Kategoriarkiv: Uncategorized

Dating 101

Med bara en vecka kvar till folkets favorithögtid Alla hjärtans dag tänkte jag att det passade bra med ett litet utdrag från min egen dejting-repertoar. För att inspirera och underhålla.

För de som har förmågan att läsa och lyssna på musik samtidigt finns ett soundtrack som är tänkt att berika upplevelsen, men det går också bra att ta musiken före eller efter läsningen. Spellistan finns tillgänglig på Spotify och YouTube. Tanken är att en låt hör till en rubrik plus brödtext, med start vid Jodel-rubriken :)

Jodel

Händelserna bakom den här historien tog plats här i Linköping för lite mer än en vecka sedan. Lördagen den 28e januari spenderade jag kvällen med att stillsamt följa lite e-sport, närmare bestämt matchen mellan Fnatic och Astralis i CS:GO. Trots hög spänning i matchen kunde jag inte låta bli att stundtals slökolla på tvättbjörn-skvallret på Jodel, studenternas anonyma favoritanslagstavla. En jodel väckte mitt intresse och nedan återger jag dess diskussionstråd.

För icke-jodlare kommer här lite kort information om notationen som används. OJ betyder ”Original Jodler” dvs den person som skrev det första inlägget i tråden och #n anger det n:te svaret i tråden. Nedan har jag märkt mina egna jodels med E, men på riktigt var jag förstås anonym. Tråden är i huvudsak en dialog mellan OJ och E, och den började såhär:

OJ: Varje gång jag ska göra yoga gör jag plats i vardagsrummet och sätter på ett instrueringsklipp på Youtube på datorn. Max fem minuter in dör wifi. Varje gång.
Är inte så jävla zen kan jag meddela.

#1: Dåligt wi-fi

OJ: Bahnhof 👌

E: Det är väl inte Bahnhof som står för ditt WiFi? Wifi != Internetanslutningen

Såhär i efterhand finner jag det ganska komiskt att det var min irritation över att någon skyllde på Bahnhof för sitt dåliga WiFi som drog in mig i konversationen. Men det är inte så konstigt egentligen, ger man sig på mina kompisar får man räkna med mothugg och jag och Bahnhof är riktigt goa vänner. Nåväl, tillbaka till konversationen:

OJ: Jag vet inte. Först kommer ”no internet access” och sen går det inte att koppla upp sig mot wifiet på en bra stund. Datorn står precis bredvid routern då.

E: Känns ändå troligare att det är fel på routern än på Bahnhof. Men du kan ju alltid prova att köra trådbundet alternativt testa en annan router, vissa routrar kan vara riktigt kassa.

E: Nu bad du iofs inte om felsökningstips, men jag har en ganska tråkig lördagskväll utan nåt bättre för mig.

OJ: Har haft jättemkt problem med internet överlag i perioder. Har haft kontakt med Bahnhof, testat att byta sladd och annan router och har inte hjälpt då, men tack jag ska testa!

OJ: Tycker mest det är skumt att det är VARJE gång jag ska yoga. Jag har aldrig datorn precis vid routern förutom då, finns det någon möjlighet att det har med saken att göra? Eller att wifiet hatar Youtube.

OJ: Eller att skrämmande regelbundna tillfälligheter bara är story of my life.

E: Borde bara vara en tillfällighet att det sker just då, men jag har begränsad yoga-erfarenhet så vågar inte utesluta det helt. Jobbigt läge dock :/

OJ: Tycker elektronik överlag bara är tillfälliga problem som  folk har lösningar på men ingen förklaring till.

OJs frustration fick mig att känna empati men jag insåg också att det skulle krävas mycket mer än lite joddlande för att lösa teknikproblemen. Jag bytte därför approach och aktiverade flört-läget som tog sig följande uttryck:

E: Haha, ja :) Drömmer ofta om ett enklare liv på engelska landsbygden, självförsörjande med lite djur och odlingar och framför allt inget teknikstrul :D

OJ: Samma här, det låter helt perfekt :) vem är du?

Lätt chockerad över flört-lägets överväldigande effekt, ty sällan har någon frågat mig vem jag är, började jag fundera över vem jag var och hur jag kunde presentera detta i korta ordalag. En liten sidnotis är att min dröm om engelska landsbygden kommer från min tonårstid då jag med stor glädje följde de första säsongerna av River Cottage. Rekommenderas starkt!

E: Jag är fjärdeårsstudent och bor i en rydsetta. Gillar hundar och sport. Ogillar rökning och förkylningar. Ja, det var nog allt ;) Vem är du?

OJ: Är inne på mitt andra år på uni, gillar djur, plugga och träna, är trött på kylan och mörkret

E: Vi skulle ta och plugga/träna ihop nån gång för extra motivation :) Jag pluggar U, vad pluggar du?

OJ: Absolut :) pluggar TBi

E: Vet du, fastän det skulle vara långt utanför komfortzonen tror jag det vore nice med typ en Ellen-fika så vi kan planera vidare med de där gemensamma träningspassen ;) Är du på?

OJ: Ja det vore kul! Har du kik/snap/liknande så kan vi bestämma hur var när där :)

Som ni kanske kan ana från konversationen var jag all-in på att träffa den här personen och såg ingen anledning till att dra ut på tiden. Förvånande var att OJ var med på tåget till fullo. Jag hade dock ingen tid för att fundera på huruvida personen var vid sina sinnens fulla bruk då en ny utmaning hade dykt upp; Eftersom jag otroligt nog varken hade kik eller snap spred sig paniken inom mig. Jag tog det snabba beslutet att sätta upp ett kik-konto. Jag velade i valet av profilbild men övertalade mig att min (oretuscherade) badrumsselfie med stekpannan var snäppet bättre än ingen bild alls. Efter ett otal försök att hitta ett ledigt och lämpligt användarnamn (Mitt goto-användarnamn mjauvoff och många andra djurrelaterade namn var upptagna) kunde jag avsluta vår dygnslånga konversation på Jodel med ”Sure, heter semlekatt på kik.

Badrumsselfie med stekpannan och heart eyes.

Ellen-fika

Jag och Miriam fortsatte vår konversation på kik och vi planerade in en träff klockan halv fyra på onsdagen den 1a februari. Café Ellen ligger i Key-huset och förutom att byggnaden har den trevligaste arkitekturen på campus brukar det oftast vara få teknologer som rör sig i de krokarna. Därför passade det perfekt för en diskret (och nervös) första träff med min teknikfrustrerade medstudent.

Caféet var glesbefolkat vid tiden för vårt möte. Jag hade ankommit 10 minuter tidigt för att välja ett bra bord och satt med ryggen mot ”ingången”. Miriam hade fått instruktioner om att leta efter en kille i skjorta och glasögon som låtsades vara upptagen med att läsa i sitt anteckningsblock. Rätt som det var stod hon en meter från bordet snett bakom mig och yttrade ett frågande ”Eric?”. Jag vände mig om, reste mig från stolen och något tumultartat klargjorde vi att vi var rätt personer och etablerade hälsningshandling (kram > skaka tass).

Miriam med bruna ögon och axellångt brunt hår bar en ljusrosa tröja med blå jeans till. Ni kan tänka er en Noblesse original-förpackning med jeans för att få en bättre bild av färgschemat, men det såg i vart fall bra ut.

Efter att vi köpt på oss lite fika (jag tog en te och en mockaruta AKA kärleksmums, Miriam bara te med smakprov på tidigare nämnd gobit) slog vi oss ner vid vårt bord och kunde äntligen gå loss med alla frågor vi hade om varandra. Miriam förklarade vad det egentligen är som är så roligt med att plugga och dementerade påståendet att hon skulle vara miljonär eftersom hon hade ett vardagsrum i hennes bostad, tvärtemot mina föraningar. Jag försökte sälja in programmering som den bästa kompetensen att få med sin utbildning men fick hårt motstånd från biologi-ingenjören vars utbildning gav goda möjligheter till kontakt med många sorters djur och inte bara kodapor.

Efter den drygt en timmes långa fikapausen gick vi ut för att ta adjö på cykelparkeringen. Jag lyfte min önskan om att vi skulle ses igen inom den närmaste framtiden. Efter medhåll från Miriam lovade jag att jag skulle komma med ett förslag på aktivitet inom kort. Vid lunchtid dagen därpå skickade jag ett meddelande och frågade om hon ville komma över på middag hos mig kl 18 på lördagen. Miriam svarade, lika orädd som alltid, att det ville hon gärna.

Kärleks-kattalysatorn [sic!]

Under lördagen kom Miriam till lägenheten före avsatt tid för att hjälpa till med matlagningen. På menyn stod fiskpinnar med potatismos med rårivna morötter och ärtor. Enkelt men delikat. Till maten drack vi mitt favoritvin, Via del Campo. Jag är ingen vin-konnässör men vinet uppfyller mina grundkrav för ett bra vin, ekologiskt och antingen vitt eller rosé, och är dessutom väldigt gott.

Under middagen pågick en försiktig och blygsam dialog. Då vi klarat av de flesta standardfrågorna under vår fika hade mycket av diskussionsmaterialet lagts till handlingarna och stämningen var mer spänd nu än första gången vi träffades. Som tur var fanns i mina planer för kvällen något som förhoppningsvis skulle åtgärda det strama sociala klimatet. När vi hade rensat våra tallrikar tog jag initiativet och sa till Miriam: ”Eftersom du gillar katter, skulle jag vilja testa en sak med dig.” Miriam såg frågande ut och gav ett ”okej?” till svar. Jag fortsatte, ”Eftersom vi just har träffats men ändå verkar tycka bra om varandra har jag tänkt på ett experiment från en studie som jag tror skulle passa oss.” Miriam gav ifrån sig ett nervöst leende och ytterligare ett ”ookej?” Nu kunde jag inte hålla henne på halster längre, efter ett djupt andetag slängde jag ur mig ”Experimentet går ut på att se om man med hjälp av 36 frågor kan bli förälskade i varandra.” En naturlig skepsis kunde skönjas i Miriams ansiktsuttryck, men hon log fortfarande. Jag ledde Miriam från köksbordet fram till datorskärmen och skrev in http://36questionsinlove.com/ i min webbläsare. Jag gav en kort introduktion till hur experimentet skulle utföras och vi var snart igång med frågorna. Om ni som läsare är intresserade av frågorna och experimentet finns en artikel från New York Times att läsa och likaså originalstudien.

Utan att gå in på några detaljer kan jag erkänna att det var både en rolig och lite sorgesam process att gå igenom alla frågor, för att inte tala om emotionell. Vi hade spenderat nästan två timmar på att besvara frågorna när det var dags för Miriam att gå hem. Efter ett varmt och långvarigt avsked, kram > skaka tass osv, trippade Miriam längs korridoren ut i trapphuset och utom synhåll. :(

Men vi hördes av snart därpå :)

Strävan

Så har vi kommit till tisdagen den 7e februari och det är äntligen debut för Eric och Miriams första gemensamma träningspass. Passet börjar med en löprunda i Rydskogen och avslutas med yoga hos Miriam, förutsatt att Wi-Fi fungerar som det ska. Diskussionerna har gått varma kring vem av oss som har bäst flås och även om jag hävdat mig som den snabbaste tror jag innerst inne att ikväll är det hon som får agera hare och jag som jagar. Men jag ser hoppfullt på framtiden och att vi då kan hålla jämna steg med varandra.


FRISKRIVNING: Historien ovan är baserad på en sann historia. Vissa händelser kan delvis ha modifierats eller till fullo konstruerats för att ge läsaren en bättre upplevelse. Miriam heter i själva verket något annat.
Vid intresse är författaren beredd att medge sanningen, hela sanningen, och inget utom sanningen givet en tillräckligt god middag.

Life Pro Tips

Hi! Little over 27 years ago I was born, happy birthday me. Little over 27 months ago I was feeling blue and reached out to one of my wisest friends. Among other things, he suggested  me to read the book ”The Happiness Project” by Gretchen Rubin which I did. It’s a great book and since reading it I’ve been eager to create a list similar to Rubin’s Twelve Commandments of Happiness.

In this blog post I will present and explain the items in my own list. It is in no way complete or finished but by releasing early I hope to be able to accelerate its development, very agile. If you have any thoughts on how to improve this list then please go ahead and write a comment or contact me in any other way you find suitable. Without further ado, let’s get going with the list!

1) Be Eric

In Rubin’s list, the first commandment is ”Be Gretchen”. I have decided to put ”Be Eric” at the top spot in the list, but for different reasons. I like to remind myself to be myself. Silly as it sounds, but being me includes a lot of quirkiness which often is something that I might want to restrain to not seem too odd, especially with new acquaintances. All things in moderation of course, but because humour and wit is some of my biggest assets (apart from my impeccable physique) the sooner I can show the funny part of me, the better.

The title of my blog translated to English becomes ”Somewhere between the incomprehensible and unexpected” and I’m slowly coming to terms with that it’s often worth the risk of being incomprehensible to be unexpectedly entertaining.

2) Pet a cat when you encounter one on the street.

This advice comes from Jordan B Peterson, clinical psychologist and professor, who wrote a list on What are the most valuable things everyone should know. The benefits of this advice might be obvious, because cats are furry and cute. Getting to pet a cat on the street is a huge privilege as cats can be quite picky on whom they allow to get close to them.

I myself are more of a dog person, but I do like and envy cats a lot too. I once wrote a piece about cats called Kattkungen (The Cat king) which in my opinion is one of my best blog posts (and somewhat underrated) so if you want to make me happy then please read that post instead of the remainder of this one. ;) It’s in Swedish but Google Translate does an OK job in translating it to English.

3) Don’t whine.

Another obvious advice, but one that I constantly have to remind myself about. As a student it is all too easy to indulge in complaints about weather, exams and expensive fika but I prefer having a positive atmosphere rather than sulking. At times complaining can be perfectly justifiable but even then they may be voiced with the company of a joke and a laugh. I feel that this one’s especially important when contributing to social media.

4) Don’t give up until you’ve failed.

This one has helped me through many dire situations as a student. Many times, I’ve felt overwhelmed with exams, reports and project deadlines. Many times, things have turned out to be not as impossible as they seemed at first. For me, I often slow down on the pace when my to-do list grows too large but still try to make some progress each day. Do the things that are the most fun to you right now, ask for help from your peers, don’t worry about tomorrow and don’t give up!

5) When you fail, improve and retry.

The good thing with university studies, and often times life in general, is that failure creates an opportunity to improve and retry. The happiness from succeeding in something you’ve previously failed in is often greater than if you would have succeeded on the first try.

6) Always say ‘Hello’ and ‘Goodbye’.

So easy yet so important and impactful. I’m not a particularly chatty person and maybe that’s the reason as to why greetings makes a big difference to me. Now, saying ‘Hello’ and ‘Goodbye’ is something most of us say multiple times a day, so what is my point? My point is that you should greet your fellow course mate when he or she sits down next to you, even if the lecture has already started or you’re in the middle of an exciting math problem. Why not say hi to the stranger that you meet in the stairwell on your way to work? And when you’re at work, say tjenixen (hiya) to the new guy at the department that you have no relation to. As for goodbyes, allow some time to make a proper farewell and wish your counterpart good luck on their journey ahead until you meet the next time. This is basic stuff, but there are times when I experience poor greeting protocol and it affects all of the following communication to the worse.

I sometimes struggle with this and apart from the fear of greeting a stranger I also find that eye contact is a key component to whether I take the initiative to greet a person or not. That is, no eye contact creates a mental block that makes it almost impossible for me to greet the person, but that’s something I’m working on.

This advice can easily be misinterpreted as ”only say ‘Hello’ and ‘Goodbye'” which makes poor conversations, so if you have a better suggestion on the title for this tip I’m all ears.

Final note

There are quite a few commands in these tips, ”do this” and ”don’t do that”. I just want to clarify that these tips are for myself to work on and remind me of things that I sometimes have difficulties with. It is not a call to you, the reader, to change your life. This list is just something I wanted to share with the world, and if just so happens to inspire someone else then that’s a great bonus. Thank you!

Sommarsummering

Återigen är rubriksättningen fenomenal, tänk att sommarsummering innehåller ordet sommar på både svenska och engelska. Wow!

Jag ska inte dra ut på spänningen längre, här är sommarens toppar och dalar!

Sommarens 3 bästa

  1. Norgeresa med pappa
    Norge, Bjørkhol camping och Snøhetta! Samma resa vi gjorde 1997, fast annorlunda.

    En bild med mig och en hund i norska fjällen

    Träffade på en hund som var med husse och fotade naturen.

  2. Flyttgubbe och altanbygge
    Jag hade förmånen att hjälpa till vid ett flertal flyttar i somras. Ett tufft fysiskt arbete men väldigt tacksamt tack vare goda vänners lag och bra utfodring! Jag fick även prova på altanbygge och att gå loss med gersågen var mycket lärorikt och roligt.

    Jon bygger altan

    Jon var en fena med skruvdragarn, även i trånga utrymmen.

  3. En månad i Linköping
    Jag spenderade hela juli i min lägenhet i spökstaden Ryd i Linköping, helt frivilligt. Att få lägga upp dagarna precis som jag kände var en fantastisk frihetskänsla och det var både en produktiv och avkopplande period. Jag spenderade tiden med att plugga omtentor, skaffa en VPS, snygga till min landningssida http://henziger.se, publicera Knekt, lite android-utveckling, lära mig lite spanska och norska med hjälp av Duolingo, läsa Kampen om Järntronen, skutta runt på Vidingsjö motionscentrum, spela igenom Legacy of the Void-kampanjen, uppdatera till Kubuntu 16.04 och en hel del annat småfixande. Superskönt att få tid att göra saker som legat i pipelinen under lång tid.

Sommarens 3 sämsta

  1. 16-timmars maraton Civ5
    Ni som spelat Civilization känner säkert igen fenomenet ”Just one more turn…”. Jag började spela klockan 14:00 och tänkte ge det 30 minuter för att se om det flöt på bra på Linux. När solen höll på att gå upp insåg jag mitt nederlag, men jag ville ta min civilisation till månen, detta skulle visa sig vara omöjligt då jag redan vunnit spelet genom den kulturella vägen. 8:30 gick jag och la mig för ett två timmars powernap och dagen efter fick jag sörja min dårskap samtidigt som jag försökte hålla mig vaken tills nattens inbrott. Aldrig mer det spelet, ALDRIG!
  2. Två veckors kur med ögondroppar
    Ett misstänkt fall av marginal Keratit (typ hornhinneinflammation på svenska) resulterade i ögondroppar fyra gånger dagligen i två veckor, helt värdelöst. Inte helt säker om detta är relaterat till punkten ovan.
  3. För lite tid
    Trots ett helt sommarlov fanns det mycket som inte hanns med. Jag har grillat för lite (ingenting?!) och hade helst spenderat mer tid med familj och vänner, där ligger jag minus.

Lager than life

Som så många gånger tidigare stod jag och skulle steka bacon, den här gången tillsammans med gårdagens färskpotatis. Det skulle bli gott och i vanlig ordning var jag rejält hungrig, men det var ändå något som gnagde mig (fastän jag är högst i näringskedjan). Min stekpanna hade de senaste gångerna inte funkat riktigt så bra som den borde. Trots normal temperatur hade allt jag stekte en tendens att fastna i stekpannans botten och då pratar vi  ändå om en teflonpanna från Tefal som borde hålla hög kvalité, Jamie Oliver ska ju till och med tycka om den. Mycket riktigt fastnade både bacon och potatis i botten, och stekresultatet blev uselt.

Medan jag åt min mediokra lunch tänkte jag på vilken ny stekpanna jag skulle behöva köpa, den nuvarande gick helt enkelt inte att stå ut med. Det kändes betungande att behöva lägga ut pengar när jag bara hade haft min stekpanna i knappt två år, jag köpte den i augusti sommaren då jag flyttade ner till Linköping. ”Knappt två år”, tänkte jag och ur detta föddes tanken om garanti. Jag gick igenom min kvittosamling. Till slut hittade jag ett blekt kvitto från NetOnNet och mycket riktigt var det snart två år sedan inköpsdatumet: 2013-08-09.

Kanske berodde det på ett svagt illamående från den giftiga teflonmaten jag just ätit men i den stunden kunde jag höra Stefan Löfvens röst inom mig ”Gör din plikt – Kräv din rätt”. Jag packade ner stekpannan, kvittot och en vattenflaska i min ryggsäck och förberedde mig för den milslånga cykelturen till NetOnNets lagervaruhus.

Jag anlände till den stora lagerlokalen mitt ute bland Linköpings nordostliga åkrar och stegade in mot kundserviceavdelningen. Jag förklarade problemet för mannen på andra sidan disken, visade upp stekpanna och kvitto och efter en snabb inspektion och lite pappersarbete gick jag därifrån utan stekpanna men däremot med ett tillgodokvitto på 399 SEK och ett sprudlande gott humör. NetOnNet är fantastiskt, förutom deras utomordentliga kundservice har de så mycket roliga prylar och det är lugnt och stilla bland lagerhyllorna. Jag hittade en ny kanonfin stekpanna som dessutom bara kostade 299 SEK vilket gav mig 100 kronor att spendera på annat.

Med en packning som blev betydligt tyngre på hemvägen än ditvägen begav jag mig hem mot Ryd i både motvind och uppförsbacke. Den nya stekpannan fick inte plats i ryggsäcken så jag fick ha den i en plastpåse hängandes på styret som självklart fångade upp massa vind och agerade fel-riktnings-segel. Men lika glad för det var jag. Att jag lyckats byta in min 23 månader gamla panna och få komma hem med en splitterny variant och mer därtill kändes för bra för att vara sant. Jag hade nästan lite dåligt samvete, men bara nästan.

På vägen hem, när jag cyklade längs Vasavägen, gick det ett gäng på tre unga män i åldrarna 18-22 i bredd i riktning mot mig. Ungefär en och en halv av dessa tre män gick på cykelbanan. Då jag ansåg mig ha förkörsrätt på cykelbanan valde jag att initialt inte väja undan för gänget utan hoppades att de skulle dra sig in mot gångbanan. Ett chicken race i mini-format inträffade och fastän jag både bromsade och till slut girade undan så träffade jag den yttersta mannen med styret och högerarmen. Detta fick cykeln att göra en alltför tvär sväng och jag tvingades liksom hoppa av i farten för att inte ramla tillsammans med cykeln som slog i backen, samtidigt som jag tjöt ett ”OOOOooooj!!” på ett ilsket och skrämt sätt. Från en av de tre männen hörde jag ett irriterat ”Vad gör du?!” varpå jag svarade ”Gå inte på cykelbanan”. De replikerade med ”Skaru ha spö?!” och jag kunde inte låta bli att med ett stort leende utbrista ”Kör igång!”. Deras ledare gick fram och försökte sig på en högersving mot min käke men som var på tok för långsam och yvig för att vara något hot. Jag duckade, slöt mina ögon, andades in och hörde prasslet från plastpåsen som gled av från stekpannan vars handtag jag hade ett fast grepp om. Därefter följde en forehand, backhand och smash med ett fotarbete som till och med hade fått Federer imponerad. De tre musketörerna låg nu och kved på marken. Lugnt och stilla yttrade jag ett ”F**k you, f**k you, f**k you, I’m out!” till de tre och hoppade på cykeln igen och trampade vidare till publikens rungande jubel och applåder. Jag kan bekräfta att både stekpannan och mina tennistakter håller en mycket hög kvalité. (Eller också fick jag väja undan för tre unga män som helt respektlöst gick mitt på cykelbanan vilket gjorde mig en smula sur, ni får tro vad ni vill.)

Hursomhelst har jag nu kommit hem med mina nya prylar och vem vet, om 23 månader kanske det är dags igen. Till alla er därute, kom ihåg att SPARA ALLA KVITTON!

Stekpanna, kollegieblock och popcorn.

ALLT det här, förutom bordet och gardinen, kan man få för en två år gammal stekpanna. Det är matlådor, kollegieblock, popcorn, Cola och en stekpanna!!!! Hur fantastiskt är inte det?!?!?!?!?

 

 

¡Vivir con miedo es cómo vivir a medias!

Du som kan spanska kan säkert översätta inläggets titel, men även den som sett filmen Strictly Ballroom har en chans.

Trots att mi no habla español utan istället tillhör den sistnämnda gruppen kan jag avslöja att det betyder ungefär ”Ett liv levt i rädsla är ett liv levt till hälften.”

Det börjar närma sig final i årets säsong av Let’s Dance och då danshungern inte riktigt kan hejda sig hos mig tänkte jag att det vore kul att se en dansfilm. För er som inte hört talas om Strictly Ballroom kan jag säga att det är en australiensisk romantisk dramakomedi som handlar om dans och danstävling. Att den är australiensisk är anledning nog att se den. Komedi är ingen favoritgenre hos mig men i den här filmen tycker jag att den tillåter handlingen att utvecklas i ett högt tempo vilket höjer underhållningsvärdet. Soundtracket är bra, särskilt om man gillar Cindy Laupers Time after Time. Scenen på taket med Coca-Cola-skylten1 är magisk!

Filmen är helt klart köpvärd, för det är en film som man mår bra av och som funkar att se ensam eller med vänner och familj. Så jag tänkte, varför inte köpa den, en över 20 år gammal film kan inte kosta en förmögenhet. Eftersom att jag inte har någon DVD-spelare så blev jag väldigt glad när jag såg att den fanns tillgänglig för nedladdning på Itunes. Eller ja, väldigt glad är väl att ta i, Itunes är ju inte det bästa världen fått beskåda, men det fanns inga bättre alternativ. Så jag loggar in på mitt Itunes-konto, försöker leta upp filmen, går lite trögt och till slut får jag fram ett meddelande som löd ungefär ”Denna film är inte tillgänglig i din region.”

Jahopp, det var ju tråkigt tänkte jag, tråkigt för dem. För min del fick jag helt enkelt gå över till plan B. Jag slängde ut mitt magiska nät, gick och borstade tänderna och när jag kom tillbaka så fanns filmen där. Jag kan inte gå in på detaljer för hur det riktigt gick till, men för att citera Filip Hammar när han bjuder Fredrik på en magisk kaka: ”De som fattar, fattar.”

Nåväl, back to Sweden och Let’s Dance. Om jag får tippa resultatet tror jag att vi får se Serneholt mot Björkman i finalen och väl där tror jag att Björkman vinner om han dansar så att domartrion ger 28 poäng eller högre per dans. Serneholt har ju varit den bättre dansaren genom säsongen men svenska folket verkar ha charmats av tennislegendaren. Hur det faktiskt blir får vi se, spännande är det i alla fall.

  1. Hur många bindestreck ska det vara egentligen?

Return of the Jedi

Hej!

Vad roligt att du hittat hit och roligt att jag också hittat hit efter mitt långa avbrott. Det här inlägget får agera som uppvärmning och förhoppningsvis kommer det något mer innehållsrikt inom kort.

Jag kan passa på att nämna att jag äntligen lagat kodformateringen i mitt inlägg Gamla vanor. Det var inget större fel, men nu ser det ännu bättre ut, så om ni vill kan ni läsa det igen.

Idag, den 15e april, är det många som skickar sin ansökan för högskolestudier. Under mitt påsklov var jag på besök hos min alma mater Mälardalens Högskola. Det är en väldigt fin skola och det var en mycket trevlig miljö i deras bibliotek. Jag tror jag satt mer i biblioteket under den här påsklovsveckan än jag gjorde under mina hela två år som jag studerade där, vissa lär sig långsamt.

MDHs bibliotek.

En utsiktsbild från MDHs fräscha bibliotek.

Så om någon känner sig osäker på sitt val kan jag bara säga att både LiU och MDH är finfina skolor. En längre utläggning om vad som är bra och dåligt med båda skolorna vore kanske på sin plats, men det tar vi en annan gång.