So it begins

Så var det dags att skriva min bloggs första riktiga inlägg. Jag skriver riktiga, för det första inlägget var inte mycket till inlägg, om jag får säga det själv. I det här inlägget tänkte jag berätta kort om varför den här bloggen finns, vad jag tänkt att den ska komma att innehålla och lite annat småkrafs som jag kommer på under tiden som jag skriver.

Jag har precis börjat studera på Linköpings Universitet och planen är att jag ska bli civilingenjör i mjukvaruteknik. Vad det betyder för mig är att jag ska bli en riktigt bra programmerare och förhoppningsvis kommer jag i framtiden leva och frodas i datavetenskapens fantastiska värld. Den här bilden som jag har av min framtid, ”datavetenskapens fantastiska värld”, har delvis byggts upp av att läsa andra programmerares bloggar.
Att läsa en framgångsrik programmerares blogg födde en dröm om att jag själv kanske skulle kunna ha något liknande när jag väl hade blivit självsäker nog att dela mina insikter och idéer om programmering. Då det även är en av kompetenserna i Programmer competency matrix, och en som är relativt enkel att uppnå, så kände jag att det inte fanns någon anledning att vänta.

Jag skriver också för skrivandets skull. Skickligheten i att uttrycka sig i skrift är något jag värdesätter högt och vill bli bättre på. Vissa av er som känner mig kanske tänker ”Borde du inte träna på att tala snarare än skriva?” och jag kan hålla med om det, prata är verkligen inte en av mina starka sidor. Men vet ni vad, att skriva kommer både hjälpa mig med skrivandet och pratandet, det är vad jag hoppas i vart fall.
Jag tror det var på radion som jag hörde någon prata om ämnet att skriva och argumentera. Jag köper i alla fall idén om att genom att skriva ner sina tankar får du en bättre struktur på dina åsikter och värderinger när det väl kommer till att presentera dem, vilket man många gånger gör verbalt.
Under mina första veckor på universitet har jag mött många människor som har visat en enorm skicklighet i argumentation och frågeställning. Till exempel på mattelektionen hör man någon ställa en välformulerad fråga som svarar på samma fråga jag hade. Skillnaden är att frågan i mitt huvud löd ”Eh, öh, wut woot? :S” vilket inte riktigt kvalificeras som en bra fråga, och det skulle bli svårt att få det svar jag önskat även om jag ställt den.
Vi får väl se hur mycket magi som den här bloggen kan göra vad gäller min förmåga att uttrycka mig, men det är värt ett försök då all förbättring, även en mycket liten förbättring, är en mycket bra förbättring. Att skriva på svenska känns också prima bra alltså, det finns så mycket engelska överallt så jag känner att man gör en god gärning i att slänga ur sig lite svedsko då och då (eller menar jag švédština?).

Som så många andra bloggare antar jag att jag även vill dela och ventilera delar av mitt liv med världen, allt tack vare Internet. Kunna berätta vad jag gjort för god mat, vad för bra musik som är bra, personer jag beundrar och saker jag ogillar, ja det finns massor med idéer som bubblar. Så även fast bloggens titel i skrivandets stund är ”This is not for you” (vilket jag säkert kommer skriva mer om senare) så vill jag att ni ska älska det ni läser och hylla författaren så är det faktiskt lite för er skull också. 😉 Hela det här bloggäventyret kan ju resultera i allt ifrån EPIC FAIL till att jag faktiskt får bli en av de där bloggarna som inspirerar och underhåller andra med finurliga formuleringar och intressanta texter, det får tiden utvisa.

Okej, men varför börja blogga nu?

Dels för att jag har väldigt mycket tid till övers, det här med att plugga på universitet kräver inte mycket tid alls. /sarcasm
Eller kanske är jag bara på desperat jakt efter en ursäkt att inte plugga matte.

En anledning som jag delvis fantiserade ihop, är att det passar väldigt bra att starta en blogg då jag är mellan två lägen i mitt sociala liv. Dels finns mitt nya liv på universitet med många nya människor. Relationerna med folk på universitetet är i sin vagga och kommer utvecklas i takt med studentlivet. Jag ger helt enkelt min klass en chans att klämma och känna på varan, helt gratis dvs lära känna mig genom bloggen. Om de gillar vad de läser, då kan vi bli superbästisar, woohoo!
Vad gäller mitt gamla liv i finfina Hallstahammar, tja, det kan liknas vid en blomma som en gång blommade men nu långsamt vissnar. Inget jag medvetet har valt, kanske inte heller något mina vänner valde. För lite solljus helt enkelt, och ingen byggde ett växthus för att klara hösten. (De senaste meningarna är helt obegripliga, men de får stå kvar for the WTFs.)
Det jag vill få fram är att det finns inga direkta starka relationer som jag vill värna om i den mån att jag begränsar mig själv i vad jag skriver. Bristen på få starka relationer ger dock inte mycket till skyddsnät när jag skriver nåt galet och det där EPIC FAIL-resultatet blir verklighet. Det hela känns lite riskfyllt, men man ska väl inte leva livet helt riskfritt heller, blir säkert ganska trist då. Jag tror det finns en frihet i att kunna skriva (nästan) precis vad man vill, utan att oroa sig för vad andra tycker. Men jag oroar mig ändå en hel del för vad människor, vänner och obekanta, tycker. Ganska knasigt, men när jag tryckt på Publicera kommer jag vara livrädd. 😉

Jag tror det är dags att runda av här, eller egentligen var det dags att runda av mycket tidigare än så här. Vi får hoppas att kvaliteten kommer stiga i kommande inlägg för detta var ju… Jag låter läsarna avsluta den meningen, ni får gärna kommentera vad ni tyckte var dåligt om ni känner för det.

För att ni ska få någonting bra med er härifrån så länkar jag till Nina Nesbitts’ Make Me Fall, hon är bra hon.

Hade bra! 🙂