Akut brist på kvinnor i Tech-branschen?

För några veckor sedan lyssnade jag på ett poddavsnitt av Digitala Influencer-podden med Consids VD Peter Hellgren. Avsnittet handlade om kvinnor i tech-branschen och problematiken med att de är så få. I avsnittet sa gästerna så många konstiga saker så jag blev helt snurrig och tänkte att det vore bra att försöka bena ut några av oklarheterna. Lättare sagt än gjort, men resultatet är dagens blogginlägg. Vill ni värma upp med att lyssna till podd-avsnittet så finns Spotify-länken här.

Avsnittet inleds med att sätta oss in i den aktuella samhällssituationen: Det råder brist på ingenjörer vilket förklaras av att det är ingenjörs-kvinnorna som saknas och därför krävs åtgärder för att få in kvinnorna i branschen och få dem att stanna där. Läget är akut och misslyckas vi hotas branschens överlevnad. Jag delar inte Hellgrens definition av ordet ”akut” (det gör nog inte sjuksköterskan på IVA heller) men jag ska försöka att inte haka upp mig alltför mycket på ordval. Låt säga att situationen är akut på samma sätt som klimatfrågan är akut, och har varit det de senaste 50 åren. Vad kommer hända om det saknas tiotusen ingenjörer? Själv vet jag inte och ingen förklaring ges i podden. Kanske blir vi ikapp- och förbi-sprungna av Kina och Indien som utkonkurrerar vår tech-bransch så att vi får gå tillbaka till någon sorts lantbrukarsamhälle. Låter lite charmigt. Om vi istället leker med tanken att det spontanuppstår 10000 kvinnliga ingenjörer, är problemet löst då? Nja, jag tror branschen skulle anse att det fortfarande saknas ingenjörer. Min erfarenhet säger att behovet av teknik och utveckling inte minskar av att man slänger mer folk på uppgiften, snarare tvärtom.

Efter att ha målat upp det ogrundade domedagsscenariot fortsätter diskussionen om problemen som uppstår när det saknas kvinnor och mångfald i utvecklarteamen. Åsa Johansen från Women in Tech säger ”Produkter och tjänster måste byggas av kompetenta, smarta team och det görs inte med bara vita medelålders män i de teamen.” För mig låter det som en underskattning av team som består av vita medelålders män och i min lite defensiva inställning undrar jag hur jag och mitt tidigare team bestående av enbart vita män kunnat utveckla lösningar till radiologer och oftalmologer, trots att vi bara är ett gäng ingenjörsgrabbar. Det måste ha varit en väldans massa tur inblandat om man ska tro på det Johansen säger. Några som inte hade lika mycket tur var Apple när de lanserade Apple Health och hade glömt att inkludera funktionalitet för att hålla koll på menstruations-cykler. Typiskt Apple och deras vita män-team! Problemet hade säkert kunnat lösas med större bredd i utvecklarteamet men alternativet att ha en kontinuerlig dialog med slutanvändarna tror jag kan fungera lika bra.

Johan Öbrink sa en sak som också hamnar på min topplista över konstiga saker som sägs under poddavsnittet: ”När det finns en massa kvinnor som är extremt duktiga som inte jobbar med programmering så blir hela världen lidande av det.” Att jag tycker det låter konstigt beror på att jag tror att om en extremt duktig kvinna väljer att göra något annat än att programmera så är det för att hon själv vill det och att hon gör stor nytta på annat håll, vilket då väger upp världens lidande av att hon inte programmerar. Men kanske finns det andra anledningar än det personliga valet till varför kvinnorna inte jobbar med programmering? Peter Hellgren ställer just den frågan och till svars kommer Therése Lindgren av alla människor och delger hennes tankar. Therése tror att underrepresentationen av kvinnor i tech-branschen delvis beror på att pojkar har fått leka med bilar och tjejer får ta hand om dockor. Pojkar får en iPad i handen och med det fröet sått banas vägen för att bli mjukvaruutvecklare. Det här resonemanget tycker jag också är dumt delvis för att jag tror att det är så gott som omöjligt att visa om det är sant eller inte, dvs att spåra huruvida barns leksaker påverkar deras karriärval känns som en fråga ingen forskare kan ta sig an. Om det dessutom skulle vara sant, ska vi då på gruppnivå börja styra vilka leksaker barnen leker med? Det låter inte alls lockande. Så, en ogrundad och icke konstruktiv förklaring till varför det är få kvinnor i tech-branschen. En annan förklaring som dyker upp i avsnittet är att det finns för få kvinnliga förebilder.

Kvinnliga förebilder inom tech

Flera av poddavsnittets deltagare lyfter fram vikten av att det finns kvinnliga förebilder i Tech-branschen för att unga tjejer också ska vilja jobba inom tech. Karin Nygård säger att förebilder kan förändra. ”Varför är det män som Bill Gates och Martin Lorentzon på de höga positionerna?” Hon vill att morgondagens Mark Zuckerberg är en tjej. Ingen liten önskan. Personligen tycker jag det är konstigt att personer som t.ex. Zuckerberg och Musk är förebilder. I min mening har de alldeles för mycket pengar, ansvar över andra och för lite tid utanför jobbet för att kunna uppnå optimal lycka, varför skulle någon vilja vara som dem?

Om man nu är en tjej som vill ha en förebild av samma kön som en själv, för att det är en bidragande faktor till ens karriärval (vilket jag också ifrågasätter), finns det då några kvinnliga förebilder att tillgå? Tja, det är förstås ganska svårt att hitta någon kvinna med samma stjärnglans som Zuck och Musk men det finns ändå många andra bra kandidater. Själv har jag flera förebilder som är kvinnor, dock inte för att de är kvinnor utan för att de gör coola saker och har egenskaper som jag värdesätter. Tidigare på bloggen har jag nämnt Mayuko som numera jobbar mer som content creator än software engineer, men hon har ändå jobbat i Silicon Valley och har sunda värderingar kring work/life-balansen som jag uppskattar höra henne berätta om.

Även om jag inte skulle ha något emot att fler förebilder inom branschen var kvinnor är jag skeptisk till att lösningen på att locka fler kvinnor till tech är att på konstgjord väg skapa kvinnliga motsvarigheter till Mark Zuckerberg. Däremot skulle jag gärna höra mer från mina kvinnliga kollegor om deras upplevelser i mjukvarubranschen, även om de är ”helt vanliga ingenjörer” och inte rockstjärneprogrammerare som Zuckerberg. Jag kanske är ensam om att tycka att det behövs fler bloggar på internet (och det kanske inte behöver vara en blogg), men ingen annan kommer berätta en bättre historia om ditt liv än du själv, så sätt igång och börja berätta.

Är 50/50 i tech-branschen realistiskt eller ens önskvärt?

För fem år sen läste jag boken The Psychology of Computer Programming av Gerald Weinberg och skrev även en bokrecension om den. Boken som är skriven 1971 tog redan då upp den sneda könsfördelningen och jag valde att kolla upp hur ansökningsstatistiken till civilingenjörsprogrammen i datateknik såg ut med avseende på andelen kvinnor som söker till de programmen på våra svenska universitet. Nu kan jag ge en uppdaterad version med statistik fram till 2021.

Redan 2017 började man se en positiv trend på andelen kvinnor och den verkar sakta växa även in på 20-talet. Dock är skillnaderna små och även om snittet gått från ca 10% till 15% de senaste tio åren är det förstås långt ifrån 50/50. Det finns förstås många andra vägar in till tech förutom att läsa datateknik, men det här är min metod för att konstatera att om inflödet av ingenjörer har en skev könsfördelning kommer det att propagera vidare genom hela branschen.

Samtidigt som Consid släppte sitt poddavsnitt publicerade SVT en artikel om att män och kvinnor blir mer olika i deras yrkesval i jämställda länder. Män gillar saker och kvinnor vill arbeta med människor säger psykologiprofessor Agneta Herlitz. Om den här jämställdhetsparadoxen är sann, då kanske vi ska acceptera att tech-branschen är en 80/20-bransch och hantera de problem som finns utifrån den premissen istället för att tänka att kvinnor egentligen vill jobba med tech och om vi bara presenterar bilden av ingenjörsyrket på ett mer tilltalande sätt för kvinnorna så kommer vi komma till 50/50 och allt blir bra. Det ena utesluter inte det andra förstås, men min magkänsla säger mig att det är mer kostsamt och mindre effektivt att satsa på att komma till 50/50 än det är att leva med och förbättra 80/20-situationen.

Fokus på de faktiska problemen

Nu har jag klankat ner på många av de saker som tas upp i podd-avsnittet, men det finns stunder då gästerna lyfter fram saker som jag också tycker är relevanta. Jag skulle säga att två av de allvarligaste problemen i tech-branschen med avseende på minoriteter och sned könsfördelning är sexuella trakasserier (på klar förstaplats) och den vanligt förekommande känslan av att inte höra hemma i en väldigt homogen värld. Jag vet inte om sexuella trakasserier är mycket vanligare inom tech-branschen än andra branscher men jag vet att jag hör om det alltför ofta. Min magkänsla säger att situationen inte blir avsevärt bättre även om könsfördelningen skulle bli 50/50 på arbetsplatsen (eftersom det förblir lika många förövare men fler potentiella offer) men det är möjligt att problemet skulle hanteras med större allvar om ledningsgrupperna inkluderar fler kvinnor i och med att de generellt sett är mer empatiska och dessvärre sannolikt har varit med om liknande situationer själva och kan sätta sig in i händelsen på ett annat sätt. Jag vill gärna tro att jag som manlig chef skulle kunna hantera sexuella trakasserier på arbetsplatsen lika bra som en kvinnlig chef på ett professionellt och korrekt sätt, men med rådande tystnadskultur som man så ofta hör om verkar det ju finnas en hel del problem att ta itu med.

Att känna att man inte hör hemma på grund av rådande företagskultur och i förlängningen byter bransch till en där man känner att man passar in känns som ett oerhört slöseri. Jag tror också det är enkelt att tro att orsaken till känslan av att man inte passar in är för att man tillhör en minoritet, men det behöver inte vara på det viset.

Även om jag själv anatomiskt sett passar väldigt väl in i mallen för den stereotypa Mjärdevi-ingenjören är det ofta jag kan känna att jag inte hör hemma på ett eller annat sätt. Hade det inte varit för mitt intresse för sport och innebandy som jag delar med många av mina kollegor vet jag inte säkert om jag hade stått ut. Egenskaper som att jag inte gillar kaffe eller öl, har ett svalt intresse för pengar och teknik och när jag kommer hem från jobbet vill jag plugga glosor eller läsa Jojo Moyes gör att jag skulle kunna känna att jag inte passar in på arbetsplatsen med företagskulturen. Men jag gör ett bra jobb och har roligt tillsammans med mina kollegor och det brukar räcka för att övertyga mig själv att jag har min plats och att jag hör hemma. Kanske är känslan av utanförskap annorlunda för kvinnor och andra minoriteter i tech-branschen, men jag tror det är bra att påminna sig själv om att det inte är de extroverta och självsäkra kollegorna som hörs mest som bestämmer vad och vem som hör hemma och passar in på arbetsplatsen, det synsättet tillhör högstadiet 😉

På samma sätt som jag tror att minoriteterna inte vill bli uttittade för att de är just minoriteter vill inte jag bli sedd som en typisk vit man-ingenjör som alla andra. Jag vill helt enkelt att vi ska se varandra som individer, vore inte det trevligt? Tyvärr har jag inte konkreta förslag för såna utopiska idéer så det får vi jobba vidare med en annan gång.

Slutord

Det här inlägget är fullt av ofärdiga tankar och idéer och är ett av de märkligaste jag skrivit under det senaste året. Det är väldigt mycket magkänsla och intuitiva åsikter, inte så mycket som är faktabaserat och kanske borde jag ha mer på fötterna innan jag uttalar mig. Varken jag eller Digitala Influencer-podden har ju dock påstått att innehållet skulle vara faktabaserat så det kanske inte är någon skada skedd. Anledningen till att jag ville skriva det här inlägget, utöver att det under de senaste veckorna dök upp så många inslag om manligt/kvinnligt i media, är att jag tänker att det kan vara nyttigt för mig att lyfta fram mina tankar för diskussion så att jag kan få feedback på dem. Det är inte omöjligt att det kommer komma en dag då jag har personalansvar och behöver fatta beslut om rekryteringar. Då är det tråkigt om jag är för gammal för att ändra åsikt eller att ingen vågar ifrågasätta mina beslut på grund min maktposition. Därför ifrågasätter jag gästerna i Digitala Influencer-podden och samtidigt mig själv för att förhoppningsvis komma till nya insikter.

Jag hoppas att jag väckt tankar hos dig som läsare. Kanske blev du förvånad eller till och med arg och då får du gärna säga det till mig för jag hade inte för avsikt att göra någon upprörd. För min egen del har jag lärt mig mycket nytt och nedan följer några guldkorn som jag snubblade över under min research:

• Project Implicit har många intressanta tester för att få reda på ens fördomar. Jag är själv, enligt testet, lite fördomsfull och det är de allra flesta men det är väl förmodligen en fördel att känna till att man har fördomar så att man kan påminna sig om dem och försöka bortse från dem vid beslutsfattande och dylikt.
  
• Angela Yu är både läkare och mjukvaruutvecklare. I en kort video (https://www.youtube.com/watch?v=l5jUaLBXEg8) beskriver hon hur hon tacklar diskriminering: ”Inevitably, you come across various forms of discrimination, but it’s not helpful to focus on the things I can’t change. I can’t change the fact that I’m a woman or that I’m Asian. It’s far more helpful to think ‘Hey, maybe I didn’t get that job because I didn’t prepare enough. Maybe, if I beefed up my portfolio I would be more appealing, I would score higher.’”—Låter som ett typiskt ostasiatiskt synsätt att ta ett omåttligt stort personligt ansvar för saker, men jag tycker sånt är lite inspirerande.
  
• Jaime Teevan (Chief Scientist på Microsoft) skrev en intressant tråd på Twitter om att känna sig obekväm vid befordran (https://twitter.com/jteevan/status/1437094022204444672) och kopplar det till reciprocitetsprincipen. Intressant resonemang och kanske en typisk kvinnlig reaktion på avancemang i karriären.
  
• När jag funderade på kvinnliga förebilder inom tech-branschen fick jag en rolig idé om att Satoshi Nakamoto (skaparen av bitcoin) skulle visa sig vara en ung Israelisk kvinna som genom sitt innehav av massa bitcoins blir världens rikaste person. Jeff Beetlezos skulle bli rosenrasande och med skadat ego bli hennes ärkeskurk. Mill och Belinda Goldengates däremot stöttar kvinnan och blir hennes miljardär-mentorer. Att hon prompt måste vara från Israel är kanske inte helt nödvändigt, men där finns många välutbildade, smarta personer och dessutom tänkte jag hon och hennes tjejkompisar tjänstgjort i IDF och därmed kan försvara sig mot Beetlezos i miljardärernas kamp om förmögenhets-tronen på liv och död. Som ni hör är det här en kanonidé men tyvärr har jag inte tid eller kompetens att göra den rättvisa just nu. Netflix eller Hollywood får förstås höra av sig om de vill köpa idén till ett förmånligt pris.