Språkbruk för intoleranta

Jag besökte Espresso House i Växjö igår, en sval julidag med regnskurar och sol om vartannat. Att det var i Växjö är egentligen inte relevant, men jag tror det höjer mysfaktorn så vi utgår från det. När det var dags att beställa sa jag nåt i stil med ”En falafelwrap och sen skulle jag gärna ha något laktosfritt fika också”. Av alternativen som fanns valde jag en mud cake som hade kunnat kallats kladdkaka om svenska var det primära språket i Sverige, men jag ska inte haka upp mig på det utan gå vidare till nästa utvikning innan jag kommer till huvudämnet. Jag beställde också en vegansk cappuccino med kokosmjölk. ”Protest!” kanske ni tänker med tanke på att jag inte dricker kaffe, men igår gjorde jag faktiskt det och efter första smutten tänkte jag ”Jomen det här kan jag nog bli beroende av.” Känslan bestod dock inte och efter att ha druckit upp ca 60 % tänkte jag ”Skulle vara tråkigt att spy nu” och gick och beställde en kopp ”Fruity Black”-te istället, mycket bättre.

Nåväl, tillbaka till min mud cake. Servitrisen preppade min beställning och när hon spritsade ut ett litet berg av grädde bredvid kakan så kanske min hjärna signalerade fara en kort stund. Servitrisen kanske såg min rädsla och lugnade mig med att säga ”Det är laktosgrädde” och jag pustade ut och sa ”Bra” med ett leende och tummen upp. 🙂👍

Men att säga ”Det är laktosgrädde” och mena att grädden är laktosfri är ju ett ganska märkligt uttryck. När jag glider fram på mina punkteringsfria cykeldäck säger jag inte ”det är punkteringsdäck”. När jag berättar för tandläkaren om mina dryckesvanor säger jag inte ”jag dricker bara sockerläsk” om jag håller mig till Cola Zero. Om man går in på ett sjukhus och det står en skylt ”Det här är en parfymavdelning” blir det ganska komiskt. När Zlatan säger ”Jag är fotboll” vet jag inte vad han menar, men jag tror inte han menar att han är fotbollsfri.

Varför man säger ”det är laktosgrädde” istället för ”det är laktosfri grädde” tror jag till stor del har med effektivitet att göra, som ofta trumfar korrekthet i muntligt tal så länge man förstår vad som menas. Jag har mest personlig erfarenhet snarare än något vetenskapligt belägg så någon lingvistiker får gärna klargöra det hela, men det är ganska kostsamt med just övergången från s till f i ord som laktosfri, laxfiske och havsfru. Uträkning av uttalskostnad för ord – det är något som borde uppfinnas om det inte redan finns!

Okej, det händer att folk säger ”laktosgrädde”, men kan vi göra något åt det? Man skulle kunna döpa om alla laktosfria produkter från ”laktosfri [produkt]” till ”laktas[produkt]” eftersom det är med hjälp av enzymet laktas som laktosen i mjölken bryts ner och därmed blir laktosfri. Personligen tycker jag laktasgrädde funkar utmärkt men jag gissar att det skulle förvirra snarare än förenkla för den stora massan. Ett utopiskt framtidsalternativ, som en kollega presenterade för mig för ett tag sen, vore om all mjölkproduktion (dvs RUBBET) skulle gå igenom processen att bli laktosfri. Eftersom det inte skulle finnas några laktosprodukter längre så behöver man då inte längre säga ”laktosfri mjölk” längre eftersom det är ”samma sak” som mjölk. Förutom att livet skulle bli mycket lättare för väldigt många, inte bara språkligt, tror jag det kan finnas en ekonomisk vinning/trösteffekt i det eftersom laktosfria produkter håller längre => större lager => profit!

Slutligen, det finns många exempel i det vilda på folk som säger ”jag är laktos” när de menar att de är laktosintoleranta. På den punkten finns inget hopp om förbättring utan man får helt enkelt lära sig att uppskatta livets imperfektioner. Hur man lär sig det vet jag inte säkert, men att avnjuta en mud cake på Espresso House, med laktosgrädde eller vanlig grädde, i Växjö eller någon annanstans, tror jag är ett steg på vägen.