Idag är det Internationella kvinnodagen, en temadag för att reflektera kring och uppmärksamma jämställdhet. Häromdagen läste jag en dyster tråd på twitter som gav ett svar på frågan varför det är så få kvinnor jämfört med män i tech-branschen. Orsakerna till könsobalansen i min bransch och ojämställdheten i samhället är svåra att förstå och ännu svårare är det att på något meningsfullt sätt motverka ojämställdheten. Då och då bubblar ändå en möjlighet upp, och det gjorde det i januari det här året.
I början av året hade jag just avslutat en kurs på Coursera och kände det där suget och tomheten som infinner sig direkt efter att man avslutat en bra bok, serie eller kurs. ”Vad ska jag studera nu då?” undrade jag och det var då jag snubblade över kursen Gender, Family, and Social Change in Contemporary South Korea.
Kursen spann över fem veckor och bestod av kortare föreläsningar, lite längre läsuppgifter av utvalda böcker och artiklar, filmer, quizzar och inlämningsuppgifter. Ämnen som behandlades var könsroller i Korea från ett historiskt perspektiv, synen på familj, sexualitet och utseende, samt progressiva förändringar i dagens Sydkoreanska samhälle (t.ex. en pappamånad då pappan är ledig från sitt arbete för att spendera tid med sitt barn.) Sydkoreas historia och kultur som är väsensskilda från Sveriges gav mig ett bredare perspektiv på jämställdhet. Kursen uppmuntrade till jämförelser mellan sitt eget samhälle och Sydkoreas och tack vare att kursen är global med kursdeltagare från världens alla hörn får man ta del av synpunkter i ämnet från personer med väldigt olika bakgrund.
Under kursens gång uppmanades deltagarna att besvara diverse diskussionsfrågor. Här fann jag mig ofta ute på djupt vatten eftersom jag sällan tänkt nämnvärt på de frågor som ställdes. Från mina tidigare utbildningar är jag mer van vid frågor som har ett väldefinierat svar, lite mer ingenjörsmässigt helt enkelt. Nåväl, det fanns ingen anledning till att inte försöka. Ett exempel var den här frågeställningen:
The beauty industry in Korea has changed how social identity is structured. Young women live under increasing pressure to look attractive and sexy. Is this a sign of women’s liberation or sexual freedom, or another form of sexual oppression? What do you think?
Jag försökte mitt bästa med följande resonemang:
I don’t know if I would call it sexual oppression or rather an obsession, but it (looking attractive and sexy) is in a sense something that for many turns into negative emotions when it instead should be something positive. Remembering that there are other things that are valuable outside of being attractive and sexy is important and developing one’s attractiveness and sexiness should not be rushed or seen as a mandatory requirement from the society but as a personal growth for oneself.
Ett försiktigt och diplomatiskt svar i klassisk Eric-anda. En av mina kurskamrater hade en betydligt hårdare framtoning:
Women will always be oppressed in my opinion. No matter what we do, look like, our career, we will always be judged and looked down upon no matter what. – Emma
Kul och intressant med olika perspektiv tycker jag och generellt sett fanns det sällan något rätt eller fel i kursens frågeställningar. Istället var den stora lärdomen att få reflektera över saker i vårt samhälle från någon annans perspektiv och lära av varandra. Längs det spåret kommer jag att tänka på ett citat från Harper Lees bok To Kill a Mockingbird (sv. titel Att döda en härmtrast) som jag läste i julas:
You never really understand a person until you consider things from his point of view… Until you climb inside of his skin and walk around in it.– Atticus Finch
Atticus är förstås inte särskilt inkluderande i hans val av pronomen men som amerikan på 30-talet var det väl inte riktigt på modet att vara det. Hursomhelst var den här kursen ett sätt för mig bli bättre på att se saker från någons annans synvinkel, och tillsammans med kurskamrater från hela världen tyckte jag det var roligt och intressant. Förutom positiva ord som ”roligt och kul” är det kanske på plats att nyansera med att det var mycket i kursen som jag kände var både fruktansvärt och viktigt att känna till. De flesta av ämnena som tas upp i kursen är mer eller mindre upprörande och problemen är svårhanterliga, men att identifiera och erkänna att problemen finns känns som ett bra första steg för att komma fram till möjliga lösningar.
Så, hurra för alla fantastiska kvinnor på eran dag, ni är det bästa som finns i den här världen! (Och då har jag ändå provat på padeltennis.) Vi får se om den här dagen och arbetet mot ojämställdhet är lika relevant nästa år, förmodligen är det väl så. Mitt bidrag den här gången blev ett kurstips och inför framtida beslut kommer jag försöka ha jämställdhet i åtanke mer än tidigare. Det är inte mycket, men det är något.
Vad är dina tankar kring internationella kvinnodagen och har du några bra tips som jag kan sysselsätta mig under tiden till nästa gång det blir 8:e mars?
Inspirerad av Mayukos video i vilken hon går igenom hennes Computer Science-examen på UCSD kurs för kurs tänkte jag göra detsamma för Mjukvaruteknik (U) på LiU. Eftersom jag gick ut 2018 har det hunnit ske vissa förändringar i programmet, men de övergripande dragen är sig lika.
Termin 1
TDDE23 – Funktionell och imperativ programmering, del 1 Första kontakten med programmering på U sker i den här kursen med hjälp av programmeringsspråket Python. Jag hade redan programmerat i Python i ett par år innan jag tog den här kursen så jag tyckte den var jätterolig, men det tyckte de flesta av mina kursare också. Utöver att programmera i Python får man även lära sig om LiUs dator-miljö, och lära sig lite bash, scriptspråk och kommandoprompt i Linux, och Emacs, en texteditor som är bra men lite annorlunda.
TATA65 – Diskret matematik En av de roligare matematik-kurserna med bra synergier till första programmeringskursen och datavetenskap i allmänhet. Fick lära sig ett och annat om permutationer och kombinationer m.m.
TDDD70 – Ingenjörsprofessionalism, del 1 Kursen Ingenjörsprofessionalism går i långsam takt över de första tre åren. I kursen tas olika ämnen upp som berör ingenjörsrollen, bland annat social kompetens, ledarskap och etik. Till varje ämne skriver man en reflekterande text om sin inställning till att vara ingenjör. En ”flumkurs” enligt vissa men de individerna brukar inte klara sig så bra med studierna i helhet så det är mer av en mognadsfråga om man gillar den här kursen eller inte.
TDDE25 – Perspektiv på data- och mjukvaruteknik En kurs med lite av varje inom datavetenskap med roliga projekt. När jag gick kursen gjorde vi en AI till spelet XPilot, men numera kan man även programmera AIs till Starcraft II.
TDDD72 – Logik Många nya begrepp och ett annorlunda sätt att tänka på. Logik-kursen lägger grunden för några kommande kurser som t.ex. Formella språk och automatateori och kompilatorkonstruktion så det är lika bra att lära sig den här kursen bra för det får man igen senare. Till tentan får man ta med sig ett kompendium med massa logik-regler så det krävs inte så mycket memorering, bara ett logiskt tänkande 😉
TDDE24 – Funktionell och imperativ programmering, del 2 Fortsättning på TDDE23, med ännu mera Python! Bjuder på en datortentamen på slutet där man får sitta och programmera. Jag fick ett halvt fel på den tentan, och grämer mig fortfarande över det. Vet man inte hur rekursion fungerar sen tidigare får man lära sig det i den här kursen.
Termin 2
TDDD78 – Objektorienterad programmering och Java Bra kurs med många viktiga OOP-koncept och massa programmering i Java. Föreläsningarna var ett bra sömnpiller men laborationerna och projektet var utmanande och stimulerande, man får till exempel programmera Tetris. Mitt personliga projekt hette ”Seven Letters” och var en sorts hänga gubbe-spel. Jag hade problem med att använda designmönster i mitt projekt så jag fick bland annat ta till Singleton-mönstret. Spelet fungerade tillsammans med ordlistor från Wiktionary och kunde använda reguljära uttryck för att filtrera ord.
Skärmbild av spelet Seven Letters, med dialogrutan för konfiguration av ordlistan
I kursen används IntelliJ IDEA, en av de bästa IDE:erna på marknaden.
TDDD80 – Projekt: Mobila och sociala applikationer En ökänd kurs pga dess historiskt höga avhopp. Den här kursen har omarbetats i flera iterationer sen jag tog den, men grundstommen är densamma: Du ska lära dig mycket om lite allt möjligt. Webb- och applikationsprogrammering, UX och användbarhetstestning, enhetstestning, kodgranskning och versionshantering. Täcker in många av de områden som man ställs inför i arbetslivet, men är väldigt individuell. Jag gjorde en Android-app som hette Poetry Party, där användarna tillsammans skriver dikter. Dessvärre avslutades projektet innan appen nådde Play Store, för koden var full av buggar.
TSEA28 – Datorteknik Y Assembly- och lågnivåprogrammering. Har aldrig använt kunskapen jag fick under den här kursen, men den är väl allmänbildande och viktig på det sättet att man ska veta hur en dator fungerar.
TDDD85 – Formella språk och automatateori En mysig kurs om automater och reguljära uttryck. Bra uppladdning inför kompilatorkonstruktionen om man väljer att läsa den. Likt logiken är det ett nytt sätt att tänka på.
Termin 3
TATA24 – Linjär algebra En kurs jag la ner mycket tid på, men klarade godkänt med minsta möjliga marginal. Har inte haft mycket användning av linjär algebra i arbetslivet, men det förekommer. Dessutom ger det mycket street cred att vara bra på linalg, mest för att det är så svårt.
TDDC93 – Programutvecklingsmetodik, teori Mjukvaruteknik är ju mer än bara programmering och i den här kursen får man lära sig lite om kravhantering, design, utvecklingsprocesser (t.ex. Scrum), testning och kvalitet. Inte den roligaste kursen, men inte heller den svåraste. Har man jobbat på ett mjukvaruföretag tidigare, till exempel på ett sommarjobb mellan år 1 och 2 så är den här kursen en bit kaka.
TDDD86 – Datastrukturer, algoritmer och programmeringsparadigm En stor kurs som täcker in många olika moment, men den absolut roligaste under mina första tre år på programmet. I kursen lär man sig att man inte kan vara naiv om man vill lösa svåra problem, då får man istället vara smart och använda rätt algoritm för jobbet. Man skriver en del C++ och inser att det är språk som har det mesta men som man hoppas slippa i arbetslivet. Jag låg sömnlös några nätter över att jag inte kunde lösa Rotate to root, en kluring om hur binära sökträd ska balanseras, men med lite tips och idéer från min medkursare löste det sig till slut och jag rekommenderar alla att lösa lite Kattis-problem eller liknande för att stimulera intellektet.
TATB04 – Inledande matematisk analys I den här kursen får man lära sig att skriva matematik på ett korrekt sätt enligt MAI, matematiska institutionen på LiU. Det finns oftast bara ett rätt sätt och det är lika bra att lära sig det här från början så slipper man det fruktlösa käbblet under tentavisningen senare, som annars kommer låta såhär:
Student: Men det är ju uppenbart vad jag menar här! Examinator: Fast vi är ju inte tankeläsare, därför får du 0 poäng på uppgiften.
Termin 4
TATA41 – Envariabelanalys 1 En rolig men utmanande matematikkurs. Här får du derivera och integrera (glöm inte +C) och enda sättet att lyckas, om man inte är ett matematiskt geni, är mängdträning.
TDDB68 – Processprogrammering och operativsystem En rolig och allmänbildande kurs med en svår laborationsserie (dubbelpekare är inte intuitivt). Trådar och processer, minneshantering och filsystem och mycket mer. Viktig kurs för att bli en bra programmerare. Minns att jag tyckte om kurslitteraturen Operating system concepts, AKA dinosaurieboken. Mycket memorering till tentan!
TDDE35 – Storskaliga distribuerade system och nätverk Eftersom jag läst två år nätverksteknik på MDH innan jag började på LiU tyckte jag den här kursen var ganska lätt och rolig, men generellt är den ganska utmanande med mycket att lära sig och göra. Att lyckas väl i den här kursen är nyckeln till framgång, det var så för mig iaf då jag fick möjlighet att vara labbassistent för labbserien under ett par år framöver och sedan skrev exjobb med Niklas som examinator vilket ledde till två publicerade artiklar. Det finns ju dock andra vägar till framgång, men god kunskap om nätverk behövs i princip alltid, så plugga hårt under den här kursen!
TATA91 – En- och flervariabelanalys På min tid läste vi TATA90 istället för TATA91, och en skillnad är att Taylor- och Maclaurin-utvecklingar är med i TATA91 men var inte med i TATA90. Hursomhelst tyckte jag att den här kursen var rolig och var den enda kursen på MAI som jag fick 5:a i, ett av mina stoltaste ögonblick som student. Jag minns dock att jag spenderade påskledigheten med att plugga den här kursen, och jag minns inget av det jag lärde mig och har inte behövt använda det i arbetslivet heller. Men att lösa matematiska problem ger en inre tillfredsställelse och att applicera det i verkligheten är sekundärt.
Termin 5
TDAB01 – Sannolikhetslära och statistik En kurs som jag bedömer som ganska svår, jag fick skriva tentan tre gånger innan jag äntligen blev godkänd, men då var jag å andra sidan bara en poäng ifrån 5:a. Det kan helt enkelt vara så att när den här kursen klickar så är det ganska logiskt och trevligt med sannolikhetslära och statistik. Viktig kurs för de som går vidare med maskininlärning tror jag, själv har jag sällan behövt använda mina kunskaper i statistik, men grundläggande kunskaper är viktiga för att förstå omvärlden och inse att människor är typiskt dåliga på att tolka statistik.
TDDC17 – Artificiell intelligens Bra balans mellan teori (inte så intressant) och praktik (lite mer intressant). Jag fastnade aldrig för AI, men det är ju ett hett ämne så man får väl vara nöjd att det ingick i utbildningen för allmänbildningens skull.
TDDD92 – Artificiell intelligens – projekt Jag skrev en individuell rapport om Monte Carlo tree search (MCTS) och hade ingen aning om vad jag skrev om, men fick ändå 4:a i betyg på rapporten och 5:a i kursen tack vare ett bra projektarbete, min grupp gjorde en AI för generella spel med hjälp av GVG AI. Nuförtiden tror jag de flesta gör en AI till Starcraft II. Lärde mig att även om plugget ibland känns hopplöst så löser sig det oftast bra om man ringer en vän och ber om hjälp. Blev inte mer intresserad av AI efter kursen, snarare tvärtom.
TDDD37 – Databasteknik Relativt enkel kurs om SQL och databaser, men lär ut viktiga koncept för att designa en databas på ett korrekt och effektivt sätt.
TFYA87 – Fysik och mekanik Skrev 0 poäng första försöket på tentan, vilket fick mig att inse att det inte fungerar att bara skriva ner anteckningar från föreläsningar och lektioner och sen komma till tentan och hoppas att man kan få poäng under tentan genom att kolla upp formler i formelsamlingen. Tog revansch genom att spendera en sommar med att faktiskt lära mig lite om fysik, som trots allt är intressant när man väl ger det chansen. Bra kurs om man ska jobba med 3D och spel kanske, men för egen del har jag inte haft någon användning av den och minns mest små fragment av hur man räknar ut tröghetsmoment.
Termin 6
TDDD96 – Kandidatprojekt i programvaruutveckling Äntligen någonting som är på riktigt! Jag fick göra kandidatprojektet som ensam U:are tillsammans med 8 andra D:are och insåg att de är lite annorlunda men mycket trevliga. Vi gjorde en gullig liten webbapp kallad Knekt och skrev en finfin rapport om det.
TSKS24 – Signaler och bilder På min tid läste vi TSKS21 – Signaler, information och bilder istället för den här. Jag vet inte varför de tog bort informations-biten som var den roligaste, men kanske för att det är tillräckligt svårt med bara signaler och bilder som det är. Jag minns att jag pluggade relativt mycket inför den här kursen och det var mycket att komma ihåg till tentan och jag har glömt i princip allting. Men nog är det väl så att faltning i tidsdomänen motsvarar multiplikation i frekvensdomänen (se faltningsteoremet). Gillar man den här kursen kanske man skulle läst Y eller D istället för U.
TSRT19 – Reglerteknik Roliga laborationer och svår teori, en väldigt ingenjörs-nördig kurs. Har inte behövt PID-reglering sedan jag läste klart den här kursen, men reglerteknik har en viss charm.
Master-kurser (Termin 7-10)
När du klarat av de tre första åren har du förmodligen fått en känsla för vad du tycker är roligt och du vill läsa mer om, så jag behöver inte beskriva kurserna i detalj här. Jag läste mest kurser som handlade om programmering och mjukvara och valde profilen ”Storskalig mjukvaruutveckling”. För mer information om U-programmets masterprofiler, se följande länk.
Att plugga sker i alla möjliga former och en typisk uppdelning är att arbeta i grupp eller att arbeta ensam. Även om grupparbete är den form som gett mig mest glädje under min studietid, tack vare den sociala aspekten, har jag ofta behövt en stor dos ensamarbete för att förstå kursmaterialet bra nog för att klara tentorna. Att kunna fördjupa mig i det jag finner svårast genom att läsa och se på videoföreläsningar är aktiviteter som lämpar sig bäst att utföras på egen hand med så få störningsmoment som möjligt. Ensamarbete kräver andra typer av resurser jämfört med grupparbete och i det här inlägget tänkte jag framföra några av utmaningarna solopluggandet medför och även presentera vad jag tror är den ultimata lösningen på problemen.
Problemformulering
Att jobba hemifrån kan tyckas vara en bra miljö för att arbeta ostört på egen hand, åtminstone om man bor utan livliga sambos iller husdjur. Dessvärre är det en inte helt perfekt lösning för mig då bristen på disciplin och den goda tillgången på distraktioner som datorer, disk och dammsugare får mig att lätt smita undan från plugget för att göra roligare saker. Istället söker jag mig vidare utanför lägenheten och då oftast till campus som är min de facto arbetsplats. Hur bra är universitetet på att tillgodose mina behov? Helt okej, men jämfört med LiUs tillgång och kvalitet på grupprum finns det brister. Det finns förstås stora valmöjligheter för var man kan slå sig ner för att plugga på campus. Jag brukar ta plats i Café Java, Key-huset eller kanske A-huset om jag känner mig äventyrlig.
Ett oundvikligt problem med dessa platser är ljudvolymen. Det är surret från läskkylen, klinket på pianot och de omåttligt glada tjoandet från ekonomerna som gör att studieron blir lidande. Inte varje dag, men ofta. Någon kanske tror att jag glömt bort bibliotekets tysta läsesal. Till er vill jag säga att med tanke på att salen utrustats med decibel-mätare och inretts med bilder på sovande tigrar (som man inte vill väcka och därför bör vara tyst?) så kanske salen trots namnet inte är så tyst ändå. Det säger sig självt egentligen att ett rum för ca 30 studenter aldrig kan vara tyst. Dörrar och ryggsäckar öppnas och stängs, det knattras på tangentbord, hostas och rosslas och alltid är det någon som tycker det är okej att viska med sin kompis.
Ett helt annat problem jag erfarit är oron för stöld. När jag pluggar uppstår lätt behovet av fikapaus eller toabesök. Då uppstår dilemmat om huruvida man vågar lämna laptop och väska utom synhåll under de 5-10 minuter som man är borta. Sannolikheten att någon skulle stjäla mina saker medan jag är borta bedömer jag vara väldigt liten, men inte obefintlig. Den risken är jag oftast inte villig att ta och därför blir det kanske något färre fikapauser än det hade kunnat bli, vilket både jag och caféerna förlorar på.
Ett par andra mindre irritationsmoment jag stött på är den låga temperaturen i vissa salar, vilket jag nämnt tidigare, och att starkt solljus tvingar mig till att maxa ljusstyrkan på min laptop vilket kraftigt begränsar batteritiden.
Nu har jag gnällt utförligt och länge och kanske är det uppenbart att det jag efterfrågar är mitt eget kontor. Men är det inte orimligt att ge tusentals studenter tillgång till personliga kontor? Ja det är det nog, men det är också det som gör det här till en spännande och rolig utmaning.
En gyllene chans
LiU har den här våren påbörjat rivningen av Origo, en av byggnaderna på Campus Valla. Detta för att ge plats åt en ny byggnad, Studenthus Valla/Origo II, som planeras bli en byggnad som täcker nästan alla behov en student kan ha; bibliotek, Studenthälsan, studentfik och förstås studieplatser.
Illustration: White arkitekter
I de preliminära ritningarna har jag inte sett några förslag som löser problemen jag tidigare listade men eftersom huset inte har byggts än finns det förstås tid för ändring. Därför går vi nu raskt vidare till mitt förslag om bättre studieplatser, vilket presenteras i form av en så kallad user story.
En dag på Campus Valla
Klockan är 8:08 och denna tisdags datum är den 14e april 2020. Tina har parkerat cykeln och går med raska steg mot universitetets modernaste byggnad som skimrar i vårsolen. Efter att ha tagit sig två trappor upp kommer hon fram till studentcellerna. Tina har bokat cell 7 och tar fram sitt LiU-kort som hon blippar mot cellens låsterminal. Dörren glider upp och hon möter sin arbetsplats för dagen. Rummet är två meter brett och tre meter långt. Längs bort i rummet finns en stol och skrivbord och en enkel men bekväm soffa står mot rummets vänstra sida. Tina stiger in i rummet och hänger av sig ytterkläderna. Dörren stängs och på dess insida finns en tryckkänslig skärm som hälsar henne välkommen och presenterar ett antal val. Tina anger önskad rumstemperatur till 21° C och justerar det elektrokromatiska fönstret så att precis lagom mycket solljus kommer in. På skärmen finns det alternativ av olika ljudslingor för rummets högtalare att spela, bland annat fågelsång och åskstorm, men Tina väljer till slut havsbrus. Hon aktiverar även pomodoro-läget vilket gör att en vänlig röst påminner henne om att ta en kort paus (som hon ägnar åt armhävningar) efter varje arbetspass à 25 minuter.
Efter två timmars plugg av flervariabelanalys är det hög tid för fika. Eftersom cellen endast kan låsas upp av Tina under de timmar hon bokat den lämnar hon helt sonika sina tillhörigheter i cellen för att springa ner till studentfiket några trappor ner. Fiket myllrar av kaffesugna studenter och efter en kort pratstund med Johan och Lina tassar de tillbaks till sina respektive celler. Väl tillbaka stänger hon av havsbruset och njuter kort av tystnaden innan hon sätter sig till rätta i soffhörnet med sin mekanik-bok.
Tina har pluggat effektivt hela förmiddagen och väljer att ta lunch redan 11:45 och hinner mikra sin matlåda innan den värsta lunchrushen. Hon checkar ut ur cellen vilket gör den tillgänglig för andra även fast hennes bokning gällde fram till 12:30. Efter en hel förmiddag i lugn och ro har hon gott om energi för eftermiddagens projektmöte och föreläsning. Tina finner det en smula ironiskt; Celler som historiskt sett använts för att minska en persons frihet har nu istället gett henne större frihet än hon kunnat önska.
Reflektion
Jag gillar förstås idén om det högteknologiska och mysiga enkelrummet för LiUs framtida studenter men med ett sådant här förslag känns det viktigt att tänka på dess risker och begränsningar. Den här typen av rum är självklart mer kostsamma att konstruera jämfört med att bara slänga upp ett antal bord och stolar på en öppen yta. Å andra sidan tror jag de kommer ha mycket högre användningsgrad jämfört med universitetets traditionella grupprum och om de dessutom kan höja studiekvaliteten och därmed också studieresultaten (=> färre omtentor) tror jag att ROI:n inte blir så dålig ändå.
Det kan eventuellt bli problematiskt om rummen används för annat än att studera i. Ett avskilt rum på 6m² i kombination med studenternas gränslösa fantasi vore sannerligen ett spännande socialt experiment. Men med tanke på LiUs marknadsföring ”Hooka är LiU” tror jag inte vi ska vara alltför oroliga för att universitetet får sitt eget red light district utan snarare se det som en positiv bieffekt. 😉
Kanske har du som läsare också några tankar om huruvida den här idén är bra eller dålig. Löser den mina problem på bästa sätt? Eller är mina problem ens giltiga till att börja med? Jag tar tacksamt emot alla förslag på förbättringar. Tycker du idén är fantastisk förslår jag att du vidarebefordrar den till vänner och universitetsstyrelse. Om du dessutom är LiU-student finns det ju världens möjlighet att framföra dina önskningar genom den stora studentundersökningen som pågår fram till 20e april. Undersökningen har ett väldigt blygsamt deltagarantal så det finns goda möjligheter att vara med och påverka!
Första gången jag stötte på programmering var i gymnasiet då min klasskamrat visade mig hur man kunde programmera i BASIC på min TI-84 Plus. Sedan dess har över tio år passerat och genom åren har jag fortsatt fördjupat mig inom programmering. Jag har insett vad som främjar min inlärning på bästa sätt och kommer i det här inlägget beskriva den inlärningsprocessen och dra paralleller till arbets- och studielivet.
Learn, Code, Get Feedback (LCGF)
För att bli världens bästa programmerare behöver man bara följa tre enkla steg. Processen kanske påminner om LEAN Startup-metodiken men en större skillnad är att ”Measure” är utbytt mot ”Get Feedback”.
Trestegsprocess för att lära sig programmering.
Det första steget i processen är Learn. Detta innefattar alla olika sätt som finns för att införskaffa sig kunskapen som behövs för att programmera. Det kan till exempel handla om att läsa en tutorial eller lyssna på en föreläsning.
För att befästa kunskaperna man fått i Learn-steget behöver du aktivt tillämpa dem på egen hand. Detta sker i Code-steget och det är här du utför själva programmeringen.
Det avslutande steget i cykeln är ”Get Feedback”. Liksom Learn-steget kan detta ske på ett flertal sätt. Bland de enklaste sätten hör datorns eget sätt att ge feedback när du kör din kod, kanske fungerar ditt program som du tänkt eller så kraschar det och du får en felutskrift. Andra typer av feedback kan vara statisk kodanalys, exekveringstider och kanske det bästa av allt, ett omdöme från en mer erfaren programmerare om din kod.
Feedbacken som ges kan förhoppningsvis användas för att lära dig mer om programmering och ett nytt varv i cykeln påbörjas. Efter ett antal varv i loopen har du blivit världens bästa programmerare, nice!
LCGF tillämpad i arbetslivet
När jag arbetade på Westermo använde jag, inofficiellt och outtryckligen, LCGF i stor utsträckning. Eftersom jag var blott en nätverkstekniker bland kodproffs och gavs arbetsuppgifter som innefattade programmering var jag tvungen att lära mig programmering illa kvickt.
Jag minns särskilt två milstolpar som var viktiga i min utveckling som programmerare. Den första var när jag skulle skriva ett autotest med hjälp av Westermos testramverk som var objekt-orienterat och skrivet i Python. Jag hade begränsad erfarenhet av Python och objekt-orientering hade jag läst om men aldrig förstått vad det var bra till. Som tur var fanns min kollega Tobbe tillgänglig för att hjälpa mig komma igång och när han frågade nåt i stil med ”Har du jobbat med objekt-orienterad programmering?” kunde jag ärligt svara ”Nej” och fick sedan en kort introduktion av de viktigaste koncepten. Direkt därefter fick jag själv prova mina vingar och skriva lite kod på egen hand. Då jag stötte på problem kunde jag oftast ropa på hjälp och få feedback på min kod och tips på hur jag skulle komma vidare.
Den andra milstolpen var då jag arbetade med testsystemets hantering av ”test suiter”, där en test suite är en samling av tester som ska köras. En test suite definierades i form av en textfil som kunde innehålla antingen andra test suiter eller enskilda test. ”Test suiter som består av test suiter? Oh baby that’s recursion!” kanske några tänker men det gjorde inte jag eftersom jag aldrig hört talas om rekursion. Den gången fick jag ta hjälp av min kollega Fredrik som introducerade konceptet och gav lite exempel med Quicksort bland annat. Därefter kunde jag knacka ihop en rekursiv metod som gick igenom suite-filer och hämtade ut de enskilda testerna som fanns listade. Jag fick även feedback på min lösning efter att jag tillsammans med Fredrik gått igenom koden jag skrivit. Det var en givande arbetsdag!
Min poäng är att på Westermo arbetade jag oftast i korta cykler av LCGF där jag fick en uppgift, var tvungen att lära mig nya saker från kollegor eller genom Internet, tillämpade kunskaperna genom programmering av den specifika uppgiften och kunde därefter få feedback på mitt arbete genom att be någon kika på min commit. Det är utan tvekan det mest effektiva sättet för mig att lära mig programmering på som jag någonsin upplevt. Så vad fick mig att sluta? Ett flertal faktorer bidrog till att jag inte lärde mig nya saker i samma takt och möjligheten till feedback minskade, dvs ”Learn” och ”Get Feedback”-stegen blev lidande. Detta fick mig att leta efter alternativa sysselsättningar och där hade en utbildning på LiU länge funnits med i planerna. Inom kort var jag student på civilingenjörsprogrammet i mjukvaruteknik vid Linköpings Universitet. Låt oss kika på hur LCGF tillämpas där.
LCGF tillämpad i studielivet
Många kan nog föreställa sig hur LCGF kan kopplas till studierna. Under en kurs lär man sig typiskt nya koncept och tekniker som presenteras under föreläsningar eller genom kurslitteratur. Studenten får tillämpa dessa kunskaper genom laborationer där hen oftast skriver egen kod för att lösa någon uppgift. Koden redovisas och lämnas in för granskning vilket sedan resulterar i någon form av feedback, till exempel får vi studenter betyg (Godkänd eller 3, 4, 5).
Förutom betyget finns även möjligheten för labbassistenten att ge sitt omdöme på koden. Det kan till exempel se ut som på bilden nedan, som visar feedbacken jag fick på min inlämning av ett Tetris-spel jag gjorde i Java-kursen för ganska exakt tre år sedan.
Ett exempel på bra och väldetaljerad feedback.
Förutom bristen på styckeindelning är jag supernöjd med den feedback jag fick och jag lärde mig nästan lika mycket från den som jag gjorde av att utföra själva uppgiften i sig. Under mina år på LiU har jag dessvärre insett att feedbacken ovan är ett undantag från hur det brukar se ut. Låt oss ta en titt på hur feedbacken såg ut från en kurs jag läste i höstas. Kursen var i princip en enda lång labbserie och jag arbetade ensam vilket bidrog till att det var extra svårt att veta om jag gjorde på rätt sätt eller inte.
Ett exempel på mindre bra och odetaljerad feedback.
Även om jag är glad över att koden bedömdes som snygg är jag ändå missnöjd över att inte få veta vad som var särskilt bra och vad som kunde gjorts bättre. Inget ont om labbassistenten i fråga, han är inte ensam om att ge sparsam feedback och är i övrigt väldigt kunnig och engagerande, men jag känner att bristen på feedback har fått min utveckling som programmerare att stagnera. Jag programmerar i princip på samma sätt som jag gjorde för tre år sen i Java-kursen och blir godkänd varje gång men jag får aldrig veta vad jag kunde gjort bättre.
Någon kanske hävdar att om den enda kommentaren var ”Snyggt!” så fanns det inget att anmärka på och jag borde vara glad istället för att gnälla. Men är det något jag lärt mig under dessa år med programmering så är det att kod aldrig är perfekt skriven. Om någon vill bevisa motsatsen är jag idel öra.
En önskan om bättring
Varför är det viktigt att jag som student får feedback på min kod? Tja, förutom den uppenbara anledningen att jag lär mig bättre så är det också ganska vanligt att mjukvaruföretag i dagsläget använder kodgranskning som en del i utvecklingsprocessen där kollegor granskar varandras kod. Att som student förberedas på att ens kod ska läsas av andra och även få kritik på den kod man producerat är inget som bör underskattas eftersom det kan vara lite känsligt till en början. När jag pushar kod på min arbetsplats kommer inte kvaliteten enbart bero på om koden ger rätt resultat utan också om vägen dit sker på rätt sätt.
Det är möjligt att det skulle kräva ökade kostnader eller åtminstone ökade resurser för att ge studenterna bättre feedback men eftersom trenden verkar vara att föreläsningar ersätts med digitala motsvarigheter (videoinspelade föreläsningar osv) är mitt förslag att de pengar som sparas där istället läggs på rättning och granskning av kodinlämningar.
Jag tycker också att det borde vara i universitetets intresse att lägga lite krut på den här delen av utbildningskvalitet, om inte annat så för att höja konkurrenskraften. Jag har till exempel sett hur en av Udacitys kurser i machine learning lockar med ”1:1 feedback” i form av kodgranskning. Ett annat alternativ om man inte vill betala är förstås Stack Exchange’s Code Review som kanske inte håller den högsta kvaliteten men ändå bidrar med något mer än ett ”Snyggt”.
Om min poäng inte varit tydlig nog hittills så kan jag försöka förtydliga min åsikt: Universitet måste ge studenterna bättre feedback på deras inlämningar. Det gäller särskilt inlämnad kod men kan även sträcka sig till rapportskrivning. Examinatorerna bör uppmuntra detaljerad feedback, följa upp vilken typ av feedback som labbassistenterna ger studenterna och sätta tydliga riktlinjer för vilken feedback som förväntas ges. Jag tycker det är motsägelsefullt att jag längtar från universitetet ut i arbetslivet för att jag ska lära mig programmering bättre. Jag pluggar mjukvaruteknik på LiU för att komma närmare målet som världens bästa programmerare, men ibland känns det som jag endast kommer komma härifrån med en civilingenjörsexamen. Vore inte det tråkigt?
Jag har inte hört så många andra dela min uppfattning i den här frågan, men jag har å andra sidan inte öppnat upp för diskussion förrän nu. Om du som student/labbassistent/examinator inte håller med mig vill jag jättegärna diskutera vidare, så det är bara till att gå loss i kommentarsfältet eller kontakta mig på annat valfritt sätt! 🙂
I höstas läste jag kursen TDDD30 Avancerad programutvecklingsmetodik. I kursen ingick att läsa The Guide to Software Engineering Body of Knowledge (SWEBOK Guide) vilken är en sorts guide till nästan varje ämne inom Software Engineering. Eftersom kursens deltagare hade olika bakgrund var det upp till varje student att själv välja vilka delar som denne skulle läsa. Jag läste förmodligen mindre än jag borde gjort, men i kapitel 11 som behandlar gruppdynamik, psykologi och kommunikation fanns en referens som väckte mitt intresse. Det var Gerald M. Weinbergs The Psychology of Computer Programming som också är ämnet för det här inlägget.
Struktur och indelning
The Psychology of Computer Programming utgavs ursprungligen år 1971 men som ni kan se på bilden läste jag silverbröllopsutgåvan, utgiven 1998, där varje kapitel utökats med författarens kommentarer som han skrivit 25 år senare. Boken är på många sätt ett historiskt dokument över hur programmering och mjukvara framställdes på 70-talet och eftersom industrin genomgått stora förändringar sedan dess uppskattas de mer aktuella tankarna från 90-talet. Allra bäst vore om det funnits en gold anniversary edition men den har tyvärr inte givits ut.
Boken är uppdelad i fyra delar som i sin tur är uppdelade i kapitel. I slutet av varje kapitel ges en bibliografi för vidare läsning och det ställs frågor till läsaren. Frågorna är riktade till antingen programmerare eller chefer som bossar över programmerare och bidrar till att läsaren kan applicera materialet till eventuella egna situationer.
Nedan följer mina personliga utsvävningar från några av bokens kapitel. Om ni tycker saker verkar tagna ur sitt sammanhang är min rekommendation att ni läser boken, den är bra!
Chapter 1: Reading programs
Redan i bokens första kapitel blir det uppenbart att boken är skriven för mer än ett halvsekel sedan. Det kodexempel som ges är skrivet i programmeringsspråket PL/I, vilket jag sedan tidigare inte ens visste var ett programmeringsspråk. Språken som används i boken är oftast FORTRAN och PL/I och det känns ibland ganska avlägset. Som tur är handlar det mesta i boken snarare om psykologi samt människor och eftersom människan inte förändrats lika mycket som programmering under de senaste 50 åren har boken åldrats med värdighet och fungerar än idag.
Chapter 2: What makes a good program?
Kapitlet tar upp och jämför faktorer som uppfyllelse av krav, leverans enligt tidplan, anpassningsförmåga och effektivitet. Weinberg levererar en rolig anekdot som cementerar det faktum att om programvaran inte fungerar är prestandan (och andra krav) irrelevanta.
Chapter 3: How can we study programming?
Ett intressant fenomen som försvårar observationsstudier är Hawthorneeffekten som innebär att subjektet för studien omedvetet förändrar sitt beteendet på grund av att hen vet om att hen blir observerad. Slutsats: Det är svårt att utföra psykologiska experiment!
Chapter 4: The programming group
Weinberg myntar i detta kapitel programmeringsmetoden egoless programming och argumenterar för hur mycket bättre allt blir om man tar bort sitt ego ur mjukvaruproduktionen. Dessutom nämner han hur John von Neumann ”was constantly asserting what a lousy programmer he was” vilket var helt annorlunda mot vem jag föreställt mig att von Neumann var. Jeff Atwood har ett läsvärt inlägg om egoless programming på sin blog coding horror.
Chapter 5: The programming team
Två intressanta uttryck i detta kapitel:
Parkinsonianism
Parkinsons lag kan formuleras: ”Ett arbete kommer uppta den tid som är avsatt för ändamålet.” Det blir alltså väldigt svårt att konstruera en tidsplanering (med nödvändig ”slack” ifall något går galet, vilket det alltid gör) om arbetet kommer expandera utifrån planeringen.
”Call to the cloth”
Jag vet inte riktigt vad det betyder, men det verkar ha nåt med tro och religion att göra. Hör av dig om du kan förklara dess betydelse för mig. 🙂 Uppdatering 2017-02-06: En av mina kunniga läsare hörde av sig och gav följande förklaring till uttrycket: ”Det betyder kallelse till präst. The cloth syftar på själva prästkåpan.” Förklaringen passar väl in i bokens kontext där Weinberg ger exempel på orsaker till förlust av gruppmedlemmar – befordran, uppsägning, sjukdom etc.
Chapter 6: The programming project
Ganska ofta i boken berör Weinberg ämnet (bristen på) kvinnor i mjukvaruindustrin. Under 70-talet var könsfördelningen inom branschen ungefär som jag känner igen den idag; ca 90% män. I boken nämns som hastigast hur detta ändrats under sent 80-, tidigt 90-tal och blivit mer jämlikt. Weinberg beskriver hur det var enklare att bilda stereotyper av kvinnliga programmerare då de var få men att dessa stereotyper upplöses då de blir mindre sällsynta.
I samband med att jag läste detta såg jag även dokumentären Genusbuggen (eng. titel Code: Debugging the gender gap) som trots att den var väldigt amerikansk var klart sevärd. Detta fick mig att fundera hur könsfördelningstrenden i Sverige ser ut idag och därför gjorde jag en liten undersökning. Utifrån sökstatistik från UHR plottade jag andelen kvinnor som sökt till civilingenjörsprogram i datateknik under perioden 2008 till 2016. Resultatet finns att ta del av i ett Google Spreadsheets-dokument eller, om ni inte är intresserade av data-underlaget och interaktion med diagrammet, i bilden nedan.
Med försiktig optimism vill jag ändå påstå att det är en positiv trend vi ser, heja heja!
Chapter 8: Personality Factors
Weinberg tar upp ett flertal typer av personlighetstester, men det är inte förrän i 25-årskommentarerna som Myers-Briggs Type Indicator (MBTI) kommer på tal, helt enkelt för att MBTI presenterade först 1980. Av en tillfällighet hade jag, i TDDD30, läst en studie om parprogrammering som kritiserat MBTI och istället rekommenderade IPIP-NEO. Personligen föredrar jag nog ändå MBTI, om inte annat så för att man på https://www.16personalities.com enkelt kan testa sig och även se vilka kändisar som delar ens personlighetstyp. Enligt mitt testresultat har jag samma typ som Neo i Matrix så helt kasst verkar inte MBTI vara. 😉
Chapter 10: Motivation, Training, and Experience
Jag gillar de frågor författaren riktar till cheferna i det här kapitlet. ”Skyddar du dina programmerare från att arbeta för mycket? Avundas du deras entusiasm till deras arbete? Uppmuntrar du dem till att arbeta på det sätt som passar dem bäst? Får de jobba hemifrån och ha flexibla arbetstider? Uppmuntrar du till fortbildning?” Vissa frågeställningar kan tyckas banala men kapitlet och stora delar av boken tydliggör skillnaderna mellan chef och programmerare och de utmaningar som kommer med dessa.
Part 4: Programming Tools (Chapter 11-13)
I bokens sista del gör sig 70-talet påmint igen: ”... although the assembly programmer may scoff at the machine-language programmer, he may be in turn the object of amusement for the user of a language with macro facilities.” Hela part 4 är väldigt old-school och låg-nivå och jag har ofta svårt att sätta mig in i situationer som handlar om hålkort, COBOL och obskyra operativsystem. Ett avsnitt ”Time sharing vs batch” minns (och förstod) jag ingenting av.
Slutord
The Psychology of Computer Programming var fram till de sista tre kapitlen, då bokens ålder blir alltför påtaglig för mig, en mycket underhållande skrift. Weinberg bjuder på en uppsjö av roliga anekdoter som får en att känna igen sig och reflektera över sitt eget och sina kollegors beteende. Den är relevant både för programmerare och chefer till programmerare och även om vissa lärdomar kan tyckas triviala (t.ex. en programmerare med tandvärk presterar inte så bra han/hon kan) finns det många viktiga aspekter att diskutera och reflektera över, för programmering handlar förstås om mycket mer än vilket språk vi skriver i.
Den här julen har jag för första gången under min studietid på LiU haft jullov på riktigt. Med det menas att jag inte behövt plugga inför några januaritentor alls, vilken lyx!
Denna möjlighet att spendera julen med att göra precis vad jag velat har resulterat i en app jag kallar math-quiz. Framtagandet av math-quiz har inkluderat både programmering och matematik, så lustigt nog blev det inte alltför stor skillnad mot tentaplugget. Många kanske undrar varför jag valde att skapa math-quiz och hur det gick till på vägen. Därför tänkte jag försöka besvara dessa frågor med just det här inlägget.
Syfte
Något som ofta nämns i samband med civilingenjörsutbildningar är hur matematikintensiva de är. I examenskraven för civ.ing. i mjukvaruteknik står att minst 45hp kurser inom matematik eller tillämpning inom matematik ska ingå i utbildningen. I min utbildning sprids dessa 45hp ut i början på utbildningen och därmed är det examenskravet uppfyllt redan efter de första tre åren.
När jag nu gick första terminen på det fjärde året märkte jag en ganska stor förändring i det att jag inte längre läste någon mattekurs med föreläsningar, lektioner, frustration och allt det roliga som det innebär. Det var inte helt utan obehag som jag insåg att kurserna jag valt (designmönster, mjukvarutekniskt entreprenörskap, interaktionsprogrammering, etc) inte krävde några matematikkunskaper över huvud taget. Jag blev fundersam över om jag läst all matematik helt i onödan. Än värre, jag slogs av tanken att mina hårt förvärvade matematikkunskaper sakta skulle förvittra utan underhåll. ”Not on my watch” tänkte jag och började klura på hur jag kunde hålla igång mattekunskaperna på bästa sätt. Jag gillar quizar och tipspromenader så om jag kunde kombinera detta med en webb-applikation skulle det bli perfekt uppvärmning inför kurserna i webbprogrammering som jag ska läsa nu till vårterminen.
Metod
Jag började med att googla på ”JavaScript quiz library” och fick en träff på en React-baserad lösning kallad JavaScript Quiz som utgjorde en perfekt grund att bygga vidare på. React är ju dessutom väldigt poppis och jag såg fram emot att lära mig mer om det. Jag var till och med så optimistisk att jag trodde det skulle gå snabbt och enkelt att skapa min matte-quiz. I själva verket skulle det gå långsamt och svårt, men det är ju förväntat när man ger sig ut på okänd mark.
Grafer ❤
Tidigt i processen fick jag en idé om att jag ville presentera resultatet från quizen som en spindelgraf. Alltså, användaren besvarar frågor inom olika matematiska områden och får därefter en tydlig bild över dennes kunskap inom de olika områdena.
I min grupps kandidatprojekt Knekt använde vi oss av Highcharts med stor framgång. Jag körde vidare på det vinnande konceptet och efter några npm-installationer (react-highcharts för grundfunktionalitet och highcharts-more för spindeln) och en del bök lyckades jag smälla upp en fet graf som ni ser på bilden nedan.
Inställningar
Jag ville utöka funktionaliteten från den mycket enkla JavaScript Quiz och gjorde en Settings-sida där användaren bland annat kan välja vilka matematiska områden och hur många frågor quizen ska innehålla. Detta var ganska straight-forward med undantag för att jag valde att använda mig av react-numeric-input för lite enklare hantering av antal-frågor-väljaren. Jag skriver ”ganska straight-forward”, men med mina obefintliga kunskaper inom React ger bilden nedan en rättvisare beskrivning. Det är dock förvånansvärt hur långt man kan komma med Google och Stack Overflow. 😉
All I want for Quiz-mas is a nice little matrix
Efter allt strul med Settings-funktionaliteten var det dags att få till lite schyssta matte-frågor. För detta krävdes ett snyggt sätt att representera matematiska formler, integraltecken och matriser. Självklart ville jag använda mig av Latex, men det skulle visa sig vara en mycket hård nöt att knäcka. Jag började med att prova react-latex och react-matrix, men det var inte alls vad jag behövde. När jag snubblade över react-katex trodde jag att jag hittat den heliga graalen. K:et i katex står för Khan som i Khan Academy som jag tidigare haft stor användning av. Deras latex-lösning skulle definitivt duga för mig, dessutom ritas formlerna snabbt utan lång väntetid. Tyvärr lyckades jag aldrig få katex att fungera på rätt sätt utan mina formler ritades ut både TeX-ifierade och som vanlig text, mycket likt detta issue på GitHub. Jag slet i en dag med det men lämnade till slut Katex för en motsvarande lösning, MathJax.
MathJax fungerade! Tyvärr sker en liten fördröjning vid utritningen och av en outgrundlig anledning minskas dess font-storlek efter första frågan så texten blir lite för liten. Men ingen mjukvara utan buggar tänkte jag och valde att släppa math-quiz lös på internet.
Framtida arbete
För dig som tycker att math-quiz verkar intressant och vill bygga vidare på det finns projektet på GitHub. Förutom att fixa visuella buggar och snygga till GUI:t vore det även nice med fler frågor och utökad funktionalitet. Har du feedback eller vill bidra till math-quiz är jag idel öra!
Slutsats
Jag är tacksam över att kunna stå på de giganters axlar som skapat React, npm och alla små fina paket för formler, grafer, etc. WebStorm är en bra IDE, webbprogrammering är svårt och solo-programmering kan vara ganska jobbigt om än lärorikt.
För övrigt tänkte jag nu försöka ha jullov på riktigt. God fortsättning!
En av de vanligaste frågorna jag får när jag berättar att jag pluggar Mjukvaruteknik är ”Vad är skillnaden mellan mjukvaruteknik och datateknik?” och om personen som frågar är något mer insatt kanske hen frågar ”Så mjukvaruteknik är som datateknik utan hårdvara?”. Båda frågorna är rimliga och relevanta, men då det finns markanta skillnader mellan programmen är det inte alltid helt lätt att ge ett korrekt och uttömmande svar. För de blivande studenter som undrar vilket program de ska söka vill jag med detta inlägg peka på de viktigaste skillnaderna, och slå ett slag för att Mjukvaruteknik är BÄST!
Bakgrund
Det finns en del diskussioner av varierande kvalitet om programmen på diverse forum. De bästa jag har stött på är dessa:
I mitt inlägg kommer jag använda vissa begrepp som kan vara okända för de som inte läser till civilingenjör på LiU, här kommer därför en kort ordlista med förklaringar:
D – Programbeteckning för Datateknik
U – Programbeteckning för Mjukvaruteknik
Envarre – Envariabelanalys, en matematikkurs
Flervarre – Flervariabelanalys, också en matematikkurs
Kurser
Ett utmärkt sätt att jämföra programmen på är att se vilka kurser som ingår. Flera kurser samläses på D och U. Detta visualiseras i Venndiagrammet.
Venndiagrammet visar att U läser något färre kurser än D. En mer detaljerad bild ges genom tabellerna nedan. Om någon kurs låter extra intressant är det bara att googla på kurskoden så dyker dess kurshemsida upp som första träff, förmodligen.
Kurser som D och U samläser
Kurskod
Kursnamn
TDDD86
Datastrukturer, algoritmer och programmeringsparadigm
TDDC66
Datorsystem och programmering
TATA65
Diskret matematik
TATA41
Envariabelanalys 1
TDDD73
Funktionell och imperativ programmering i Python
TDDD99
Ingenjörsprofessionalism
TATA79
Inledande matematisk analys
TDDD96
Kandidatprojekt i programvaruutveckling
TATA24
Linjär algebra
TDDD78
Objektorienterad programmering och Java
TDDD63
Perspektiv på datateknik/datavetenskap
TDDB68
Processprogrammering och operativsystem
TDDC93
Programutvecklingsmetodik teori
Kurser som D läser
Kurskod
Kursnamn
TSEA83
Datorkonstruktion
TSEA82
Datorteknik
TSEA22
Digitalteknik
TSEA24
Elektronik
TATA42
Envariabelanalys 2
TATA76
Flervariabelanalys
TFYA86
Fysik
TDDD60
Interaktiva system
TAOP33
Kombinatorisk optimering gk
TSEA29
Konstruktion med mikrodatorer, projektkurs
TDDD88
Logik
TAMS27
Matematisk statistik
TFYY68
Mekanik
TSRT12
Reglerteknik
TSKS10
Signaler, information och kommunikation
TSDT84
Signaler och system samt transformer
Kurser som U läser
Kurskod
Kursnamn
TDDC17
Artificiell intelligens
TDDD92
Artificiell intelligens – projekt
TDDD37
Databasteknik
TSEA28
Datorteknik Y
TATA90
Flervariabelanalys och differentialekvationer
TDDD85
Formella språk och automatateori
TFYA87
Fysik och mekanik
TDDD72
Logik
TDDD80
Projekt: Mobila och sociala applikationer
TSRT19
Reglerteknik
TDAB01
Sannolikhetslära och statistik
TSKS21
Signaler, information och bilder
TDDD93
Storskaliga distribuerade system och nätverk
Analys
Tabellerna ovan avslöjar flera viktiga skillnader mellan programmen. Det som ursprungligen fick mig att välja mjukvaruteknik var att D läser Datorkonstruktion, Digitalteknik och Elektronik medan U läser AI, Databasteknik och projektkursen Mobila och sociala applikationer (Android-utveckling). Jag tycker det är jätteroligt att bygga datorer, men att förstå mig på tekniken bakom lockar inte. Att däremot kunna slänga upp en databas och knåpa ihop en Android-app är både roligt och användbart.
D har bredden, U har spetsen
U är inte en lika bred utbildning som D, men den är kärnfull. Till exempel läser D separata kurser i Fysik och Mekanik medan U endast läser en kurs som kombinerar de två ämnena. Samma sak gäller för matematiken där D läser både Envariabelanalys 2 och Flervariabelanalys medan U istället läser kursen TATA90: Flervariabelanalys och differentialekvationer. I TATA90 har man plockat in de viktigaste delarna ur envarre 2 för att förstå momenten i flervarren. När vi är inne på ämnet matematik och flervariabelanalys tänkte jag visa lite statistik från tentaresultaten från respektive programs flervariabelkurs:
Slutsatsen från bilderna ovan är alltså, om du inte vill ha betyg U i flervarre, gå U. Jag är inte säker på att det här är en rättvis jämförelse, man kan ju nästan aldrig lita på statistik men TATA90 var den bästa matematikkurs jag läst. Det är ett ganska ovanligt uttalande när det kommer till flervariabelanalys skulle jag tro.
Masterprofiler
Till det fjärde och femte året följer de flesta studenterna en masterprofil, dvs specialiserar sig mot något ämne de tycker är intressant. Eftersom att D har en bredare utbildning med all elektronik och signalteori är de också kvalificerade till fler masterprofiler. U kan endast välja mellan 6 mjukvaruinriktade masterprofiler, men jag tycker det räcker till gott och väl. Vill man ha lite mer information om vilka profiler som finns kan man kika på dessa här.
Slutplädering
Hittills har jag varit ganska objektiv i inlägget, men det är slut från och med nu. Här kommer de bästa argumenten för att välja U.
U är ett kreativt program
En stor del av studierna på U går ut på att skapa saker genom mjukvara. I utbildningen ingår App-utveckling, AI-programmering (typ programmera robotar som spelar fotboll) och annat kul. Jag skulle vilja påstå att U är LiUs mest kreativa program, med brasklappen att jag har rätt dålig koll på vad som händer på Design och Produktuveckling (DPU) och Medieteknik (MT).
På U har nästan varje kurs anknytning till programmering. En viktig skillnad gentemot D är att U bakar in programmeringsmoment i kurser som annars hålls rent teoretiska, några exempel är statistikkursen där vi fick lära oss programmeringsspråket R och i fysiken fick vi använda våra kunskaper för att göra ett enkelt spel där vi programmerade fysiken. (Tyvärr ska de visst ta bort programmeringsprojektet i fysikkursen till kommande år och istället ha en större tentamen men så kan det vara när man inte vill att studenterna ska ha roligt.)
Även om allt jag skapat under mina år på LiU inte är mästerverk så är konceptet att under hela utbildningen alltid läsa minst en kurs som innehåller programmering väldigt viktigt. Programmering är ett hantverk som kräver tusentals timmar att bemästra. Som student på Mjukvaruteknik kommer du ständigt utöka och underhålla kunskaperna i programmering vilket gör U till den överlägset bästa civilingenjörsutbildningen för den som söker ett arbete som innefattar programmering.
Signaler^2
D har hela två kurser som har ”Signaler” i titeln. Min personliga åsikt är att man endast behöver genomleva en kurs i signalteori för allmänbildningens skull. Därefter kan man släppa det ämnet till förmån för roligare och mer relevanta ämnen. Som blivande student kan det vara svårt att greppa vad signalteori handlar om så låt mig ge en bild som exempel:
Ser det här roligt ut? Isf kanske du borde läsa D eller Y. 😉
Signalteori är ett fascinerande ämne och jag är glad att det finns människor som tycker det är roligt, men det är bland det mest obegripliga jag stött på. Jag har varken gjort lumpen eller läst D, men det känns som båda ger erfarenheter av härdande karaktär. Det är inte kul när man gör det, men man kommer ur det starkare än någonsin. Jag ser på mina vänner som gjort lumpen iller läser D med stor beundran och respekt, ni är hjältar!
Mjukvaran är själen i svensk industri
Under mitt korta arbetsliv har jag haft kollegor som pluggat D, Y, TBI etc. Samtliga har arbetat med programmering och det är tveklöst en av de mest eftertraktade kompetenserna idag. Ett av mina favoritcitat från STEW 2016 kom från en av höjdarna på ett av Linköpings större företag:
It is all software. The electronics and mechanical engineers are lost!
Att läsa Mjukvaruteknik är inte bara roligt, det är också den utbildning som gör dig bäst lämpad för framtiden. THE FUTURE IS SOFTWARE!
Slutord
Att ge ett uttömmande och korrekt svar på frågan ”Vad är skillnaden mellan mjukvaruteknik och datateknik?” var svårare än jag trodde. Kanske är det här inlägget bara en ursäkt för mig att göra roliga grafer och diagram i R, men jag hoppas att det kan hjälpa någon. Om det är något du fortfarande undrar eller inte håller med om så gör din röst hörd i kommentarsfältet.
Håll i hatten för nu blir det åka av! Jag tänkte skriva om mina fantastiska bedrifter och framgångar från den senaste tiden. Det är väl knappt att man får vara såhär mallig i dagens samhälle, men jag tänkte att på min egen blogg som nästan ingen läser borde det vara okej.
Statistik och sannolikhetslära – no problem!
Höstterminen 2015 läste jag kursen TDAB01, en grundkurs i statistik och sannolikhetslära. Efter en dålig start med lektionsuppgifterna lyckades jag aldrig fokusera på att lära mig och förstå materialet och då kursen var helt ny fanns inga gamla tentor att plugga in och därför var den första kuggningen i mitt studieliv ett faktum, det sved. Efter att ha pluggat ytterligare till omtentan i januari, och faktiskt lärt mig saker, var jag en ynka poäng ifrån godkänt. Close but no cigarr och jag fick vänta till augusti på nästa chans. Juli spenderades med att förstå materialet än en gång och utan att plugga jättemycket flöt nu intuitionen för statistiken i mina ådror. Nåja, tentan gick väldigt bra och jag dunkade in en stark 4:a i betyg!
Fysik och mekanik – no problem!
Tillbaka till höstterminen 2015! Efter att ha misslyckandet från TDAB01 färskt i huvudet var det dags för fysik, ett ämne som legat i dvala hos mig sedan 2007. Med en kurs som tillät en att inte behöva förstå någonting à la ”slentrianskriva anteckningar hela föreläsningen/lektionen utan eftertanke” och en totalbrist på motivation bådade det inte gott inför tentan. Det blev ett bottenrekord, 0 poäng! Jag förstod mig varken på acceleration eller friktionskraft, så illa var det. Juli spenderade jag med att lära mig grunderna i fysik på högstadie- och gymnasienivå och insåg att fysik är ganska coolt ändå. Ensam på omtentan lyckades jag klämma till med en stabil 3:a och jag är väldigt tacksam över att slippa släpa på en 1400 sidors fysikbok i fortsättningen.
Kandidatexamen – no problem!
Min första akademiska publikation är gjord! Min kandidatgrupps rapport finns att läsa här och den handlar om hur vi utvecklat en interaktivt webbapp för kryptoanalys, Knekt, och vilka lärdomar vi kunnat dra från projektet. Jag vet att rapporter för de flesta inte är världens mest spännande läsning men låt mig säga detta: Varje gruppmedlem skrev en individuell del i rapporten och min del handlar om parprogrammering och kodgranskning. Om inte det väcker intresset vill jag tillägga att mina grafer är gjorda i ggplot2 och bakom dem ligger mycket slit. Så ge lite kärlek till figur D.3 😉
Checkpoint reached!
Tack vare en lyckosam omtenta-period i augusti har jag alltså avklarat tre kompletta år på Linköpings universitet och därmed fått en kandidatexamen på meritlistan. Detta har förstås flera fördelar, men det bästa är att jag nu kan använda detta som SMS-signal:
Jag vill passa på att tacka mina gruppkamrater från kandidatprojektet som inte bara såg till att vi lyckades väl med projektet utan att vi också hade väldigt kul på vägen! Jag vill även skicka iväg en shoutout till Khan Academy som hjälpte mig mycket med både statistiken och fysiken och som gör ett dunderjobb i att lära ut grundpelarna för att man sedan ska kunna lära sig mer avancerade koncept.
This week I had the pleasure to participate in Swedsoft‘s Software Technology Exchange Workshop (STEW) and it was a blast! Or at least it was very informative, the food was great and the people were friendly. I listened to almost 20 different talks on various topics on software engineering so now I’m filled up with knowledge. 😉
To be able to digest all this knowledge I thought I could write down the most memorable notes I took and give some comments where needed. Of course, these notes, paraphrases and comments will only be a drop in the gravy ocean from STEW. Text in italics are things I thought I heard while unformatted text are my own comments and explanations.
Miscellaneous
It is all software. The electronics and mechanical engineers are lost! – Words from a CTO of a big company. Said with tongue in cheek, but gives a somewhat accurate description of how some hardware industries are becoming more dependent on software.
Featuritis – 70-80% of features in the product are never used!
Model based [testing/development/systems engineering] – A trend during STEW was to talk about making all things model based.
5G
Sensors everywhere!
25.2 Gbit/s throughput – From an Ericsson experiment performed in Barcelona.
100x higher rate, 1000x higher volume, 5x lower latency, 100x more devices! – Compared to, I assume, 4G.
Eiffel
The Eiffel framework was originally developed by Ericsson. It is a framework that ”enables technology agnostic enterprise scale continuous integration and delivery.”
Every change in a software project is an event.
Events hold references to other, previous events. This creates a real time directed acyclic graph.
Eiffel is used to document what we did, who did it, why we did it and how we did it.
With Eiffel you may store, analyze and visualize the documentation.
Mr Bosch spoke about speed, data and ecosystem. Focus was on speed, and he spoke very fast.
Increasing speed trumps any other R&D improvement! Speed beats efficiency every time.
Speed: … the ability to quickly respond to events, such as requests from customers, changes in the priorities of the market or new competitors, is critical to continued success. As the rate at which companies need to be able to respond is accelerating constantly, speed is a key factor. [1]
Facebook started in 2004 and gained 50M users in 44 months, Angry birds was released in 2009 and gained 50M users in 1 month!
Continuous delivery is for fegisar! – Not sure what this was about, but it spurred a lot of laughs.
Candy crush analyzes player behavior to increase revenue. – Is the player stuck? Is he/she likely to make a purchase to get unstuck? Use user data to your advantage!
C.I. needs to improve. […] Booking.com can rollback in 8 seconds!
You can’t just ask customers what they want and then try to give that to them. By the time you get it built, they’ll want something new. – Steve Jobs
Bosch will release a book by Christmas, probably about speed!
[1] Bosch, Jan. ”Tutorial summary for speed, data and ecosystems: The future of software
engineering.” Software Architecture (WICSA), 2016 13th Working IEEE/IFIP Conference on. IEEE, 2016.
Summary
To summarize STEW 2016, I will give a short list of pros and cons. Although I may not be able to put it to words, my overall impression with STEW is overwhelmingly positive.
Pros
Great way of bringing industry and academia together.
As a student I got to learn things that you simply won’t get to know in school.
Very good fika!
Cons
I would love to see more ”software companies” and not just the big dragons SAAB and Ericsson. Maybe DICE, Klarna, King, Mojang or Spotify can join in on the fun?
It was way too cold for comfort in the lecture hall, Vallfarten, at LiU.
När jag nu snart påbörjar mitt fjärde år som student på Linköpings universitet anser jag att jag lärt känna min arbetsplats väl. Jag har insett att det finns utrymme för förbättringar, även fast LiU är världens bästa universitet. I det här inlägget listar jag de tre förbättringsförslag jag anser vara viktigast att prioritera för att LiU ska fortsätta att vara världens bästa universitet.
Förbättringsförslagen
Höj temperaturen!
Det är vanligt förekommande att universitetets lokaler är kallare än vad som är behagligt att studera i. Exempelvis gör ISYtans grupprum verkligen skäl för namnet, det är iskallt. Även SU-salarna och bibliotekets tysta läsesal får mig att frysa knäna av mig och jag känner mig förkyld fast jag är frisk.
Kanske borde jag börja ta med mig en filt till skolan, men min uppfattning är att detta problem berör fler studenter än jag har filtar. En ökning på ca 1 °C skulle göra susen.
Döp studentköket i B-huset, ingång 25 till ”Bamba”!
Studentköket i B-huset ska självklart ha ett namn som börjar på B och vad passar väl då bättre än ”Bamba”? Det göteborgska ordet för matsal är betydligt lättare att säga än ”Studentköket i b-huset vid ingång 25, (eller var det 23?)” och lite mer göteborgska i livet är aldrig fel.
Sätt tassar på fötterna på borden i Key-husets studentkök!
Under varje lunch som jag har ätit i Key-husets studentkök har någon försökt dra eller skjuta ett bord till rätta vilket alltid resulterar i ett fruktansvärt skri då fötterna på bordet skär över stengolvet. Lösningen heter passande nog ”FIXA” och finns att köpa på IKEA för en billig peng.
Tassar är för övrigt ett av mina favoritord vilket bland annat beror på att tassar finns på underbara saker som till exempel kattungar och mumintroll.
Bubblare
Här följer ett par förslag som jag tycker är minst lika viktiga som de ovan men som jag bedömer väldigt osannolika, i de närmaste omöjliga, att kunna genomföras. Jag har dock inget emot att bli motbevisad.
Skrota Lisam!
Jag har då aldrig träffat en student som tycker att Lisam är bra. Från universitetets sida verkar trenden dessvärre vara att använda Lisam mer än någonsin. 😦
Släng upp ett JAS Gripen på Campus Valla!
Att få ett jetplan att pryda universitetsområdet är en historia som sträcker sig bak flera decennier och beskrivs föredömligt i artikeln ”Flygplanet som försvann” i Lithanian #1 2011. Då det i dagsläget verkar råda ett överskott av JAS Gripen hos Svenska flygvapnet tycker jag det passar bra att väcka frågan till liv igen. Krigsmaskin eller inte, ett JAS Gripen är ett makalöst under av ingenjörskonst och skulle inspirera och hänföra många studenter.
Såhär skulle det kunna se ut, coolt!
Slutord
Syftet med detta öppna brev är att uppmärksamma vad jag tycker är viktigt för Linköpings universitet. Min förhoppning är att det ska engagera studenter och andra med anknytning till universitet och därmed öka chansen att dessa förbättringsförslag går från idé till handling.
