Kattkungen

The truth is always either terrible or utterly boring. – Sansa Stark

Det här är en berättelse som utspelade sig utanför mitt fönster i min lägenhet. Jag bor på översta våningen så utsikten är skaplig. Fönstret vetter mot nordväst, släpper in solen på eftermiddagarna och skildrar himlens nyanser av rött, lila och rosa när solen går ner över horisonten. Det är ganska vackert oftast. Något man kan ägna några minuter åt på kvällen som avkoppling, meditation, låta hjärnan tömmas på tankar.

En av dessa kvällar bjöd traktens wildlife på en överraskning. Förutom de dussintal fåglar som seglade över hustaken satt det även en katt på hustaket 100 meter norrut. Han hade ryggen mot mig, lapade de sista solstrålarna på dagen. Som vi alla vet, ingen sitter högre än kungen, och den här katten satt högst av alla. Kungen hade kommit till Ryd för att, precis som jag, ägna dygnets sista ljusa tid åt avkoppling.

Jag kände viss avund, en position som Kattkung hade många fördelar; bättre utsikt, friskare luft, fin svans och gosig päls. Nåväl, vi kan inte alla vara kungar, tänkte jag och fortsatte med vad jag än höll på med. Några minuter senare kunde jag inte låta bli att se efter om han satt kvar på sin plats, den lilla jamaren. Jag borde inte ha blivit förvånad, men jag var i det närmaste chocktillstånd, Kattkungen hade fått sällskap av ännu en katt.

Jag föreställde mig att katt nummer två var Kattkungens själsfrände, någon han kunde dela alla solnedgångar och andra händelser i livet med och göra dem oändligt mycket bättre. De två satt och njöt av varandras sällskap och roades av kajorna som flög runt eller satt på hustaken de med, på betryggande avstånd från katterna förstås. Jag vet inte hur ni känner, men fåglar har jag aldrig sett som särskilt begåvade djur. Sannerligen, de kan flyga vilket är en superkraft många av oss skulle vilja besitta, men utöver det är de inte mycket mer än naturens gycklare.

De fyrfotade satt där på taket, tätt intill varandra. Solen hade nästan gått ner helt och jag funderade på hur de skulle ta sig ner från taket. Det kan inte vara någon lätt klättring att ta sig varken upp eller ner från ett fyravåningshus. Skulle de göra ett akrobatiskt hopp till något träd eller fanns det en hemlig gång till taket via något öppet vindsfönster? Jag var mäkta nyfiken, men katterna verkade inte ha några planer på att flytta sig över huvud taget. De var troligtvis något ledsna över att kvällen gick mot sitt slut, inte ens en kung kan hejda jordens rotation. Det här var inget evigt liv i paradiset, nattens mörker väntade runt hörnet.

Så till slut, rörelse! Kattkungen gjorde ett hopp till en upphöjning på taket, och flaxade som en kråka för att komma ända upp. Men vänta nu.. Katter flaxar inte, de har inte ens vingar. Siluetten av kattkungen upplöstes långsamt och det enda jag såg nu var två stora kråkor i havet av andra fåglar. Jag kände tomhet, var är min kung? Var är kärleken mellan de två katterna? Borta, inga mer tvinnade svansar, ingen attraktion mellan laddade pälsar, ingen avkoppling till solnedgången.

Bara en stor svart himmel.

Jag antar att kråkorna och de andra fåglarna flög hem till sig, jag kröp till kojs. När jag slutligen kommit till ro kunde jag inte undgå att höra ett svagt trippande uppifrån. Kunde det vara.. Kattkungen på nattliga äventyr?

Sedan den kvällen har jag varken sett kråkor eller katter på hustaket under solnedgången. Men vem vet, kanske har Kattkungen upptäckt att han föredrar att sitta på taket ovanför mig.