Introduktion till filosofi

I slutet av min semester blev jag som så många gånger tidigare lite rastlös och ville göra något meningsfullt. Efter lite sökande hittade jag en kurs på Coursera som heter Introduction to Philosophy som ges av University of Edinburgh. Som gammal aspirerande student till det skotska universitetet (se Att söka till universitet i UK) blev det en fullträff och de senaste veckorna har jag kunnat levla upp mitt filosofiska tänkande. För att befästa mina kunskaper lite extra tänkte jag skriva om de roligaste sakerna jag lärt mig från kursen, förhoppningsvis på ett intressant och kanske lite provokativt sätt. Inte för att jag är en provokatör utan för att filosofi i sig är provocerande. Men vi börjar från grunden med lite meta-filosofi.

Konstverk förställandes en kvinna som syns i profil med hjärnan visualiserad inuti. Ett fickur och ett timglas syns i vänstra övre hörnet.

Vad är filosofi?

Kursen börjar med att påstå att filosofi är en aktivitet där man arbetar fram rätt sätt att tänka om saker och ting. Ganska snabbt väcks en filosofisk fråga om det finns ett rätt sätt att tänka. Våra kära politiker brukar ju ofta få det att framstå att deras sätt att tänka är det rätta, med käbbel som påföljd. Några andra som också funderade på det här var filosoferna David Hume och Immanuel Kant. Som sann skotte och empiriker tyckte Hume att filosofin måste vara trogen gentemot våra erfarenheter och intryck vi får från våra sinnen. Samtidigt såg han ett problem med observationer vi gör och våra slutsatser om orsakssamband. Ett exempel: Vi ser egentligen aldrig att en händelse orsakar en annan. Vi kan se att en biljardboll rullar in i en annan, och sedan ser vi den andra bollen rulla iväg, men det enda vi faktiskt har sett är biljardbollarna vid olika tidpunkter och platser. Vår uppfattning om att den ena bollen orsakar den andra att rulla iväg är något extra som vårt psyke lägger till i händelserna vi observerar.

Ett lite provocerande argument tycker jag, men Hume hade inget behov av att vara vän med alla så jag tror inte han missunnar mig det. Hursomhelst, Kant gick igång på Humes tankar och tänkte så det knakade och la fram argument för att det finns ett rätt sätt att tänka om saker och ting, men det är för komplicerat för att jag ska kunna skriva om det här så vi går vidare och slänger ett öga på kunskapsteori.

Vad är kunskap?

Ett av kursens fokusområden var kunskap och vad det är för något. Man fick lära sig en klassisk definition av kunskap. Enligt den måste tre villkor uppfyllas för att något ska anses vara kunskap, nämligen:

  • Du tror på något
  • Det du tror på är sant
  • Du kan rättfärdiga/motivera det du tror på. Dvs du kan ge goda anledningar till varför du tror på det du gör.

Det kanske är lite luddigt vad som ska räknas som en god anledning, men utifrån de här tre punkterna skulle nog du och jag kunna komma överens om vad vi anser vara kunskap, åtminstone inom vissa områden. Den här definitionen var långlivad men på 60-talet kom tuffingen Edmund Gettier och presenterade det så kallade Gettierproblemet. Det finns många exempel på Gettierproblemet men om jag ska göra att försök att presentera mitt eget exempel låter det såhär:

Idag är det friidrottstävlingar på Linköpings friidrottsarena. När jag tittar ut genom fönstret över arenan ser jag en diskuskastare som snart ska tävla i sin gren. Så långt allt väl, jag verkar ha kunskap om diskuskastaren. Nu introduceras problemet: I själva verket ser jag inte en diskuskastare utan en kulstötare men det finns också en diskuskastare på arenan som snart ska tävla i sin gren. På så sätt är min tro både sann och rättfärdigad, men jag besitter inte den kunskapen eftersom jag inte har sett diskuskastaren utan bara tror att jag har gjort det. Här blir det snabbt snurrigt och klurigt och filosoferna får problem med den klassiska definitionen av kunskap och det verkar som att det inte är uppenbart vad kunskap är överhuvudtaget.

Med skakighet i kunskapsdefinitionen ligger det nära till hands att ställa oss frågan om vi besitter någon kunskap? I dagens samhälle får vi ju ofta höra om olika sorters radikalism, men något det talas sällan om är radikal skepticism. Det är kanske lite synd, för de radikala skeptikerna har intressanta åsikter som att vi vet mycket mindre än vi själva tror eller (i mer extrema fall) att det är omöjligt att veta någonting.

Braininvat

En fråga som kan ställas av en skeptiker är om min hjärna sitter i min kropp omsluten av skallben osv eller om min hjärna ligger i en hink med näringslösning och matas med impulssignaler som får den att tro att den är ”en vanlig hjärna” i människokroppen. Tankeexperimentet är lite i stil med Matrix för de som sett den filmen. Hursomhelst, eftersom jag upplever världen precis på samma sätt som jag skulle gjort om jag var en hjärna i näringslösning kan jag inte utesluta att jag ligger där och guppar i hinken. Kan jag inte utesluta det, ja då vet jag ju inte ens om jag har två händer eller om de är simulerade impulser som allt annat. Därmed kan jag inte veta om jag vet någonting alls. Lite läskigt! Det här området om kunskap, eller epistemologi som det heter med ett finare ord, blir ju snabbt obehagligt och betungande om man bara vill ha ett bekvämt och stilla liv à la kpop och chill, så vi skuttar vidare till nästa ämne.

Ska man tro på det man hör?

Vi återgår till Hume ett tag. Han var inget fan av religionen som var gällande under hans tid. Han ville ha en beef med skotska kyrkan! Han sa: ”Tro aldrig, baserat på vittnesbörd allena, att mirakel har skett”. Det kan man ju förstå att det inte togs emot väl inom troende kretsar. Varför sa han så? Tja, han ansåg att ett mirakel, alltså något som bryter mot naturlagarna och därmed är väldigt ovanligt, aldrig kan styrkas av vittnesbörd så att man bör tro på det såvida inte det inte är mer mirakulöst att vittnesmålet är falskt än att själva miraklet är sant. När Hume fick höra om ett mirakel frågade han sig själv ”Vad är mest sannolikt, att miraklet är sant eller att personen som berättar om miraklet har fel?” och utifrån det bestämde han sig för om han skulle tro på det han hörde eller ej. När Hume också la sig till med att tro att folk ofta har fel när de vittnar om saker då gick han i klinch med Thomas Reid från skotska kyrkan.

Reid argumenterade för att man kan lita på vittnesbörd på samma sätt som man kan lita på sina sinnen. Reid påstod att vi litar på våra sinnen jämt och inte enbart när det är sannolikt att de har rätt vilket. Det var Hume tvungen att hålla med om. Meningsskiljaktigheterna mynnar ut i två läger där det ena står för intellektuell autonomi (man ska ha viljan och färdigheterna att tänka för sig själv) och och det andra står för intellektuell solidaritet (man ska lita på vittnesbörden från sina medmänniskor). Kant slängde sig med den latinska frasen ”sapere aude” som betyder ”våga veta”, dvs att man ska tillägna sig sin egen kunskap och visdom och inte bara förlita sig på andra. Det är väl beundransvärt på sätt å vis, men i slutändan måste det nog ändå landa i någon sorts mellanting. Vissa saker kan man investera i och lära sig på egen hand men i mycket annat får man lita på det man får höra från andra.

Sinnet, psyket, hjärnor och datorer

En av kursens roligaste delar var den om sinnet eller psyket (the mind på engelska). Vad är vårt psyke gjort av? Det här undrade Descartes och formulerade cartesiansk dualism, att kroppen och psyket består av två olika substanser. Sinnet kan existera utanför kroppen och kroppen han inte tänka, de är olika saker. En lockande teori men en av Descartes elever, prinsessan Elizabeth av Böhmen, protesterade. Hon menade att det inte fanns någon rimlig förklaring på hur en immateriell substans kan påverka något materiellt. Fysiska saker kan bara flyttas av andra fysiska saker, så hur kan det immateriella sinnet få den materiella kroppen att röra sig? Det här fick Descartes klura på med hans dualism, men det finns även andra teorier.

Jag minns en föreläsning på universitetet som jag tror var i kursen vetenskaplig metod där föreläsaren diskuterade med en student. ”How does this work?” frågade föreläsaren och pekade på sitt huvud/hjärnan, ”That’s philosophy” svarade studenten, ”No, it’s biology” svarade föreläsaren. Jag minns inte kontexten men det var ett intressant meningsutbyte som etsade sig fast i minnet. Jag tyckte inte studenten hade fel, eller åtminstone att båda hade rätt. Det beror kanske på vilken filosofi man har. Inom fysikalism och identitetsteori anser man att ett visst mentalt tillstånd (en känsla eller tanke) är identiskt med ett fysiskt tillstånd i hjärnan. Mina tankar om promenad i solnedgången på en söderhavsö är identiskt med en viss mix av kemikalier i hjärnan. Ett lite oromantiskt synsätt tycker jag. Någon annan som inte var helt överens med den här sortens identitetsteori var Hilary Putnam som argumenterade för Multiple realizability; att ett mentalt tillstånd kan realiseras på flera sätt. Till exempel kan både en människa, bläckfisk och utomjording uppleva smärta trots att våra hjärnor är uppbyggda på olika sätt.

När man pratar om psyket och intelligens ligger datorer och AI nära till hands. Inom filosofin är tankeexperiment som Turingtestet och Det kinesiska rummet intressanta. Själv har jag tyvärr slut på tid för att skriva om filosofi så vi får sätta punkt här. På tal om tid så är tidsresor ämnet för sista veckan i filosofikursen, coolt!

Konklusion

Vill ni lära er mer om filosofi från riktiga proffs så är kursen på Coursera en bra plats att börja på (https://www.coursera.org/learn/philosophy/). Vill man studera på egen hand är Internet Encyclopedia of Philosophy (https://iep.utm.edu/con-meta/) en annan bra resurs. För mig som ingenjör är filosofi ett lite udda ämne och det kan kännas främmande att filosofi också är ett yrke som man kan försörja sig på. (Man bygger ju ingenting?) Jag är däremot väldigt nöjd och glad över att jag får sitta och lyssna på föreläsarna från UoE och vidga mina vyer.

Nästa filosofi-äventyr kanske blir inom Konfucianismen, ett outforskat område för mig men det verkar intressant. Det får dock vänta ett litet tag, närmast ligger fokus på konkreta saker som data och ettor och nollor å sånt, ett område som jag (lyckligtvis) kan ha som yrke och försörja mig på.

En reaktion till “Introduktion till filosofi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.