Potpurri av senaste veckornas händelser

Det har blivit söndag på en udda vecka igen vilket betyder att jag måste skriva ett nytt inlägg eftersom de här inläggen inte skriver sig själva. I och för sig tror jag det finns tillräckligt med material för att en AI skulle kunna generera nya inlägg automatiskt åt mig. Kanske är det här ett sånt inlägg och jag leker The imitation game med er? Hursomhelst är veckans inlägg mer åt gott och blandat-hållet snarare än något med ett tydligt tema, förhoppningsvis finns det något för alla!

Inkluderande språk

För inte så länge sen diskuterade vi inkluderande IT-språk på jobbet med inspiration från University of Californias riktlinjer. Riktlinjer som ibland tycktes vara lite överdrivet kinkiga, till exempel att man ska använda ord som ”hänsynslös, tanklös, slarvig” istället för ”tondöv”.

Hur påverkar då ett exkluderande språk mig personligen? Jo, nu ska ni få höra en av mina favorithistorier som vit kränkt man. När jag skulle köpa Havrefras häromdagen kände jag mig stött och exkluderad eftersom det stod ”Family Pack” på paketet. Kan jag inte få äta mina 600 gram havre-kuddar på egen hand? Måste jag bjuda in familjen för att dela på paketet? Jag var nästan lika kränkt som den gången då jag skulle köpa Tom & Jerry-kex som placerats under hyllan markerad ”Barnkex”, på gränsen till att skicka ett argt mejl.

Min poäng är inte att ta upp löjliga exempel på exkluderande språk utan poängen är att om jag kan känna mig kränkt av exkluderande språk så tror jag alla löper den risken. Att endast använda ett inkluderande språk skulle kanske kunna eliminera risken, men jag tror att det i praktiken blir alltför begränsande. Den gamla räven Jordan Peterson sa en gång ”In order to be able to think, you have to risk being offensive”. Jag håller inte helt med utan skulle snarare säga ”In order to communicate your thoughts, you have to risk being offensive”, subtil skillnad. I mitt skrivande brukar jag tänka på språket och orden jag använder. Ett exempel från mitt förra inlägg var när jag använde uttrycket gemene man: ”Mindre viktig för gemene man än statsbudgeten, men ur ett ekonomiskt perspektiv allra viktigast för mig, är min egen privatbudget.” Innan jag valde den formuleringen kunde jag googla mig fram till ett insändarutbyte från Bohusläningen där ett par representanter från F! föreslog att gemene man kan ersättas med flertalet men jag kom fram till att gemene man och flertalet inte alls har samma betydelse och valde istället den mer konservativa och exkluderande formuleringen. Det är nog ändå i sammanhanget relativt harmlöst bland allt annat jag skrivit i år.

Utöver att använda ett inkluderande språk inom rimlighetens gränser hoppas jag också kunna skapa och vistas i sociala miljöer där det är acceptabelt att råka trampa någon på tårna och lika acceptabelt, men också uppmuntrat, att våga säga till när man blivit trampad på tårna. Att skapa såna miljöer är förmodligen svårare än att förbjuda alla exkluderande och kränkande ord, men med ärlighet, öppenhet och viljan att växa tillsammans tror jag att man kan komma långt.

Spotify Wrapped

Sammanfattningen av mitt musiklyssnande på Spotify i år innehöll mestadels K-Pop, med Loona högst på tronen.

För de som reagerar på att topplåt nummer 3, Sunmis låt Pporappippam, har en konstig låttitel och vill lära sig lite koreanska kan jag nämna kort att pporappippam är romaniseringen av 보라빛 밤 som jag tror betyder ”Lila natt”. Varför låten döptes till pporappippam istället för Purple night vet jag inte, möjligtvis för att det är mycket enklare för en korean att uttala det förstnämnda.

Även om min topp 100 lista på Spotify för 2021 inte enbart innehåller K-Pop (till exempel gled Uno Svenningsson in på plats 76 med Vågorna) kändes den lite missvisande på grund av bristen på Ariana Grande. Detta berodde på att jag var tvungen att vända mig till YouTube för att lyssna på Arianas sad versions istället för originalversionerna som är lite mer upptempo och inte riktigt lika bra. Så medan Spotify tyckte att min ljudaura var ”självsäker och tankfull” började YouTube tycka att jag var lite deppig och jag blev lite irriterad på båda två. Å andra sidan är det kanske skönt att jag känner mig själv bättre än algoritmerna från big tech gör.

Jag är en Learning Legend

Sammanfattningen över året från DuoLingo var fylld med beröm och uppmuntran. Att få höra att min dagliga spanska-lektion tagit mig hela vägen till 2-procent-toppen var en bra boost för humöret och ett bra sätt att inse att små dagliga vanor ger stora resultat i slutändan. Förvisso läste jag ju nyligen Atomic Habits och visste redan om att det var så vanor fungerade, men det är roligt att få se det direkt applicerat till ens eget liv också. Om den här 2-procent-grejen handlar lite för mycket om att jämföra sig med andra för din smak så kan det också översättas till att jag lagt ner ca 50 timmar och lärt mig ungefär 1600 glosor på mina DuoLingo-studier. Det förtjänar ett ”Wow”!

Lite skrytigt kanske? Ja, men välförtjänt! Jag ser så många exempel, hos mig själv och andra, där jantelagen kommer krypandes och lägger sig som en våt filt över stora och små prestationer och kväver firandet. Jag vill att det ska försvinna och experimenterar med att ta bort det hos mig själv innan jag tar itu med resten av världen. Viktigt är förstås att visa sin uppskattning till sina medmänniskor också, men en förutsättning för att det ska fungera är att personen som tar emot uppskattningen har insett och accepterat sitt eget värde. Relevant exempel: Kim Lip och Chuu gjorde en intervju med Esquire där de får frågan ”Vilken komplimang skulle ni vilja ge varandra?”. Kim Lip säger ”She’s such a cute and bright human being.” varpå Chuu direkt svarar ”Nooo, you are cuter than me”, klassiskt exempel på hur man avleder en komplimang istället för att acceptera den.

Nog med teori om att leva livet, nu är det bara till att tillämpa det i praktiken och göra nåt bra! Let’s go! ¡Vamos! 가자!!!

Och för att kicka igång oss lite extra kommer här ett framträdande från k-popens bästa dansare Chung Ha med hennes nya låt Killing Me—kanske inte den mest positiva titeln, men det är det fina med K-pop—man behöver inte bry sig om eller förstå texten för att uppskatta låten.