Mod att vara ogillad

Jag läste nyligen ut The Courage to be Disliked av Ichiro Kishimi och Fumitake Koga. I dagens inlägg tänkte jag ta upp några av koncepten som jag fann mest intressanta från boken. Boken bygger på filosofin och teorin från Alfred Adler, österrikisk psykolog. Adler var samtida med Freud och Jung men hade en annan approach till det mänskliga psyket och grundade det som kallas individuell psykologi.

När teorierna från en österrikisk psykolog tolkas av två japaner som skriver en bok om det som översätts till engelska som i sin tur läses av en svensk ingenjör som återberättar delar av historien på sin blogg ter det sig sannolikt att viss information förloras eller misstolkas. Därför hoppas jag att det ni läser nedan tas in med en god portion skepticism, se det som idéer värda att utforska vidare på egen hand om ni tycker de låter intressanta.

The Courage to be Disliked – Nyckelkoncept

Etiologi vs Teleologi

Författarna går tidigt in på skillnaden mellan Freuds etiologi (studerandet av orsakssamband) och Adlers teleologi (studerandet av syftet med ett beteende, snarare än dess ursprungliga orsak). Begreppen är betydligt äldre än Freud och Adler själva, men de anammade respektive lära och hade därmed väldigt olika syn på vad som motiverar och styr en persons handlingar och beteenden. I den västerländska världen är det ju ganska vanligt att man söker orsaker till varför personer beter sig som de gör, typ ”hon fick en fiol i födelsedagspresent när hon fyllde tre år, ikväll spelar hon på operahuset i Sydney”. Den här etiologiska synen leder snabbt till något sorts deterministiskt liv där nuvarande handlingar kontrolleras av dåtiden, och det gick inte hem hos Adler. Determinism går ju inte hem hos mig heller, så jag var såld direkt!

Trauma finns inte

Olycka är något du själv väljer—det är kanske bokens mest kontroversiella påstående. När jag läst recensionerna som gett lägst betyg till boken är det många som tar upp delen om att trauma inte finns och att man själv kan välja att vara lycklig. ”Victim blaming at its finest” sa någon, och det ligger kanske något i det. Eftersom jag själv levt ett tämligen otraumatiskt liv hade jag inga större problem med formuleringen, och författarna till en bok med titeln The Courage to be disliked antar jag inte har några problem med att presentera vad de anser vara obekväma sanningar.

Det fanns en annan formulering som jag fann intressant som var något i stil med att ”handling och förändring skapar initialt ångest som övergår i glädje medans passivitet skapar långvarig besvikelse”. Jag minns inte de exakta orden men det där är min tolkning som enkelt kan appliceras till min erfarenhet med ”jobbiga saker” som att dansa bugg och sånt.

Alla problem är interpersonella problem

Att alla människors problem handlar om relationerna till andra människor var inte svårt för mig att acceptera, för att de flesta (förmodligen alla) av problemen jag har identifierat i mitt liv handlar om relationer till andra människor. Det blir snabbt filosofiskt när man gräver vidare i det här, men som övning till läsaren kan ni få klura på era problem och se om de kan härledas till en relation till en annan person. Jag hade gärna utforskat hur det här påståendet relaterar till Maslows behovstrappa och även relationen till husdjur, men det har jag varken tid eller kompetens till.

På ämnet interpersonella problem nämner boken även ”You’re the only one worrying about your appearance” vilket är en premiss jag tror är något väldigt få agerar utifrån. Kanske en bra påminnelse om att det spelar absolut ingen som helst roll om du har en bad hair day eller en ful tröja på dig. Fast det är ju viktigt att vara snygg i dagens samhälle eller hur? Ja, det verkar ha sina fördelar, men kanske finns det andra vägar till framgång? Jag tror det är det budskapet, att det finns alternativa vägarna, boken vill lyfta fram i alla fall.

Frihet och att motstå önskan om erkännande

Alla personer söker instinktivt efter erkännande och positiv uppmärksamhet från andra, men det är omöjligt att vara alla till lags och omtyckt av alla. Därmed blir slutsatsen att om vi inte motstår instinkten att leva ett liv där vi försöker tillfredsställa andras förväntningar hamnar vi i någon sorts livslögn där vi inte lever våra egna liv utan är en biroll i andras liv.

Här börjar vi närma oss förklaringen till vad det egentligen betyder att ha mod att vara ogillad. Det handlar inte om att vi ska förkasta andras förväntningar och göra tvärtemot vad andra vill, men det handlar om att känna igen situationerna där vi inte bör värdera andras förväntningar högre än våra egna mål och önskningar. Boken beskriver uppdelningen och ägandeskapet kring uppgifter i livet och ger några exempel kring uppfostran och liknande. Det är min uppgift att välja utbildning, klara proven, välja ett jobb och så vidare. Det är dina barns uppgift att klä på sig, äta sin mat och göra sina läxor. Uppgifter som inte är dina egna är inte dina att lösa, och andra personer ska inte ingripa i hur du löser dina uppgifter. Det är däremot okej med uppmuntran och att ge assistans när någon löser sin uppgift. Separeringen av uppgifter är en svår balansgång, men när det inte fungerar skapas interpersonella problem.

Jag såg nyligen dokumentären Bättre kan du! (eng. title Try Harder) som finns att se på SVT Play och som handlar om en skolklass på en av USAs mest krävande high schools och som följer elevernas strävan till att komma in på bra universitet. Det är en väldigt intressant film som lyfter fram många problem med det amerikanska systemet för högre utbildning, och visar många intressanta relationer mellan eleverna och deras föräldrar.

Tillrättavisa inte och ge inte beröm

Det här var en bitter medicin att svälja, men idén är att tillrättavisningar såväl som beröm skapar vertikala relationer, med någon sorts hierarki som etableras. ”Här får du lite beröm för jag är bättre än dig och du har gjort dig förtjänt av mitt omdöme.” Mm, det här är ett ganska svårt område och jag kommer inte lyckas återberätta bokens koncept särskilt bra här. Om ni vill ha något lite mer lättsmält, men ändå seriöst och på ämnet feedback så rekommenderar jag artikeln The Feedback Fallacy från Harvard Business Review.

Om man inte får ge beröm, vad gör man då? Jo, för att skapa horisontella relationer—som är mycket bättre än vertikala relationer—kan man visa uppmuntran genom att säga ”Tack” eller ”Det här var till stor nytta” osv. Känns inte helt naturligt i alla lägen, men det kanske är något man kan lära sig allteftersom.

Meningen med livet och nyckeln till glädje

Mot slutet av boken börjar vi komma in på de djupare frågorna.

Life in general has no meaning. Whatever meaning life has must be assigned to it by the individual.

Alfred Alder

Livet saknar mening i sig självt och individen måste hitta mening på egen hand. En tuff uppgift, men tack vare känslan av samhörighet och gemenskap med samhället (och hela kosmos, i boken beskrivs ”communityt” lite flummigt) kan man hitta mening och glädje i livet. Ledstjärnan i livet är att bidra till andra. Målet med interpersonella relationer är känslan av gemenskap. Genom ovillkorlig tillit till sina medmänniskor, som man ser som sina allierade och vänner snarare än sina fiender, skapar man förutsättningarna för att göra bra saker. Nyckeln till lycka är att känna att man är till nytta för communityt eller åtminstone att man är till nytta för någon.

Allt det här låter säkert väldigt konstigt och kanske orealistisk, men här kommer lite till:

Livet är en serie av händelser och tillfällen. Att planera livet är omöjligt. Lev istället livet som om du dansar, utan ett tydligt mål eller utstakad väg men ändå med en självklar känsla av att vara i nuet och tydlighet i vad som är nästa steg.

Slutanalys

Nu har jag slängt ur mig många påståenden som förmodligen är lite svårsmälta. Jag har ju inte heller motiverat påståendena eftersom jag tänker att det är bokens uppgift och vill ni höra argumenten för varför påståendena är sanna får ni helt enkelt läsa boken. Jag är inte helt säker på att jag håller med om påståendena, men de fick mig i alla fall att tänka och reflektera över mitt eget liv.

Min personliga handlingsplan är inte alltför påverkad av att ha läst boken. Det är möjligt att jag kommer vara lite mer försiktig med att ge beröm och jag kommer jobba vidare med att inte drivas av önskan om erkännande. Jag tror jag har fått större mod till att vara ogillad, men med det sagt tror jag inte att jag kommer bli mindre omtyckt framöver. Lite paradoxalt…

Vill man ha mer psykologi i sitt liv, men kanske inte läsa The Courage to be Disliked, så kan jag rekommendera youtube-kanalen Perennial Psychology som ger ett sympatiskt och kanske kompetent intryck. Hur man avgör om en psykolog är kompetent eller inte är något jag funderar på ibland. De säger ju så många konstiga saker som man inte vet är sant eller falskt ens för sig själv, än mindre för hela mänskligheten. Det är där jag tröstar mig i att jag jobbar med data, som är både enkelt och välbetalt. Fast ibland är det inte enkelt, då är det istället roligt. Med det sagt ska jag bege mig till jobbet för några lugna timmar med väldefinierade problem. Trevlig söndag!