Lager than life

Som så många gånger tidigare stod jag och skulle steka bacon, den här gången tillsammans med gårdagens färskpotatis. Det skulle bli gott och i vanlig ordning var jag rejält hungrig, men det var ändå något som gnagde mig (fastän jag är högst i näringskedjan). Min stekpanna hade de senaste gångerna inte funkat riktigt så bra som den borde. Trots normal temperatur hade allt jag stekte en tendens att fastna i stekpannans botten och då pratar vi  ändå om en teflonpanna från Tefal som borde hålla hög kvalité, Jamie Oliver ska ju till och med tycka om den. Mycket riktigt fastnade både bacon och potatis i botten, och stekresultatet blev uselt.

Medan jag åt min mediokra lunch tänkte jag på vilken ny stekpanna jag skulle behöva köpa, den nuvarande gick helt enkelt inte att stå ut med. Det kändes betungande att behöva lägga ut pengar när jag bara hade haft min stekpanna i knappt två år, jag köpte den i augusti sommaren då jag flyttade ner till Linköping. ”Knappt två år”, tänkte jag och ur detta föddes tanken om garanti. Jag gick igenom min kvittosamling. Till slut hittade jag ett blekt kvitto från NetOnNet och mycket riktigt var det snart två år sedan inköpsdatumet: 2013-08-09.

Kanske berodde det på ett svagt illamående från den giftiga teflonmaten jag just ätit men i den stunden kunde jag höra Stefan Löfvens röst inom mig ”Gör din plikt – Kräv din rätt”. Jag packade ner stekpannan, kvittot och en vattenflaska i min ryggsäck och förberedde mig för den milslånga cykelturen till NetOnNets lagervaruhus.

Jag anlände till den stora lagerlokalen mitt ute bland Linköpings nordostliga åkrar och stegade in mot kundserviceavdelningen. Jag förklarade problemet för mannen på andra sidan disken, visade upp stekpanna och kvitto och efter en snabb inspektion och lite pappersarbete gick jag därifrån utan stekpanna men däremot med ett tillgodokvitto på 399 SEK och ett sprudlande gott humör. NetOnNet är fantastiskt, förutom deras utomordentliga kundservice har de så mycket roliga prylar och det är lugnt och stilla bland lagerhyllorna. Jag hittade en ny kanonfin stekpanna som dessutom bara kostade 299 SEK vilket gav mig 100 kronor att spendera på annat.

Med en packning som blev betydligt tyngre på hemvägen än ditvägen begav jag mig hem mot Ryd i både motvind och uppförsbacke. Den nya stekpannan fick inte plats i ryggsäcken så jag fick ha den i en plastpåse hängandes på styret som självklart fångade upp massa vind och agerade fel-riktnings-segel. Men lika glad för det var jag. Att jag lyckats byta in min 23 månader gamla panna och få komma hem med en splitterny variant och mer därtill kändes för bra för att vara sant. Jag hade nästan lite dåligt samvete, men bara nästan.

På vägen hem, när jag cyklade längs Vasavägen, gick det ett gäng på tre unga män i åldrarna 18-22 i bredd i riktning mot mig. Ungefär en och en halv av dessa tre män gick på cykelbanan. Då jag ansåg mig ha förkörsrätt på cykelbanan valde jag att initialt inte väja undan för gänget utan hoppades att de skulle dra sig in mot gångbanan. Ett chicken race i mini-format inträffade och fastän jag både bromsade och till slut girade undan så träffade jag den yttersta mannen med styret och högerarmen. Detta fick cykeln att göra en alltför tvär sväng och jag tvingades liksom hoppa av i farten för att inte ramla tillsammans med cykeln som slog i backen, samtidigt som jag tjöt ett ”OOOOooooj!!” på ett ilsket och skrämt sätt. Från en av de tre männen hörde jag ett irriterat ”Vad gör du?!” varpå jag svarade ”Gå inte på cykelbanan”. De replikerade med ”Skaru ha spö?!” och jag kunde inte låta bli att med ett stort leende utbrista ”Kör igång!”. Deras ledare gick fram och försökte sig på en högersving mot min käke men som var på tok för långsam och yvig för att vara något hot. Jag duckade, slöt mina ögon, andades in och hörde prasslet från plastpåsen som gled av från stekpannan vars handtag jag hade ett fast grepp om. Därefter följde en forehand, backhand och smash med ett fotarbete som till och med hade fått Federer imponerad. De tre musketörerna låg nu och kved på marken. Lugnt och stilla yttrade jag ett ”F**k you, f**k you, f**k you, I’m out!” till de tre och hoppade på cykeln igen och trampade vidare till publikens rungande jubel och applåder. Jag kan bekräfta att både stekpannan och mina tennistakter håller en mycket hög kvalité. (Eller också fick jag väja undan för tre unga män som helt respektlöst gick mitt på cykelbanan vilket gjorde mig en smula sur, ni får tro vad ni vill.)

Hursomhelst har jag nu kommit hem med mina nya prylar och vem vet, om 23 månader kanske det är dags igen. Till alla er därute, kom ihåg att SPARA ALLA KVITTON!