinda och log sitt självsäkra leende.
대박! (”COOLT!”) Jag var för imponerad för att känna mig skamsen och vi kom till slut fram till stadsparken. Vi tog sikte på en av bänkarna vid Solen och skuggans trädgård och jag kvittrade på.
”Solens och skuggans trädgård. That’s perfect for us! You being the sun and I being the shadow. You bring me to life and I bring relativity to your perfection.”
”Very poetic”, sa Melinda torrt. Och kanske också lite cringe, tänkte jag. Vi beundrade de ljusa och mörka blommorna i trädgården i stillhet ett tag.
Jag började fundera på vad nästa steg för kvällen skulle bli och ett snabbt meningsutbyte följde.
”Wanna go back to my room?” frågade jag förhoppningsfullt.
”No, I ain’t promiscuous”, svarade Melinda sakligt.
”Are you a maneater?”
”No, I’m like a bird, I only fly away.” Jag tänkte på den exotiska gula fågeln vi hade sett på vägen hit, fulländad i all sin prakt, kanske omedveten om sitt fångenskap. Melinda var ingen burfågel, och hon värnade om sin frihet och oberoende högre än allt.
”Yo quiero más.” Med mitt bönfallande tonfall hade Melinda kanske kunnat gissa vad jag menade även om hon inte talade spanska, men det gjorde hon förstås efter ett halvår som utbytesstudent i Barcelona.
”All good things come to an end”, sa hon tröstande.
”Why?”
”Because I don’t need somebody to love.”
”Then, I’m afraid that this might be the last time we see each other.”
”That’s in God’s hands.”
”No, it’s in your hands, so you could say it right away.” Om jag nu kunde välja föredrog jag ett tydligt avslut framför ett luddigt löfte som aldrig skulle införlivas.
”Okay, I’ll do it then: Yes, this is the last time we’ll meet. I will runaway and and that will be the end of it. Geez, what is this? World championship in Nelly Furtado references?” Melinda lät lite irriterad men det absurda i situationen verkade också roa henne.
”Well, if it was, I think we would’ve won by a landslide”, sa jag förnöjt.
”Maybe so, but only because you are the only person in the world who thinks it’s worthwhile to participate in such a competition.”
Efter en liten stund, fick jag en ny strålande idé och sa ”Hej Siri, spela I love you 3000 med Stephanie…”. Melinda avbröt min uppmaning till Siri med ett panikslaget skrikskratt som förmodligen hördes över hela stadsparken. Jag kände blickarna från förbipasserande parkbesökare och en pinsam tystnad inföll, sånär som på Siri som ursäktande sa ”Jag förstod inte det där…”. Efter ett tag sa Melinda lugnt ”We are not listening to that song here and now” och sen satt vi där utan att prata i ytterligare några minuter innan vi började gå till busstationen. Jag önskade innerligt att vi inte skulle behöva nå fram och skiljas, att jag kunde övertala henne till ett alternativ som innefattade oss båda två lyckliga tillsammans, men jag fann inga ord.
Vi stod och väntade på bussen några minuter. Det var olidligt, Melinda skimrade. Vi såg bussen komma körandes och den började sakta in för att ställa sig på hållplatsen när hon gav mig en kram för att ta farväl. Hon var fjäderlätt, sval av kvällsluften och oförargligt vacker. När hon steg på bussen tillsammans med alla andra resenärer försvann hon för en stund ur mitt synfält. Jag började gå mot hotellet och när bussen körde förbi mig såg jag Melinda för sista gången. Hon hade ansiktet bortvänt från mig och med det började minnet av henne att blekna.
Jag kom tillbaka till hotellrummet, slängde av mig skjortan och jeansen, la mig på sängen och bad Siri att spela Gone med Rosé, på repeat.
Torsdagen den 12 maj 2022
Dagen därpå satte jag mig i bilen för att köra tillbaka till Linköping. När jag väl kommit ut på E6:an var det lågtrafikerat och jag gled förbi den ena lastbilen efter den andra. Regnet smattrade mot vindrutan och torkarbladen förde sitt rytmiska och mekaniska ljud, kilometer efter kilometer.
”Hej Siri, spela Make me wanna die med The Pretty Reckless”, sa jag monotont.
”En bra låt, men lite dystert kanske, vill du lyssna på något mer upplyftande istället?”
”Du, om inte du vill bli utbytt mot Alexa föreslår jag att du behåller dina hälsofrämjande råd för dig själv i fortsättningen.” I pandemins efterdyningar hade människans hälsa blivit prio 1 inom så gott som alla instanser, inklusive näringslivet. Apple hade inte varit sena på bollen och när de erbjöd att låta Siri vara ens egen personliga tränare och livscoach hade det låtit som en bra idé, men hon kunde vara otroligt påfrestande när man bara ville vara lite deppig en stund.
”Jag förstår, jag finns här om du behöver prata”, svarade Siri och började spela musiken.
Efter att ha surat hela vägen till Jönköping stannade jag till vid Circle-K vid Elmia-avfarten för ett kortare depåstopp. Medan jag stod på parkeringen och blickade ner över trafikströmmen på E4:an ställde sig en annan BMW på platsen bredvid min. Min M5:a hade förmodligen mångdubbelt så många hästkrafter som deras X3:a, men deras bil var fylld med mångdubbelt så många familjemedlemmar. När de hade parkerat vallade mamman i familjen raskt sina barn mot affären med löften om godis och glass. Mannen i familjen tog det betydligt lugnare och stretchade ut stelheten efter en till synes lång och ansträngande bilfärd. Han beundrade min kärra ett tag, vi hälsade respektfullt på varandra, och avundades varandras verklighet.
Jag satte mig i bilen igen och brummandet från bilar och människornas röster lät avlägsna genom bilens isolering. Jag önskade för ett ögonblick att min tomhet kunde uppsluka hela mig, att det skulle vara allt som fanns. Efter några minuter av ingenting återvände jag till verkligheten och kollade på klockan. 15:37. Jag startade motorn och tog mig ut på motorvägen igen. Jag fick en fin idé om hur jag ville spendera kvällen och sa ”Hej Siri, ring upp Lena på relationsmottagningen.”, samtalet kopplades och efter ett par signaler svarade hon.
”Relationsmottagningen Linköping, du pratar med Lena.”
”Hej Lena, det var Eric här. Jag är i Linköping om en timme, jag skulle behöva prata av mig lite ikväll.”
”Hej Eric! Mja, det kan bli svårt det. Jag tänkte sluta om 45 minuter, det kan inte vänta till imorrn eller så?”
”Inte gärna. Men vi kan väl säga den vanliga övertidstaxan? Så slipper du Taylor Momsen också. 19:00 på 1854? Det blir toppen!”
”Okej, vi ses där då!” och direkt därpå klickade Lena bort mig.
Jag gick in på 1854 tre minuter över sju och hittade snabbt fram till Lenas bord. Hon hade sitt blonda hår i en kort pagefrisyr som ramade in de snälla blå ögonen. Med ett läppstift i en mycket kraftigare röd nyans än vad hon brukade ha när jag träffade henne på mottagningen såg hon mycket självsäker och förförisk ut. Jag slog mig ner på stolen mittemot och kramade om hennes hand som smidigt och diskret tog emot de fem 100-eurosedlarna.
”Har du beställt vin?” frågade jag.
”Nej, jag tänkte att jag ville vänta in dig först. Ska vi dricka vin ikväll?” Lena visste vad svaret var utan att jag behövde svara, men vi var ändå spända av förväntan.
”Vi börjar med ett glas var iallafall”, sa jag med ett uns av sarkasm.
Inne på det andra glaset hade vi småpratat färdigt och jag berättade om de senaste dagarna tillsammans med Melinda. Att prata med Lena var lika lätt som att andas, särskilt efter lite vin, och orden rann ur mig.
”I tio års tid har jag kämpat mot den här ensamheten. Och det har vi ju pratat om tidigare, inte är jag väl särskilt ensam egentligen? Jag har bra kontakt med min familj och världens bästa vänner. Vänner som jag har fått följa genom åren, se dem gifta sig, skaffa familj, lära sina barn läsa och skriva. Jag är glad för deras skull, självklart är jag det, men varje nyhet kommer också med en viss mängd FOMO. Jag ställer mig ofta frågan, vad gör jag? Står och stampar på ruta ett, år efter år. 20-årsåldern visade sig vara någon sorts transportsträcka till 30 och prognosen tyder på att det lika väl kan fortsätta ända fram till 40. Efter det kan man väl ge upp hela idén med någon sorts normalt familjeliv?” Lena lyssnade egentligen inte och jag talade egentligen inte till henne längre. Det var bara ord som ventilerades ut i luften.
”Det är inte nattsvart jämt. Då och då dyker det upp någon, och hoppet tänds till liv igen. Men varje gång är det som att de kommer och limmar fast en ring rakt på ens underarm. Det känns inte helt rätt, tänker jag, men det ger en antydan om vad som skulle kunna bli. Sen rätt som det är väljer hon att försvinna, och sliter loss ringen som drar med sig mer än bara limmet, och lämnar ett blodigt sår som man får vårda i månader efteråt.” Lenas ögonbryn antydde en viss oförståelse till min olycka.
”Du låter nästan lite orimligt kär och olycklig med tanke på att ni bara träffades i vadå, tre timmar?”
”Tja, tre timmar är väl ungefär vad det tar för att bli ordentligt kär, tycker du inte det är rimligt ändå? Sen är det väl kanske inte Melinda specifikt jag blev kär i. Jag är minst lika kär i idén av att hon kan vara kvinnan som jag har längtat efter att få dela livet med.”
”Att projicera sin ideala partner på en person vi träffar och som vi anser vara en bra kandidat är inte ovanligt, men det är viktigt att komma ihåg att vi fyller i det vi inte vet om personen med just vårt ideal som vi bygger upp med vår fantasi. Med tanke på att du inte saknar fantasi kanske det är extra viktigt för dig att påminna dig om att inte känna för starkt för snabbt för en person, utan att låta denna fylla i det okända med den hon är.”, Lena lät så klok och kompetent, som om hon hade sagt precis samma sak till hundratals andra klienter. Jag var dock inte så responsiv, och fortsatte min klagosång.
”Allt jag önskar är att ha någon att dela min tid med, att känna att det finns någon som har tid för mig, och som väljer att dela med sig av hennes egen tid med mig”, rösten stockade sig mot slutet. Samtidigt lyste Lenas mobil upp och hon läste någons meddelande.
”Du, jag skulle behöva ta mig hem till min tonårstjej som gjort sig olycklig över någon fuckboy. Tur att vi har tagit itu med dina problem ikväll, då ska det nog inte vara så mycket svårare med henne.” Lena reste sig från bordet och började målmedvetet klä på sig ytterkläderna.
Efter att ha betalat notan och lämnat 1854 följde jag Lena till hennes hus på Konvaljegatan. Hon gav mig en lätt kyss och för en stund kändes allting helt okej, mest tack vare vinet tror jag. Jag trippade hem på lätta steg och sov djupt i 11 timmar.
Fredagen den 13e maj 2022
Med en antydan till huvudvärk började jag dagen med att tvätta, handla mat, laga mat, diska och städa till tonerna av Sunmi som dunkade från högtalarna. När det blev dags för en välbehövlig paus kom jag på att det var dags att ringa en gammal vän.
”Hej Siri, ring Hanna Larsson”.
”Utrikessamtal kan innebära extra debitering på dina samtalskostnader”, varnade Siri.
”Jaja, rappa på bara”, sa jag hetsigt och samtalet kopplades fram.
”Hanna speaking!” Personen på andra sidan luren svarade med en mycket svag svensk brytning.
”Hej Hanna! Hur är läget i det stora äpplet?”
”Ja, det är väl som vanligt, känner mig tjock och ful. Du då?”
”Samma här”, sa jag nedstämt.
”Så pass. Vad har hänt nu då?”
”Jag träffade en trevlig tjej i Lund.” Jag berättade händelseförloppet för Hanna som lyssnade tålmodigt även fast hon hade fått höra många liknande historier från mig förut. Jag bittrade till mot slutet av historien, och fastslog ”jag förstår inte hur jag kan ha förtjänat det här”. Hanna replikerade.
”Är kärleken någonsin rättvis? Var finns rättvisan för den som är utsatt i en misshandelsrelation, den som blir bedragen, den som är infertil, eller som blir änka? Var Eric?” Hanna gick på som en rättsåklagare.
”Ingenstans”, svarade jag motvilligt.
”Just det. Det finns så många exempel så jag skulle kunna hålla på hela dagen. Du! Vet du vad du ska göra. Hör här! Du ska gå till ditt kära bibliotek och så lånar du lite böcker av Victoria Benedictsson och läser dem. Sen kan vi återkomma till frågan huruvida du förtjänar det du erfar i ditt kärleksliv.”
”Oj oj, här sparas inte på krutet. Jag ska följa ditt råd. Även om de inte har hjälpt hittills så ger de mig iaf något att fokusera på.” Jag försökte att inte låta alltför anklagande i min ton, och Hanna verkade inte ta illa upp på något sätt.
”Det låter bra! Det du behöver är inte rättvisa. Du behöver arbeta för att ge dig själv de bästa förutsättningarna du kan för att du ska lyckas, och kanske är just det här misslyckandet det som kommer leda dig till framgång.” Hanna var mer optimist än jag själv när hon väl kom igång.
”Låter som ett konstruktivt mindset”, sa jag med viss syrlighet och Hanna gick till ny attack.
”Alternativt skulle du ju kunna sänka kraven lite också och satsa på första bästa högerswipe.”
”Mm, riktigt så illa är det inte än, det är möjligtvis plan C. Plan B är för övrigt att ta flyget till din sida Atlanten och uppvakta dig”, sa jag med ett leende som gick genom telefonlinjen.
”Ha! Jag är smickrad men också lite förskräckt. Gör då som så att du håller dig till primärplanen ett tag till. Jag är väldigt nöjd med att ha ett fysiskt avstånd på minst 6000 km till dig vid alla tider på dygnet.” Det fanns lika delar värme och sarkasm i Hannas röst och jag kände sån glädje över att ha en vän som henne.
”Jeg elsker dej”, sa jag på min bästa danska.
”Nej, du skal ikke komme her og være emotionel med mig”, rösten var ursinnig.
”Jo de skal jeg. Jeg synes det er godt, og jeg vil have dig til at vide, hvor godt jeg liker dig. Og for at du skal forstå alvoret, taler jeg min opfindelse-dansk. Og jeg…”
”Hold kæft!”, avbröt Hanna. Ansträngningen för att kontrollera de danska vokalljuden blev till slut för mycket och vi brast båda ut i skratt. När vi lugnat oss lite ställde Hanna en fråga till mig.
”Jaha, vad ska du göra nu då?”
”Fortsätta leta antar jag. Om inte annat hittar jag nya bitar av mig själv. Så småningom kanske jag hittar någon annan också”, svarade jag.
”Bra Eric, lycka till! Jag hejar på dig!”
Så slutar berättelsen för vår protagonist den här gången. Musiken i det här inlägget och fler låtar för den ultimata Romcom Noir-upplevelsen finns tillgänglig på Spotify.
Språk, kultur och mjuka saker 
2 reaktioner till “Romcom Noir i Lund”