Boktipset: The Psychology of Computer Programming

I höstas läste jag kursen TDDD30 Avancerad programutvecklingsmetodik. I kursen ingick att läsa The Guide to Software Engineering Body of Knowledge (SWEBOK Guide) vilken är en sorts guide till nästan varje ämne inom Software Engineering. Eftersom kursens deltagare hade olika bakgrund var det upp till varje student att själv välja vilka delar som denne skulle läsa. Jag läste förmodligen mindre än jag borde gjort, men i kapitel 11 som behandlar gruppdynamik, psykologi och kommunikation fanns en referens som väckte mitt intresse. Det var Gerald M. Weinbergs The Psychology of Computer Programming som också är ämnet för det här inlägget.

Framsida av boken The Psychology of Computer Programming

Struktur och indelning

The Psychology of Computer Programming utgavs ursprungligen år 1971 men som ni kan se på bilden läste jag silverbröllopsutgåvan, utgiven 1998, där varje kapitel utökats med författarens kommentarer som han skrivit 25 år senare. Boken är på många sätt ett historiskt dokument över hur programmering och mjukvara framställdes på 70-talet och eftersom industrin genomgått stora förändringar sedan dess uppskattas de mer aktuella tankarna från 90-talet. Allra bäst vore om det funnits en gold anniversary edition men den har tyvärr inte givits ut.

Boken är uppdelad i fyra delar som i sin tur är uppdelade i kapitel. I slutet av varje kapitel ges en bibliografi för vidare läsning och det ställs frågor till läsaren. Frågorna är riktade till antingen programmerare eller chefer som bossar över programmerare och bidrar till att läsaren kan applicera materialet till eventuella egna situationer.

Nedan följer mina personliga utsvävningar från några av bokens kapitel. Om ni tycker saker verkar tagna ur sitt sammanhang är min rekommendation att ni läser boken, den är bra!

Chapter 1: Reading programs

Redan i bokens första kapitel blir det uppenbart att boken är skriven för mer än ett halvsekel sedan. Det kodexempel som ges är skrivet i programmeringsspråket PL/I, vilket jag sedan tidigare inte ens visste var ett programmeringsspråk. Språken som används i boken är oftast FORTRAN och PL/I och det känns ibland ganska avlägset. Som tur är handlar det mesta i boken snarare om psykologi samt människor och eftersom människan inte förändrats lika mycket som programmering under de senaste 50 åren har boken åldrats med värdighet och fungerar än idag.

Chapter 2: What makes a good program?

Kapitlet tar upp och jämför faktorer som uppfyllelse av krav, leverans enligt tidplan, anpassningsförmåga och effektivitet. Weinberg levererar en rolig anekdot som cementerar det faktum att om programvaran inte fungerar är prestandan (och andra krav) irrelevanta.

Chapter 3: How can we study programming?

Ett intressant fenomen som försvårar observationsstudier är Hawthorneeffekten som innebär att subjektet för studien omedvetet förändrar sitt beteendet på grund av att hen vet om att hen blir observerad. Slutsats: Det är svårt att utföra psykologiska experiment!

Chapter 4: The programming group

Weinberg myntar i detta kapitel programmeringsmetoden egoless programming och argumenterar för hur mycket bättre allt blir om man tar bort sitt ego ur mjukvaruproduktionen. Dessutom nämner han hur John von Neumann ”was constantly asserting what a lousy programmer he was” vilket var helt annorlunda mot vem jag föreställt mig att von Neumann var. Jeff Atwood har ett läsvärt inlägg om egoless programming på sin blog coding horror.

Chapter 5: The programming team

Två intressanta uttryck i detta kapitel:

  • Parkinsonianism
    Parkinsons lag kan formuleras: ”Ett arbete kommer uppta den tid som är avsatt för ändamålet.” Det blir alltså väldigt svårt att konstruera en tidsplanering (med nödvändig ”slack” ifall något går galet, vilket det alltid gör) om arbetet kommer expandera utifrån planeringen.
  • ”Call to the cloth”
    Jag vet inte riktigt vad det betyder, men det verkar ha nåt med tro och religion att göra. Hör av dig om du kan förklara dess betydelse för mig. :)
    Uppdatering 2017-02-06: En av mina kunniga läsare hörde av sig och gav följande förklaring till uttrycket: ”Det betyder kallelse till präst. The cloth syftar på själva prästkåpan.” Förklaringen passar väl in i bokens kontext där Weinberg ger exempel på orsaker till förlust av gruppmedlemmar befordran, uppsägning, sjukdom etc.

Chapter 6: The programming project

Ganska ofta i boken berör Weinberg ämnet (bristen på) kvinnor i mjukvaruindustrin. Under 70-talet var könsfördelningen inom branschen ungefär som jag känner igen den idag; ca 90% män. I boken nämns som hastigast hur detta ändrats under sent 80-, tidigt 90-tal och blivit mer jämlikt. Weinberg beskriver hur det var enklare att bilda stereotyper av kvinnliga programmerare då de var få men att dessa stereotyper upplöses då de blir mindre sällsynta.

I samband med att jag läste detta såg jag även dokumentären Genusbuggen (eng. titel Code: Debugging the gender gap) som trots att den var väldigt amerikansk var klart sevärd. Detta fick mig att fundera hur könsfördelningstrenden i Sverige ser ut idag och därför gjorde jag en liten undersökning. Utifrån sökstatistik från UHR plottade jag andelen kvinnor som sökt till civilingenjörsprogram i datateknik under perioden 2008 till 2016. Resultatet finns att ta del av i ett Google Spreadsheets-dokument eller, om ni inte är intresserade av data-underlaget och interaktion med diagrammet, i bilden nedan.

Resultat över andel sökande kvinnor till civilingenjörsutbildningar i datateknik i Sverige år 2008 till 2016.

Med försiktig optimism vill jag ändå påstå att det är en positiv trend vi ser, heja heja!

Chapter 8: Personality Factors

Weinberg tar upp ett flertal typer av personlighetstester, men det är inte förrän i 25-årskommentarerna som Myers-Briggs Type Indicator (MBTI) kommer på tal, helt enkelt för att MBTI presenterade först 1980. Av en tillfällighet hade jag, i TDDD30, läst en studie om parprogrammering som kritiserat MBTI och istället rekommenderade IPIP-NEO. Personligen föredrar jag nog ändå MBTI, om inte annat så för att man på https://www.16personalities.com enkelt kan testa sig och även se vilka kändisar som delar ens personlighetstyp. Enligt mitt testresultat har jag samma typ som Neo i Matrix så helt kasst verkar inte MBTI vara. ;)

Chapter 10: Motivation, Training, and Experience

Jag gillar de frågor författaren riktar till cheferna i det här kapitlet. ”Skyddar du dina programmerare från att arbeta för mycket? Avundas du deras entusiasm till deras arbete? Uppmuntrar du dem till att arbeta på det sätt som passar dem bäst? Får de jobba hemifrån och ha flexibla arbetstider? Uppmuntrar du till fortbildning?” Vissa frågeställningar kan tyckas banala men kapitlet och stora delar av boken tydliggör skillnaderna mellan chef och programmerare och de utmaningar som kommer med dessa.

Part 4: Programming Tools (Chapter 11-13)

I bokens sista del gör sig 70-talet påmint igen: ”... although the assembly programmer may scoff at the machine-language programmer, he may be in turn the object of amusement for the user of a language with macro facilities.” Hela part 4 är väldigt old-school och låg-nivå och jag har ofta svårt att sätta mig in i situationer som handlar om hålkort, COBOL och obskyra operativsystem. Ett avsnitt ”Time sharing vs batch” minns (och förstod) jag ingenting av.

Slutord

The Psychology of Computer Programming var fram till de sista tre kapitlen, då bokens ålder blir alltför påtaglig för mig, en mycket underhållande skrift. Weinberg bjuder på en uppsjö av roliga anekdoter som får en att känna igen sig och reflektera över sitt eget och sina kollegors beteende. Den är relevant både för programmerare och chefer till programmerare och även om vissa lärdomar kan tyckas triviala (t.ex. en programmerare med tandvärk presterar inte så bra han/hon kan) finns det många viktiga aspekter att diskutera och reflektera över, för programmering handlar förstås om mycket mer än vilket språk vi skriver i.

Betyget blir tre av fem riviga rävar.

Kommentera