Attention Seeker

De senaste månaderna har jag reflekterat över vad som motiverar mig och insåg att min vilja att få bekräftelse från andra vägde tyngre än mycket annat. Ett inte helt önskvärt beteende som därför krävde lite resonerande och efterforskningar för att vända det till något positivt, och nedan följer resultatet!

En bra fråga att utgå ifrån är vad uppmärksamhetssökandet grundar sig i. Wikipedia skriver såhär om dess möjliga orsaker:

Lack of self-esteem can be a cause for attention-seeking behavior. Some people think that they are overlooked and so they think that the only solution to restore their balance is to bring back the lost attention. The attention they will get in this case will provide them with reassurance and will help them think that they are worthy.

Loneliness can result in an increased urge to seek attention, even in those who would not usually do so.

Narcissists are also attention seekers.

Attention seeking: Potential causes (Wikipedia)

Blickar jag tillbaka på senaste året har det varit lite mer ensamt än vanligt och självkänslan har fått sig några törnar, så jag kanske har haft förutsättningarna för att bli mer uppmärksamhetssökande. Narcissist är jag däremot inte, även om jag har vissa inslag av egotism, men det skulle ni också ha om ni var lika bra som jag 😉

Om vi antar att det finns ett bekräftelsebehov hos mig, då dyker det upp en oro att motivationen till att skriva inlägg här på bloggen kommer från viljan att få bekräftelse snarare än mer hedervärda anledningar. Den oron vill jag inte ha, så därför tänkte jag resonera mig fram till att det inte är så. Till min hjälp kommer jag referera till en av mina idoler, Sunmi.

I en intervju pratar Sunmi om hennes låt Noir och konceptet kring den. Under intervjun utvecklar hon sina tankar om uppmärksamhetssökande. Jag kommer citera de viktigaste bitarna så det är inte helt nödvändigt att se intervjun för att hänga med men det är ändå rekommenderat, inte minst eftersom hon har en väldigt fin blommig klänning på sig.

I intervjun förlikar sig Sunmi med tanken att i och med hennes jobb som underhållare har hon också en hunger efter bekräftelse. Vad är i så fall de positiva effekterna av uppmärksamhetssökandet?

Perhaps people become attention seekers because they want to say I’m alive

Jag skulle inte gå så långt som att säga att bloggen är ett sätt för mig att säga att jag är vid liv, och med tanke på schemalagda uppladdningar kan man ändå inte dra några slutsatser, men det är ett sätt att berätta om delar hos mig som annars aldrig skulle märkas. Flera av mina inlägg berör ämnen som jag kanske kan prata om med ca 10 personer rent tillitsmässigt och även inom den gruppen är det inte alltid naturligt att ta upp ett samtalsämne i stil med ”Hej, jag tänkte att vi kunde prata om mitt självförtroende och mina mål i livet”, det händer faktiskt väldigt sällan. På bloggen kan jag däremot publicera något och säga ”Hey, catch!” utan att behöva tänka nämnvärt på tillfälle eller mottagare.

I was just expressing everything I was feeling at that time and showed it. So I became much more free. And people accepted me for that.

Genom bloggen har jag alltså fått en ventil till att berätta om känslor och saker jag funderar på, och därmed blivit mer fri på det sättet att när jag väl publicerar något begränsar jag mig inte på grund av rädsla för vad folk ska tycka. Lyckligtvis har jag ju hittills inte fått någon direkt negativ respons på det jag skrivit, snarare tvärtom. På samma sätt som Sunmi beskriver att människor accepterat henne har mina läsare varit väldigt uppmuntrande och bra på att visa sin uppskattning.

”I’m more worried in some ways. Did I touch something I shouldn’t have?”

Trots alla historiskt positiva erfarenheter av mitt skrivande tenderar det att dyka upp en oro för att det jag skriver kommer tas emot på ett dåligt sätt. När jag till exempel närmar mig ämnen som miljöfrågan och jämställdhet funderar jag på om det är värt att öppna en potentiell maskburk genom att publicera något som folk kan stöta sig med. Det vore kanske bättre om jag höll mig till harmlösa ämnen som cykelsemestrar och vandringsäventyr?

”If not me, who else would do it?”

Oron till trots landar jag alltid i att det är värt för mig att skriva det jag känner för att skriva om, även om det innefattar mer kontroversiella ämnen. De ämnena kommer inte bli mindre kontroversiella för att jag inte skriver om dem, kanske snarare tvärtom. För om inte jag skriver om det, vem ska då göra det? De som försöker kommer ändå inte kunna göra det lika bra som jag, så jag får ta mitt ansvar. Ja, det är ungefär så det låter när egotisten smyger sig fram strax för publicering.

Så pågår cyklerna vecka efter vecka där oron för att bli rejectad balanserar mot nyfikenheten av få se folks reaktioner och bekräftelsesökandet. Jag är själv väldigt nöjd med att det hittills alltid varit oron som dragit det kortaste strået och att guldkorn som Romcom Noir i Lund och Dans på lätta steg har spridits till offentligheten. Visst skrivs det liknande saker, kanske till och med bättre saker, men ingen skulle kunna skriva exakt samma sak, det är så jag tolkar Sunmis ord.

Altruistiskt bloggande

Jag har kanske landat i idén att hungern på uppmärksamhet är något positivt, eller som åtminstone för positiva saker med sig, men under arbetet att komma dit hann jag också lägga en fundering på om det gick att blogga på ett osjälviskt sätt och bara publicera bra inlägg för andra utan någon förväntan på att själv få något tillbaka för det. Hade det i så fall varit bättre? En snabbgoogling om altruism och osjälviskhet gav lite inspiration från Buddhismen:

According to philosophy of Theravada Buddhism, the one who can’t do for himself and for other people is the worst one. The one who doesn’t do for himself but can do for other people (selfless one) is better than the previous one. The one who can do for himself (without breaking morality, five precepts at least) but can’t do for other one is better than previous two. The one who can do for oneself and also for other people at the same time is the best one among them.

Cheng Tien Paos svar på frågan ”Is it possible to be truly selfless? Or, does everything we do always come back to our own interests and motivations?”, Quora

Alltså, den som kan göra något för sig själv och för andra på samma gång är bäst! Med det sagt är önskan om ett altruistiskt bloggande som bortblåst och istället kan man må gott åt att bloggandet inte är någon sorts nollsummespel utan istället en win-win situation där jag ger er läsare små presenter i form av mina inlägg och får massa bra saker tillbaka, bland annat ett mättat uppmärksamhetsbehov.

Pust! Det här är svåra saker att resonera kring och jag är inte säker på att jag lyckas övertyga mig själv om att allt är så bra som jag vill få det att låta. I ett annat klipp där Sunmi pratar om sin borderline säger hon ”I want to give love, but that comes from me wanting to be loved” och det känns som hon har bra koll på läget av hur det är att vara människa. Det är svårt och utmanande, men förstås också oerhört givande. Extra svårt är det kanske att vara människa i de sociala mediernas tid. Sunmis idé om att sociala medier är vår tids Noir-filmer har nog ett uns av sanning i sig.

En bild på Sunmi (k-pop artist) som ler och påkallar uppmärksamhet. Källa: HeyDay, CC BY 4.0, via Wikimedia Commons
Den här bilden är framför allt med för att fånga er uppmärksamhet när inlägget länkas på sociala medier, men kanske finns det andra positiva effekter med den? Till exempel att man blir glad av att se den. Källa: HeyDay, CC BY 4.0, via Wikimedia Commons

Det är inte helt säkert att det här inlägget handlar om bloggande, eller ens om mig själv. Potentiella attention seekers stöter man ju på titt som tätt, men jag kan ju inte gärna hänga ut någon annan än mig själv här. Jag hade tänkt att när jag väl kommit hit till slutet på inlägget så hade jag kommit fram till några bra slutsatser men de lyser med sin frånvaro. Jag kan åtminstone bjuda på två diskussionsfrågor:

  • När du postar på sociala medier, ser du dig själv som en attention seeker då? (Varför/varför inte?)
  • När andra postar på sociala medier, ser du dem som attention seekers då? (Varför/varför inte?)

Svåra frågor utan bestämda svar. Hör av er i kommentarsfälten eller på andra ställen om ni vill dela er input. Tills nästa gång, hade bäst!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.