Saker jag stör mig på hos rekryterare på LinkedIn

Titt som tätt dyker det upp ett meddelande på LinkedIn från någon okänd person som visar sig vara en rekryterare på jakt efter någon att anställa. Eftersom deras success rate är närmare 0 % när det kommer till att lyckas anställa mig tänkte jag att det var på plats med ett litet rant med några konkreta tips för hur de kan öka sina chanser.

TL;DR:

Att få mig hookad på ett jobb via LinkedIn är nästan omöjligt, men här är tre snabba tips för hur ni kan öka era chanser:

1. Undvik komplimanger om min intressanta profil
2. Fråga inte om jag trivs på min nuvarande arbetsplats
3. Fokusera på vad ni erbjuder på ett rakt och transparent sätt

Fortsätt läsa för att förstå varför jag kommit fram till de här tipsen, och vad som krävs för att få mig intresserad.

Irritationsobjekt #1: Rekryterarnas fascination för min profil

Det finns två ord som i princip alltid är med i rekryterarnas förfrågningar; profil och intressant. Det brukar låta såhär: ”din profil har fångat mitt intresse”, ”Jag tycker din profil känns intressant”, ”Vi har tittat på din profil och tycker att den ser väldigt intressant ut”.

Min LinkedIn-profil är i sig inte så märkvärdig, men en civilingenjörsexamen, några års arbetslivserfarenhet och C#-kompetensen (med ett godkänt kompetensintyg som jag slitit hårt med för att förtjäna) är som blod i vattnet för rekryteringshajarna. Jag menar inte att förminska mitt värde eller humble-braga, utan det är helt enkelt så att min profil följer standardformatet för en ingenjörsprofil och är således en i mängden. Rekryterarna vet om det här, och de borde inse att jag vet att de vet och därmed tona ner sitt påstådda intresse.

För de språkintresserade finns det många roliga exempel hos rekryterare, här kommer tre exempel:

1. ”Fastnade för din profil då jag tycker att du har en intressant erfarenhet”
2. ”Din erfarenhet av utveckling och bakgrund är det som gjorde att jag fastnade vid din profil”
3. ”Jag fastnade lite på din profil då jag anser att den är mycket intressant”

Som synes finns det många prepositioner att välja mellan när man fastnar för, vid eller på en profil. Jag tycker alla funkar, men ”för” känns mest rätt än ”vid”. Vill man gå ett steg längre i språkgranskningen tycker jag att man ska skippa singularformen i ”du har en intressant erfarenhet” eftersom det låter fjuttigt, jag har ju många intressanta erfarenheter! I formuleringen ”erfarenhet av utveckling och bakgrund” smög det sig in ett litet syftningsfel; jag har ingen ”erfarenhet av bakgrund”. Sista exemplet är helt okej, men ”då jag anser att” låter lite gammalmodigt och ger intrycket av att personen ansträngt sig för att använda ett fint och korrekt språk. Sammantaget är det uppenbart att ingen korrekturläser den här sortens meddelanden, så det borde nog inte jag heller göra. Vi raskar vidare!

Irritationsobjekt #2: Rekryterarnas överdrivna smicker

Det finns detaljer i min profil som skiljer mig från mängden, och om rekryterarna vill smickra mitt ego borde de lyfta fram mina unika egenskaper istället för att låtsas vara imponerade över att jag kan C#. Det kräver förstås ett betydligt större engagemang som de kanske inte har tid med. I de två senaste förfrågningarna jag fick hade rekryterarna skruvat upp charmen till max och gått fullt ut med flosklerna:

• ”imponerades av flertalet fina listade kompetenser i din profil, bland annat C# och .NET […] Allt detta gör mig superintresserad av att få veta mer om dig som person”
• ”Eric+Captario=sant!”, ”trillade in på din sida […] och blev väldigt intresserad av dig”, ”Vi har helt enkelt en ledig plats med ditt namn på Eric”

Man skulle kunna se det som fina, genuina ord, men för mig känns det bara sliskigt. Jag är inget fan av att få mitt förnamn utslitet, definitivt inte i formuleringen ”Eric+Captario=sant!” och att någon är superintresserad av att få veta mer om mig som person förefaller osannolikt. Hur vet jag det? Jag känner till läsarsiffrorna för den här bloggen till exempel.

Irritationsobjekt #3: Rekryterarnas påstådda intresse för hur jag trivs på jobbet

Många av rekryterarna frågar vad jag tycker om min nuvarande arbetsgivare, något i stil med ”Trivs du på Sectra?”, ”Hur trivs du på Sectra idag?”, ”Ser att du är på Sectra sedan snart 3 år, trivs du fortsatt bra?”. Det här är ungefär som om ens älskarinna skulle fråga om relationen med ens fru. Ställ inte såna frågor. Dels är den irrelevant och dessutom kommer du implicit få ditt svar om vi fortsätter att hålla kontakten.

Tips #1: Missa inte att säga tack och på återseende

Nu har jag gnällt färdigt på formuleringar i rekryterarnas förfrågningar, och för att balansera upp det hela vill jag säga att jag allt som oftast tycker om att bli kontaktad och få frågan om något spännande jobb som finns där ute. Det är roligt med uppmärksamheten och jag förstår rekryterarnas utmanande uppgift med att hitta kompetent folk. Därför ser jag alltid till att ge ett kort svar med att jag inte är intresserad av nya möjligheter utan är nöjd med min nuvarande position. När jag har skickat iväg mitt svar brukar ett av två saker hända. Antingen skickar rekryteraren ett gensvar i stil med ”Tack för din återkoppling! Skulle det vara så att du ångrar dig är du såklart välkommen att höra av dig.”—sånt tycker jag är trevligt—eller så hör jag aldrig nåt från dem igen vilket känns lite trist.

Om man tolkar den här sortens utebliven återkoppling som en sorts ghosting och kopplar det till ett könsperspektiv så förekommer ghostandet i 11 procent av fallen bland de manliga rekryterarna jag mött medan det är betydligt vanligare bland mina kvinnliga rekryterar-kontakter där det sker i 44 % av fallen. Mitt underlag är för litet för att vara statistiskt signifikant, men jag hittade en intressant artikel på Bustle om ghosting generellt. I artikeln beskrivs en undersökning som visat att kvinnor var mycket mer benägna att ghosta än män, med förklaringen att de är mer tillmötesgående och konflikt-undvikande, men också att ghostandet kan vara ett sätt att undvika aggression och påhopp från mannen som blir rejectad.

Djupare än så kommer vi inte i könsrollsfrågor i det här inlägget, men det är ju snart 8:e mars så jag tänkte att det kunde vara en liten aptitretare inför internationella kvinnodagen.

Tips #2: Var rak och ärlig med dina intentioner

Det finns ett bra citat från The Big Short (det finns många bra citat i den filmen, men nu fokuserar jag på ett specifikt) från scenen med Jenga-tornet. Citatet lyder:

He is so transparent in his self-interest that I kind of respect him

Mark Baum (Steve Carell) om Jared Vennett (Ryan Gosling) i The Big Short (2015)

Rekryterarna som läser det här får själva tolka in hur citatet kan appliceras på dem. Jag är väl medveten om att rekrytering inom IT-branschen är svårt och att det är svårt att locka utvecklare till sitt företag. Därför skulle jag önska att rekryterarna var lite mer raka och tydliga med vad de vill och vad de kan erbjuda istället för att försöka charma mig med komplimanger om min intressanta profil. Det skulle kunna låta såhär:

”Tjena Eric! Jag är på jakt efter 7 utvecklare till våra team på CoolCompanyX och jag tror du skulle kunna vara en av dem. Du vet hur det är, helst hade du börjat hos oss igår, men om det kan locka med pingismatcher på fikarasten, en lugn och trivsam arbetsmiljö, utveckling av en produkt med gott syfte och en hög lön pratar jag gärna mer med dig.” Typ nåt sånt, inget bjäfs eller smicker!

Även om rekryterarna skulle höja sin nivå skulle det nog vara lönlöst, eftersom jag är nöjd med mitt nuvarande jobb och alternativen verkar inte avsevärt mycket bättre. Den mest effektiva taktiken tror jag skulle vara att catfisha mig bort från Linköping och därmed få mig att vilja byta jobb då jag inte är en entusiast av remote-arbete för egen del.

Drömjobbet

Eftersom jag är ganska avig mot idén att byta arbetsplats kan man fråga sig om jag har hittat mitt drömjobb. Där är svaret ett solklart nej. 2016 hade vi en uppgift på universitetet i kursen Ingenjörsprofessionalism där vi skulle planera vår karriär tio år framåt i tiden och även skicka in en fiktiv jobbansökan till vårt drömjobb. Drömjobbet som jag sökte var som programledare till På Spåret. I mitt fiktiva personliga brev till SVT skrev jag bland annat att ”jag har vissa fysiska likheter med min företrädare Kristian Luuk så det kommer inte bli en allt för chockerande omställning för tittarna.” Ett ganska tungt säljargument till att anställa mig som programledare för ett av Sveriges största underhållningsprogram. Eftersom Luuk och Lindström fortfarande håller igång och förmodligen kommer göra det några år till har det inte blivit aktuellt för mig att göra en riktig ansökan, men det är ju också några år kvar till 2026.

I min 10-åriga karriärplan hade jag också ett par högtflygande drömmar om att resa och vandra i USA och bo i Edinburgh. Jag börjar närma mig tidpunkten för när det borde ha inträffat så det finns en risk att planen går i stöpet. Än är loppet inte kört dock, och 2022 kan bli ett definierande år för nya möjligheter, eller så kan det bli ett lika torftigt år som de tidigare.

Slutord

Dagens inlägg tror jag är en reaktion på ouppfyllda drömmar och ventilerandet av lite frustration kring det. Det är också ett bra exempel på en privilegierad persons i-landsproblem, och i dessa dagar är det uppenbart att jag hade kunnat haft det mycket värre.

Hursomhelst, även små problem är värda att lyfta och hitta lösningar på tycker jag och även om det här inlägget inte påverkar någon annan än mig själv så har jag åtminstone fått en påminnelse om att jag har det ganska bekvämt och kan se på mitt liv med ett positivt perspektiv.

Inläggets silverkant tillika veckans musiktips på temat drömmar är Violet Orlandis cover av Fleetwood Macs låt Dreams. Hade gott!