Många positiva, få är glada

Idag (onsdag) sitter jag och skriver mitt inlägg på Babettes kafferi. Det var min ansats, att jag skulle få inspiration till att skriva något bra när jag befinner mig i bloggarnas och influerarnas naturliga arbetsmiljö. Det är också lite av en dröm som uppfylls, att kunna sitta och skriva med världen som arbetsplats med en god kopp te och smörgås att avnjuta.

I själva verket är det här kanske inte den mest optimala arbetsmiljön, det är lite för mycket liv och rörelse för att man lätt ska kunna hålla sig i fokus-zonen, den pågående pandemin till trots. Men även om jag personligen hade uppskattat att det var hälften så mycket folk på kafferiet just nu så tror jag att Babettes själva är nöjda med att kunna ta emot kunder.

Jag läste nyligen ut Louisa May Alcotts Unga Kvinnor (eng titel Little Women). Den handlar om fyra systrar som växer upp i en amerikansk småstad under inbördeskriget. Trots att så gott som allting var mycket gräsligare och besvärligare på den tiden jämfört med nu, så var systrarna på det hela taget glada och tacksamma över sin livssituation. I dagens samhälle är förvisso inte alla ledsna och missnöjda, men jag tänker att vi inte har blivit gladare till en grad som motsvaras av hur mycket bättre livet har blivit jämfört med hur det var på 1800-talet. En orättvis jämförelse kanske, för det är naturligt att förväntningarna höjs i takt med att levnadsstandarden höjs.

Jag hörde på förra veckans SöndagsMorgan i P4 att år 2008 var ”förväntningssamhälle” ett av årets nyord. Definitionen för ordet är ”Ett samhälle där förväntan om kommande saker är viktigare än att njuta av det man har nu”. Petra som medverkade i programmet argumenterade för att förväntningssamhället hade försvunnit under det senaste decenniet och att vi inte ser fram emot framtiden på samma sätt som tidigare. Jag håller med, i dessa tider är det svårt till och med för den störste optimist att vara positiv. Medierna fylls istället med oro och farhågor om hotet i öst, klimatkris och elbrist, för att inte tala om den evinnerliga pandemin som fortsätter att skapa löpsedlar.

I Unga Kvinnor löser sig de flesta problemen genom idogt arbete och en trofasthet till Gud. I dagens samhälle är Gud inte så omnipresent som han en gång var, åtminstone talas det inte så ofta om honom. Istället har vi sociala medier, och det funkar la sådär för det kollektiva omedvetna. Jag tror att religion skulle kunna ha sin plats i dagens samhälle också, om det bara fanns ett bättre sätt att hantera all legacy-kod. Men med tanke på hur svårt det är att hantera legacy-koden i de små mjukvaruprojekten jag och mina kollegor arbetar med dagligen så hyser jag inga hopp om mirakel för en ny-release av världsreligionerna.

Nej, nu håller jag på att spåra ur här! En av mina förhållningsregler här på bloggen är att inte gå in på religion och politik, eftersom det lätt kan bli dålig stämning då. Jag blev lite medryckt av Alcotts Unga kvinnor, som i mångt och mycket är en evangelisk text vilket jag inte tycker sänker dess kvalitet på något sätt, snarare tvärtom. Det har hursomhelst påverkat både vad jag skrivit och hur jag skrivit dagens inlägg. Det slog mig också att Babettes ligger i samma byggnad som Baptistkyrkan, så andligheten kanske sitter i väggarna på det här stället.

Med min tonårstid spenderad till stor del i diverse frikyrkliga miljöer känner jag mig numera ganska motståndskraftig mot de flesta sorters trosuppfattningar, på samma sätt som en dubbelvaccinering med booster-shot skulle få mig att känna mig motståndskraftig mot Covid. Det jag menar med det är att jag har ingen aning om vad som kommer hända på vägen fram genom livet. Det tog mig över åtta år att hitta rätt till Babettes, så det är lätt att förstå att vissa saker i livet tar sin tid, särskilt själsliga frågor. Det här inlägget har ingen direkt slutkläm utan precis som bra japanska filmer är det mer av en ögonblicksbild där slutet lämnas öppet, och där man kan se fram emot att få blicka tillbaka efter åtta år för att se hur saker utvecklade sig.