Efter en händelserik jobbjaktsäsong har jag mängder med nya insikter och erfarenheter. Därför känns det extra viktigt att ge tid för debriefing som till allas glädje kommer ske här på bloggen i form av en reflektionsrapport. Förhoppningsvis kommer ni som läsare kunna ta del av tips och råd inför egna jobbansökningar. Dessutom, när jag berättar om mina mest intelligensbefriade tillfällen kan det finnas ett visst underhållningsvärde.

Första kontakten

Många verktyg finns att tillgå för att etablera kontakt med företagen du kan tänka dig att jobba hos. En av tungviktarna, LinkedIn, har en profil-inställning som de kallar ”Låt rekryterare veta att du är öppen för nya möjligheter” (länk). För mig hade den inställningen en påtaglig effekt vilket jag tänkte visa med ett litet diagram.

Inställningen aktiverades den 9e januari och inaktiverades den 17e februari

Som synes i diagrammet fick antalet visningar ett rejält uppsving i mitten på januari, och det var bara ett musklick bort! Med den ökade exponeringsgraden trillade det också in meddelanden och kontaktförfrågningar från rekryteringsfolk i stil med ”Hej, såg att du söker jobb, vill du komma på karriärsamtal hos oss?” dekorerat med artighetsfraser. För mig var det en jättebra möjlighet att dels få upp ögonen för företag som jag tidigare inte hade nån relation till och dessutom få erfarenhet av rekryteringsprocesser.

Andra alternativ till LinkedIn finns också. Tack vare kurser i designmönster och mjukvarutestning där vi studenter använde plattformen Piazza kom jag i kontakt med Palantir utan någon större ansträngning från min sida (Tack Ola!). Jag tror också att GlassDoor kan vara användbart för jobbsök, även om jag enbart använt det för att kolla upp lönestatistik och läsa saftigt skvaller om olika företag.

Oavsett om man väljer att gå via LinkedIn eller är lite mer pang på och kontaktar företagen direkt så kommer ditt CV och eventuellt personligt brev att dyka upp tidigt på agendan, så låt oss prata lite om det.

CV och Personligt Brev

Mitt CV

• Använder och git för enkel versionshantering.
• Är baserat på en mall från OverLeaf, se även CV-mallar från ShareLatex.
• Är två sidor långt.

Under mina intervjuer har mitt CV alltid varit utgångspunkten för samtalet. Mycket fokus läggs på förstasidan där jag har mina främsta styrkor och tyngsta erfarenheter. Jag tycker dock att det är okej att ha ett CV som är längre än en sida, men min erfarenhet säger mig att det är sällan någon läser mer än första sidan. Det finns argument för att ett CV aldrig behöver eller borde vara längre än en sida, om ni vill kan ni googla på ”Elon Musk CV” eller ”Marissa Mayer CV” för lite inspo. Mitt motargument är att det kan vara bra att lämna lite luft i CVt för att ge intervjuaren utrymme för anteckningar under en eventuell intervju, whitespace is not your enemy!

Mina personliga brev

• Introducerar mig själv
• Förklarar hur jag fått upp ögonen för företaget eller varför jag söker till dem
• Är ganska korta (300-400 ord)
• Berättar om mina främsta egenskaper
• Innehåller kontaktuppgifter

Personliga brev är ganska tråkiga att skriva och även ganska tråkiga att läsa tror jag. Därför struntar jag ibland att skriva ett och förlitar mig istället helt på CVt, en lyx man kan kosta på sig som civilingenjör men kanske funkar det för andra också. Hursomhelst, om jag ändå skriver ett personligt brev brukar jag försöka justera bilden jag förmedlar av mig själv så att den är i linje med företaget; när jag sökte till Ericsson tog jag upp min nätverksbakgrund men när jag sökte till Potato fokuserade jag istället på mitt intresse inom webbutveckling, ganska rimligt ändå.

Lära känna-intervju

Den första intervjun brukar handla om att företaget får veta mer om dig som person och dina tidigare erfarenheter, men även en chans för företaget att presentera sig själva. Under januari-februari i år gick jag på ca 10 intervjuer och det var lite stressigt ibland men väldigt utvecklande och bra träning. Därför är min rekommendation att tacka ja till de flesta intervjuer även om företaget inte är ett du skulle sökt till självmant.

Ibland går en intervju jättebra och du och intervjuaren har en avkopplad stämning. Nedan är ett utdrag från en av mina favoritintervjuer:

Jag: *Berättar om mitt skifte från nätverksteknik till mjukvaruteknik* — ”… så jag hade rätt bra flyt.”
Hon: ”Bra hjärna kanske? 😉”
Jag: ”Hehe, mm 😍”

Från den intervjun gick jag fylld med energi och självförtroende, men det är inte alltid det går så bra. Här ett par exempel från en intervju där jag i princip låg i brygga från start till slut:

Hon: ”Berätta om något misslyckande i ditt tidigare arbetsliv.”
Jag: *Funderar* — ”Jag kommer inte på något misslyckande från arbetslivet, men jag kanske kan ta ett från privatlivet istället?”
Hurra! Förstaplatsen i SM för dåliga idéer är säkrad! 🏆
Hon: ”Go ahead.”
Om jag hade haft min advokat med mig under intervjun, och det hade inte varit helt otänkbart eftersom det var förhörsstämning under intervjun, hade vi förmodligen tagit paus här och hittat någon nödlösning. Nu hade jag tyvärr varken advokat eller rationellt tänkande till min hjälp.
Jag: *Berättar om svårigheter i en relation. Irrelevant och obegripligt. Hjärtat bankar, rösten stockar sig. Vill börja gråta. Slutar till slut att prata.*
Hon: *Skriver ner sina anteckningar på laptopen.* Vad är 25 gånger 25?

Även om jag kom fram till rätt svar (625) på en ganska imponerande tid låg jag totalt sett på minus under den här intervjun, och värre skulle det bli!

Hon: ”Finns du med i brottsregistret?”
Jag: *Börjar tänka på när jag som 17-åring blev utskälld av en rabiat MC-polis för att jag cyklade utan händerna på styret. Kommer fram till att det nog inte räknas.* ”Nej.”
Hon: ”Du fick tänka efter lite?”
Jag: ”Ja.”
Hon: ”Men du har aldrig blivit dömd för något brott?”
Jag: ”Nej.”

Ja, det var verkligen en underbar konversation vi hade där, konstigt nog hörde de aldrig av sig efteråt. Hursomhelst, under lära känna-intervjuerna vill intervjuaren veta dina styrkor och svagheter. Om du därför vill vara väl förberedd antar jag att du kan öva på att besvara frågor som ”vad tycker du är roligt”, ”vilken roll tar du i en grupp”, ”när blir du stressad” på ett positivt sätt som inte ger utrymme för misstolkningar. Personligen tycker jag inte att det är särskilt roligt att förbereda sig på ett artificiellt sätt, och därför har jag istället satsat på mängdträning i skarpt läge. Ibland blir det katastrof, men från varje intervju har jag kunnat ta med mig lärdomar. Och om intervjuaren inte lyckas använda intervjuns 30-90 minuter för att komma fram till att jag är en självklar anställd så är det deras förlust. Det säger jag inte bara för att jag vill må bättre istället för att vara sur över mina avslag, utan också för att det är viktigt att gå in med självförtroende i en arbetsintervju. (och för att det är sant förstås)

Det mest lärorika med mina intervjuer har varit att jag verkligen fått tänka på vad jag tycker är viktigt i mitt arbete och på en potentiell arbetsplats. Intervjuerna tvingar en att skaffa sig en åsikt om vad man vill i arbetslivet. En annan effekt, och det här kanske är det bästa av allt, är att få nya kontakter och lära känna kanonbra personer. Även om man inte hinner lära känna varandra jättebra på en timme så känns det ändå väldigt värdefullt att ha några extra anknytningspunkter till olika företag i sin bransch. Så för dig som ska söka jobb framöver: Var orädd, ärlig, ha roligt och lycka till!

Jaktsäsongen för jobb närmar sig med stormsteg och jag spenderar stor del av min tid med att leta efter potentiella arbetsplatser och finslipa mitt application game. Av samma anledning som jag inte skulle komma till en anställningsintervju iklädd en lampskärm med en stekpanna över axeln (förklaring kommer) behövde min representation på sociala medier en översyn. För under antagandet att de företag jag kontaktar drar en googling på mitt namn innan de bestämmer sig för att kalla mig till intervju blir mina online-profiler mål för arbetsgivarens första intryck av mig. Det skulle vara ett mastodont-arbete att kurera allt mitt material här på bloggen, twitter och Youtube och jag är inte säker på att det skulle finnas någonting kvar efter det, men det minsta jag kan göra är att ha en profilbild som säger ”Anställ mig!”. Med tanke på råmaterialet innebär det en viss utmaning men till slut blev resultatet detta:

”Wow, vilken anställningsbar person” – Förmodligen alla rekryterare i världen

Med bilden vill jag kommunicera ut att jag är väl bevandrad i datavetenskapens värld, vilket det inte borde råda några tvivel om med tanke på att jag håller i drakboken. En mindre detalj är att jag i bilden har mina glasögon, utan vilka jag bara är en halv människa, hängandes i kragen. Med lite inferens kan man dra slutsatsen att eftersom jag läser utan glasögon borde jag vara närsynt och som alla vet ger närsynthet +10 poäng till INT.

Det är troligt att mina ambitioner med profilbilden sträcker sig långt högre än dess faktiska effekt, men det är åtminstone en förbättring jämfört med föregångarna. På tal om dessa föregångare har jag gjort ett litet homage-kollage av alla profilbilder jag lyckades hitta kopplade till mina konton runtom på internet.

I den andra kolumnen av bilder kan vi se att jag verkar uppskatta diverse huvudbonader. Raden längst ner tyder på en längtan till att vara blondin och väcker kanske allvarligare misstankar än så. Angående Avril och Sailor Moon som profilbilder har jag beslutat att behålla dessa på de sällsynta ställen jag använder dem för den glädje de ger mig och säkert många andra.

Kanske undrar ni varför jag frivilligt valt att använda alla dessa profilbilder fram tills nu. Efter att ha genomfört den här uppdateringen med att skaffa en ”normal” profilbild tänker jag att det här med att konformitet är svårt. När jag scrollar igenom flödet av ”Personer jag kanske känner” på LinkedIn ser alla (90 % iaf) likadana ut. Inget fel med det, men för mig blir det lite tråkigt. Därför tenderar jag att hamna någonstans inom spektrumet mellan obegriplig och oväntad, för att använda den här bloggens titel, och ibland blir det aningen knasigt. Men med tanke på en profilbilds förgänglighet har jag inte brytt mig så mycket om det.

Jag kommer att tänka på en scen ur den fantastiska filmen The Big Short där Michael Burry, hedgefond-chef, blir konfronterad av en irriterad investerare efter att han satsat många miljoner $$$ på att bostadsmarknaden skulle krascha. Sensmoralen, eller min tolkning av den, är att det finns viktigare faktorer än de ytliga i valet av anställd. Dialogen går såhär:

Irriterad Investerare: So, Mike Burry of San Jose, a guy who gets his hair cut at Super Cuts and doesn’t wear shoes, knows more than Alan Greenspan and Hank Paulson?

Mike: Well, Doctor Mike Burry, yes he does 😀

En annan av mina favoriter; Conan O’Brien (som i sin profilbild på LinkedIn poserar med f.d. presidenterna Bush, Clinton och Roosevelt) var inbjuden till Harvard och svarade på studenternas frågor om karriär och ett av hans svar bygger på hans talesätt “If you work really hard, and you’re kind, amazing things will happen.” De orden resonerar väl med hur jag vill vara som anställd, och är något som jag hoppas min kommande arbetsgivare värderar högt.

Jag är inte i en position där jag kan mäta mig med Burrys genialitet eller O’Briens karisma och kanske har en blomstrande arbetsmarknad för mjukvarubranschen gjort mig vårdslös med hur mycket av mitt narrspel som jag visar i det offentliga rummet. Uttrycket ”kill your darlings” är ju en bra beskrivning på något man helst inte vill göra men inför årets arbetsansökningar hoppas jag kunna visa mig seriös och duglig till spännande och intressanta jobb, utan att för den skull förlora mig själv. 🙂

Med jul och nyår i antågande har det blivit dags att sammanfatta året som gått. För vad är väl ett årsskifte utan alla dessa krönikor som får oss att minnas de bästa och sämsta händelserna från 2017? Min krönika har förmodligen inte samma stjärnglans som t.ex. SVT:s sportkrönika, men det kommer iaf finnas lite statistik.

I början av året satte jag upp ett gäng mål och utmaningar. Historiskt sett har jag varit tveksam till att sätta upp personliga mål men, och det här är en fullkomligt grundlös förklaring, i takt med att jag börjat leva efter devisen ”Don’t let the perfect be the enemy of the good” anar jag att mål hjälper mig att göra ”nåt bra” istället för att vänta på ”något perfekt” som aldrig kommer hända.

Bloggen

Sedan april 2015 har jag fört besöksstatstik här på bloggen. Det är inte så farligt som det låter; du som läsare läser ett blogginlägg vilket ökar på en räknare med ett snäpp. I början av det här året tänkte jag att baserat på 2016 års tillväxt jämfört med 2015 borde jag i år kunna nå upp till 2 miljarder läsare vilket skulle innebära en ökning med 38% jämfört med 2016. Siffran 2 miljarder är några storleksordningar större än det faktiska värdet, men det spelar inte så stor roll. Med tanke på att jag i 2016 skrev ”Ett öppet brev till Linköpings universitet” som är något av ett one hit wonder som gav många visningar runt publiceringen men som inte genererar visningar över tid skulle det krävas en del jobb att nå upp till det här målet.

Så kom februari och med det även ”Dating 101” vilket engagerade mina läsare mer än något annat inlägg tidigare gjort, jag blev till och med bjuden på middag och än idag kan jag jag få frågor om vad som hände sen. Även om det är ett av mina personliga favoritinlägg lyckades det inte få samma spridning som ”Ett öppet brev till LiU” så det stod klart att det både kvalitet och kvantitet var nödvändigt. Jag skrev en del inlägg i kategorin ”Utbildning” under året, och de är inga kioskvältare direkt. När hösten kom hade jag under en längre tid låtits inspireras av Prequel Memes och George R.R. Martin och resultatet blev ”Good Talk”. Likheterna med ”Dating 101” är många, men med Good Talk skruvades komiken och cringen upp några snäpp. Historien krävde också tvåspråkighet vilket var en helt ny utmaning, men jag tyckte det blev helt okej till slut.

Efter ”Good Talk” trodde jag att jag rott målet för antal visningar i hamn men med mindre än två veckor kvar på året är 2 miljarder inte riktigt uppnått. Istället för att utelämna uppdraget åt slumpmässigt förbipasserande internetbesökare, många av dem har i år kommit från Kanada vilket jag antar beror på 2016 års bloggserie ”O Canada”, skrev jag istället inlägget du just nu läser.

Att låta antalet läsare av bloggen vara en motivator kanske inte är det bästa medlet för att skapa kvalitativa inlägg, men jag tycker det har fungerat bra, hållit mig aktiv och varit väldigt roligt. Idag snubblade jag över ”10 years of professional blogging – what I’ve learned” så jag kanske ändrar strategi till nästa år.

Reading Challenge

För att bli bra på att skriva måste man läsa också. Tillsammans med Goodreads satte jag upp målet att läsa 3 böcker under 2017. Genomsnittligt antal böcker att läsa från de drygt 3 miljoner som deltar i läsutmaningen på Goodreads är 45 (”helt sinnes :O”) så där ligger ligger jag i underkant men jag är ändå supernöjd med att ha nått mitt mål. Dessutom finns det chans till att jag hinner läsa ut en fjärde bok också; hur det går kan ni följa på min Goodreads-profil.

Studierna

För studierna har jag inte satt upp något specifikt mål för året. Med kurser som grafteori skapas ett outtryckligt mål att bara hålla huvudet ovanför vattenytan när terminen forsar fram. Lyckligtvis närmar sig terminsslutet och alla kurser har gått bra vilket är jätteroligt. Jag blickar tillbaka på kurserna som lärt mig anatomi och fysiologi, kompilatorkonstruktion etc och som även lett mig till att bli en del av communityn för OpenMRS.

Att plugga är ett fantastiskt sätt att utvecklas på och jag är väldigt tacksam för mina kursare som lyckas gör även de svåraste momenten mycket roligare. Men nu hägrar exjobb och arbetsliv inom en inte alltför avlägsen framtid!

Omvärlden

Om vi låter den här krönikan lyfta blicken och inte bara tittar på mina egna gärningar så blir det genast mer balanserat mellan framgångar och misslyckanden. Det beror förstås delvis på att jag döljer mina misslyckanden för er 😉 men också för att omvärldens misslyckanden är så stora och så många. Under december har jag försökt minska mitt läsande av flöden på sociala medier; Facebook blir jag mest arg av och Reddit blir snabbt tråkigt och enkelspårigt. Twitter och Instagram känns än så länge helt okej. Häromdagen bytte jag ut social media till vanlig media och såg på Rapport istället, men det var ännu värre. Känslan blir lätt ”Asså jag kräks! Det är så j*vla dåligt!”

Jag såg nyligen ett talk (ett prat/snack?) med Chamath Palihapitiya och han var ganska kritisk till sociala medier. Han verkade väldigt arg och släppte många F-bomber, men som tidigare anställd på Facebook har han nog ändå ett visst mandat. Facebook själva publicerade ”Is Spending Time on Social Media Bad for Us?” som också var intressant. Sociala medier har självklart både bra och dåliga effekter men för mig personligen tror jag det finns bättre miljöer. Till exempel kan man se på David J. Malans (världens bästa föreläsare?) föreläsningar i CS50, Harvards introduktionskurs i datavetenskap. (Från Facebook och Reddit över till YouTube, vilken förbättring! Jag är väl medveten om hyckleriet 🙂 )

REKLAMPAUS: Om du också vill spendera mindre tid på sociala medier, men inte vill riskera att missa mina uppdateringar om nya blogginlägg, så kan du prenumerera på den här bloggen via e-post. I panelen till höger, eller nästan längst ner på sidan om du använder mobilen, finns en liten widget där du kan fylla i din e-postadress och sedan klicka på knappen ”Prenumerera”, väldigt smidigt!

Sammanfattning

Vill man ha lite fördjupningsmaterial till den här krönikan kan man läsa min Sommarsummering 2017. Allt som allt känner jag att jag har varit duktig i år, och det är ju en trevlig känsla att avsluta året med. Som en sista utmaning tror jag att jag ska föra vidare den känslan till ett par vänner. Om vi alla slänger iväg ett ”Du har varit duktig i år”, eller visar vår uppskattning på något annat sätt, till minst två vänner så får vi en vacker exponentiell tillväxt av komplimanger, och det är en bra sak tror jag. Tack för i år, och jag önskar er alla en God Jul och Gott Nytt År!

Efter några månaders hiatus från bloggen är jag tillbaka i Linköping fylld av inspiration och planer. Ännu en sommar har passerat och precis som i fjol tänkte jag ge en sammanfattning över de bästa och sämsta händelserna.

Det positiva

• Westermo
  Under sommaren har jag spenderat min mesta och bästa tid som sommarjobbare på Westermo. Att det kan vara extremt roligt att programmera i C (och Python) låter kanske som ljug, men tack vare kollegorna var det ren glädje att få jobba där. Som arbetsplats kan jag med nöje lämna Westermo R&D mina allra bästa rekommendationer. 😉 (pingisbord har de också!)
• Norge
  Det blev en Norge-repris från förra året. Samma resrutt, camping och fjäll. Däremot blev det en ny toppvideo från Snöhetta, med extra mycket vindbrus!
  

  I dimman hägrade toppen!

• Norrland
  Under min ena semestervecka reste jag norrut till trakterna mellan Umeå och Skellefteå för att hälsa på släkt och vänner. Jag blev mycket väl omhändertagen och utfodrad. Att få ett avbrott från en annars hektisk sommar och istället få njuta av det norrländska lugnet var helt perfekt!
• Melissa Horn
  Jag går inte ofta på konsert, men när jag såg att Melissa skulle spela i Strömsholm var jag fast besluten att gå. Det som är bra med att se Melissa Horn live är att man inte bara får höra låtarna utan också höra hennes underbara Stockholmsdialekt i mellansnacken, glad och skrattandes. Med tanke på hennes dystra texter var jag inte säker på att hon var kapabel till att vara glad, men där liksom i resten av spelningen var hon fulländad! (En inspelning från när hon spelade på Cirkus finns på Spotify)
• Tandis
  För första gången i mitt liv besökte jag tandhygienisten. Det var ungefär som att åka fritt fall på Grön Lund, så länge man sitter i stolen är man livrädd men när man får gå därifrån är man fylld av adrenalin och eufori. Dessutom blev gaddarna polerade och skinande rena!

Det negativa

• Hallstahammar
  Min härliga hemort Hallstahammar har varit alltför utsatt för vandalism i sommar. Polishuset sprängdes och postbilar brändes. Det finns så mycket bra i Hallsta (biblioteket, ICA, Rice & Noodle, den där optik-butiken, alla pizzerior m.m.) och dess invånare förtjänar bättre! Lösningen är inte självklar, men jag själv har sneglat på hur Gotham löste sina problem.
• Bye bye, Ygis
  Anders Ygeman, Sveriges inrikesminister, som följde med poliserna i deras vardag, som fick ställa upp på (typ) alla intervjuer, som kämpade tappert för att få igenom nya lagförslag i en minoritetsregering och den enda i regeringen som jag blivit retweetad av och som jag därför kallar ”min kompis” fick lämna sin post efter Transportstyrelsens IT-haveri och hot om misstroendeförklaring. Jag kommer sakna grabben 😦
  

  När Ygeman var på LiU-besök visade jag upp min paprikalarv för honom. Han blev tyvärr inte speciellt imponerad.

Slutord

Det absolut bästa den här sommaren har varit alla nya och gamla bekanta jag fått träffa och umgåtts med. Jag kan inte nämna alla, så jag har valt en favorit. Han är lite skygg och vi vet inte vad han heter. Men vi kallar honom Latte-Katten!

En levande legend

Med bara en vecka kvar till folkets favorithögtid Alla hjärtans dag tänkte jag att det passade bra med ett litet utdrag från min egen dejting-repertoar. För att inspirera och underhålla.

För de som har förmågan att läsa och lyssna på musik samtidigt finns ett soundtrack som är tänkt att berika upplevelsen, men det går också bra att ta musiken före eller efter läsningen. Spellistan finns tillgänglig på Spotify och YouTube. Tanken är att en låt hör till en rubrik plus brödtext, med start vid Jodel-rubriken 🙂

Jodel

Händelserna bakom den här historien tog plats här i Linköping för lite mer än en vecka sedan. Lördagen den 28e januari spenderade jag kvällen med att stillsamt följa lite e-sport, närmare bestämt matchen mellan Fnatic och Astralis i CS:GO. Trots hög spänning i matchen kunde jag inte låta bli att stundtals slökolla på tvättbjörn-skvallret på Jodel, studenternas anonyma favoritanslagstavla. En jodel väckte mitt intresse och nedan återger jag dess diskussionstråd.

För icke-jodlare kommer här lite kort information om notationen som används. OJ betyder ”Original Jodler” dvs den person som skrev det första inlägget i tråden och #n anger det n:te svaret i tråden. Nedan har jag märkt mina egna jodels med E, men på riktigt var jag förstås anonym. Tråden är i huvudsak en dialog mellan OJ och E, och den började såhär:

OJ: Varje gång jag ska göra yoga gör jag plats i vardagsrummet och sätter på ett instrueringsklipp på Youtube på datorn. Max fem minuter in dör wifi. Varje gång.
Är inte så jävla zen kan jag meddela.

#1: Dåligt wi-fi

OJ: Bahnhof 👌

E: Det är väl inte Bahnhof som står för ditt WiFi? Wifi != Internetanslutningen

Såhär i efterhand finner jag det ganska komiskt att det var min irritation över att någon skyllde på Bahnhof för sitt dåliga WiFi som drog in mig i konversationen. Men det är inte så konstigt egentligen, ger man sig på mina kompisar får man räkna med mothugg och jag och Bahnhof är riktigt goa vänner. Nåväl, tillbaka till konversationen:

OJ: Jag vet inte. Först kommer ”no internet access” och sen går det inte att koppla upp sig mot wifiet på en bra stund. Datorn står precis bredvid routern då.

E: Känns ändå troligare att det är fel på routern än på Bahnhof. Men du kan ju alltid prova att köra trådbundet alternativt testa en annan router, vissa routrar kan vara riktigt kassa.

E: Nu bad du iofs inte om felsökningstips, men jag har en ganska tråkig lördagskväll utan nåt bättre för mig.

OJ: Har haft jättemkt problem med internet överlag i perioder. Har haft kontakt med Bahnhof, testat att byta sladd och annan router och har inte hjälpt då, men tack jag ska testa!

OJ: Tycker mest det är skumt att det är VARJE gång jag ska yoga. Jag har aldrig datorn precis vid routern förutom då, finns det någon möjlighet att det har med saken att göra? Eller att wifiet hatar Youtube.

OJ: Eller att skrämmande regelbundna tillfälligheter bara är story of my life.

E: Borde bara vara en tillfällighet att det sker just då, men jag har begränsad yoga-erfarenhet så vågar inte utesluta det helt. Jobbigt läge dock

OJ: Tycker elektronik överlag bara är tillfälliga problem som  folk har lösningar på men ingen förklaring till.

OJs frustration fick mig att känna empati men jag insåg också att det skulle krävas mycket mer än lite joddlande för att lösa teknikproblemen. Jag bytte därför approach och aktiverade flört-läget som tog sig följande uttryck:

E: Haha, ja 🙂 Drömmer ofta om ett enklare liv på engelska landsbygden, självförsörjande med lite djur och odlingar och framför allt inget teknikstrul 😀

OJ: Samma här, det låter helt perfekt 🙂 vem är du?

Lätt chockerad över flört-lägets överväldigande effekt, ty sällan har någon frågat mig vem jag är, började jag fundera över vem jag var och hur jag kunde presentera detta i korta ordalag. En liten sidnotis är att min dröm om engelska landsbygden kommer från min tonårstid då jag med stor glädje följde de första säsongerna av River Cottage. Rekommenderas starkt!

E: Jag är fjärdeårsstudent och bor i en rydsetta. Gillar hundar och sport. Ogillar rökning och förkylningar. Ja, det var nog allt 😉 Vem är du?

OJ: Är inne på mitt andra år på uni, gillar djur, plugga och träna, är trött på kylan och mörkret

E: Vi skulle ta och plugga/träna ihop nån gång för extra motivation 🙂 Jag pluggar U, vad pluggar du?

OJ: Absolut 🙂 pluggar TBi

E: Vet du, fastän det skulle vara långt utanför komfortzonen tror jag det vore nice med typ en Ellen-fika så vi kan planera vidare med de där gemensamma träningspassen 😉 Är du på?

OJ: Ja det vore kul! Har du kik/snap/liknande så kan vi bestämma hur var när där 🙂

Som ni kanske kan ana från konversationen var jag all-in på att träffa den här personen och såg ingen anledning till att dra ut på tiden. Förvånande var att OJ var med på tåget till fullo. Jag hade dock ingen tid för att fundera på huruvida personen var vid sina sinnens fulla bruk då en ny utmaning hade dykt upp; Eftersom jag otroligt nog varken hade kik eller snap spred sig paniken inom mig. Jag tog det snabba beslutet att sätta upp ett kik-konto. Jag velade i valet av profilbild men övertalade mig att min (oretuscherade) badrumsselfie med stekpannan var snäppet bättre än ingen bild alls. Efter ett otal försök att hitta ett ledigt och lämpligt användarnamn (Mitt goto-användarnamn mjauvoff och många andra djurrelaterade namn var upptagna) kunde jag avsluta vår dygnslånga konversation på Jodel med ”Sure, heter semlekatt på kik.”

Ellen-fika

Jag och Miriam fortsatte vår konversation på kik och vi planerade in en träff klockan halv fyra på onsdagen den 1a februari. Café Ellen ligger i Key-huset och förutom att byggnaden har den trevligaste arkitekturen på campus brukar det oftast vara få teknologer som rör sig i de krokarna. Därför passade det perfekt för en diskret (och nervös) första träff med min teknikfrustrerade medstudent.

Caféet var glesbefolkat vid tiden för vårt möte. Jag hade ankommit 10 minuter tidigt för att välja ett bra bord och satt med ryggen mot ”ingången”. Miriam hade fått instruktioner om att leta efter en kille i skjorta och glasögon som låtsades vara upptagen med att läsa i sitt anteckningsblock. Rätt som det var stod hon en meter från bordet snett bakom mig och yttrade ett frågande ”Eric?”. Jag vände mig om, reste mig från stolen och något tumultartat klargjorde vi att vi var rätt personer och etablerade hälsningshandling (kram > skaka tass).

Miriam med bruna ögon och axellångt brunt hår bar en ljusrosa tröja med blå jeans till. Ni kan tänka er en Noblesse original-förpackning med jeans för att få en bättre bild av färgschemat, men det såg i vart fall bra ut.

Efter att vi köpt på oss lite fika (jag tog en te och en mockaruta AKA kärleksmums, Miriam bara te med smakprov på tidigare nämnd gobit) slog vi oss ner vid vårt bord och kunde äntligen gå loss med alla frågor vi hade om varandra. Miriam förklarade vad det egentligen är som är så roligt med att plugga och dementerade påståendet att hon skulle vara miljonär eftersom hon hade ett vardagsrum i hennes bostad, tvärtemot mina föraningar. Jag försökte sälja in programmering som den bästa kompetensen att få med sin utbildning men fick hårt motstånd från biologi-ingenjören vars utbildning gav goda möjligheter till kontakt med många sorters djur och inte bara kodapor.

Efter den drygt en timmes långa fikapausen gick vi ut för att ta adjö på cykelparkeringen. Jag lyfte min önskan om att vi skulle ses igen inom den närmaste framtiden. Efter medhåll från Miriam lovade jag att jag skulle komma med ett förslag på aktivitet inom kort. Vid lunchtid dagen därpå skickade jag ett meddelande och frågade om hon ville komma över på middag hos mig kl 18 på lördagen. Miriam svarade, lika orädd som alltid, att det ville hon gärna.

Kärleks-kattalysatorn [sic!]

Under lördagen kom Miriam till lägenheten före avsatt tid för att hjälpa till med matlagningen. På menyn stod fiskpinnar med potatismos med rårivna morötter och ärtor. Enkelt men delikat. Till maten drack vi mitt favoritvin, Via del Campo. Jag är ingen vin-konnässör men vinet uppfyller mina grundkrav för ett bra vin, ekologiskt och antingen vitt eller rosé, och är dessutom väldigt gott.

Under middagen pågick en försiktig och blygsam dialog. Då vi klarat av de flesta standardfrågorna under vår fika hade mycket av diskussionsmaterialet lagts till handlingarna och stämningen var mer spänd nu än första gången vi träffades. Som tur var fanns i mina planer för kvällen något som förhoppningsvis skulle åtgärda det strama sociala klimatet. När vi hade rensat våra tallrikar tog jag initiativet och sa till Miriam: ”Eftersom du gillar katter, skulle jag vilja testa en sak med dig.” Miriam såg frågande ut och gav ett ”okej?” till svar. Jag fortsatte, ”Eftersom vi just har träffats men ändå verkar tycka bra om varandra har jag tänkt på ett experiment från en studie som jag tror skulle passa oss.” Miriam gav ifrån sig ett nervöst leende och ytterligare ett ”ookej?” Nu kunde jag inte hålla henne på halster längre, efter ett djupt andetag slängde jag ur mig ”Experimentet går ut på att se om man med hjälp av 36 frågor kan bli förälskade i varandra.” En naturlig skepsis kunde skönjas i Miriams ansiktsuttryck, men hon log fortfarande. Jag ledde Miriam från köksbordet fram till datorskärmen och skrev in http://36questionsinlove.com/ i min webbläsare. Jag gav en kort introduktion till hur experimentet skulle utföras och vi var snart igång med frågorna. Om ni som läsare är intresserade av frågorna och experimentet finns en artikel från New York Times att läsa och likaså originalstudien.

Utan att gå in på några detaljer kan jag erkänna att det var både en rolig och lite sorgesam process att gå igenom alla frågor, för att inte tala om emotionell. Vi hade spenderat nästan två timmar på att besvara frågorna när det var dags för Miriam att gå hem. Efter ett varmt och långvarigt avsked, kram > skaka tass osv, trippade Miriam längs korridoren ut i trapphuset och utom synhåll. 😦

Men vi hördes av snart därpå 🙂

Strävan

Så har vi kommit till tisdagen den 7e februari och det är äntligen debut för Eric och Miriams första gemensamma träningspass. Passet börjar med en löprunda i Rydskogen och avslutas med yoga hos Miriam, förutsatt att Wi-Fi fungerar som det ska. Diskussionerna har gått varma kring vem av oss som har bäst flås och även om jag hävdat mig som den snabbaste tror jag innerst inne att ikväll är det hon som får agera hare och jag som jagar. Men jag ser hoppfullt på framtiden och att vi då kan hålla jämna steg med varandra.

FRISKRIVNING: Historien ovan är baserad på en sann historia. Vissa händelser kan delvis ha modifierats eller till fullo konstruerats för att ge läsaren en bättre upplevelse. Miriam heter i själva verket något annat.
Vid intresse är författaren beredd att medge sanningen, hela sanningen, och inget utom sanningen givet en tillräckligt god middag.

Återigen är rubriksättningen fenomenal, tänk att sommarsummering innehåller ordet sommar på både svenska och engelska. Wow!

Jag ska inte dra ut på spänningen längre, här är sommarens toppar och dalar!

Sommarens 3 bästa

1. Norgeresa med pappa
   Norge, Bjørkhol camping och Snøhetta! Samma resa vi gjorde 1997, fast annorlunda.
   
   Träffade på en hund som var med husse och fotade naturen.
   
2. Flyttgubbe och altanbygge
   Jag hade förmånen att hjälpa till vid ett flertal flyttar i somras. Ett tufft fysiskt arbete men väldigt tacksamt tack vare goda vänners lag och bra utfodring! Jag fick även prova på altanbygge och att gå loss med gersågen var mycket lärorikt och roligt
   
   
3. En månad i Linköping
   Jag spenderade hela juli i min lägenhet i spökstaden Ryd i Linköping, helt frivilligt. Att få lägga upp dagarna precis som jag kände var en fantastisk frihetskänsla och det var både en produktiv och avkopplande period. Jag spenderade tiden med att plugga omtentor, skaffa en VPS, snygga till min landningssida https://henziger.se, publicera Knekt, lite android-utveckling, lära mig lite spanska och norska med hjälp av Duolingo, läsa Kampen om Järntronen, skutta runt på Vidingsjö motionscentrum, spela igenom Legacy of the Void-kampanjen, uppdatera till Kubuntu 16.04 och en hel del annat småfixande. Superskönt att få tid att göra saker som legat i pipelinen under lång tid.

Sommarens 3 sämsta

1. 16-timmars maraton Civ5
   Ni som spelat Civilization känner säkert igen fenomenet ”Just one more turn…”. Jag började spela klockan 14:00 och tänkte ge det 30 minuter för att se om det flöt på bra på Linux. När solen höll på att gå upp insåg jag mitt nederlag, men jag ville ta min civilisation till månen, detta skulle visa sig vara omöjligt då jag redan vunnit spelet genom den kulturella vägen. 8:30 gick jag och la mig för ett två timmars powernap och dagen efter fick jag sörja min dårskap samtidigt som jag försökte hålla mig vaken tills nattens inbrott. Aldrig mer det spelet, ALDRIG!
2. Två veckors kur med ögondroppar
   Ett misstänkt fall av marginal Keratit (typ hornhinneinflammation på svenska) resulterade i ögondroppar fyra gånger dagligen i två veckor, helt värdelöst. Inte helt säker om detta är relaterat till punkten ovan.
3. För lite tid
   Trots ett helt sommarlov fanns det mycket som inte hanns med. Jag har grillat för lite (ingenting?!) och hade helst spenderat mer tid med familj och vänner, där ligger jag minus.

Som så många gånger tidigare stod jag och skulle steka bacon, den här gången tillsammans med gårdagens färskpotatis. Det skulle bli gott och i vanlig ordning var jag rejält hungrig, men det var ändå något som gnagde mig (fastän jag är högst i näringskedjan). Min stekpanna hade de senaste gångerna inte funkat riktigt så bra som den borde. Trots normal temperatur hade allt jag stekte en tendens att fastna i stekpannans botten och då pratar vi  ändå om en teflonpanna från Tefal som borde hålla hög kvalité, Jamie Oliver ska ju till och med tycka om den. Mycket riktigt fastnade både bacon och potatis i botten, och stekresultatet blev uselt.

Medan jag åt min mediokra lunch tänkte jag på vilken ny stekpanna jag skulle behöva köpa, den nuvarande gick helt enkelt inte att stå ut med. Det kändes betungande att behöva lägga ut pengar när jag bara hade haft min stekpanna i knappt två år, jag köpte den i augusti sommaren då jag flyttade ner till Linköping. ”Knappt två år”, tänkte jag och ur detta föddes tanken om garanti. Jag gick igenom min kvittosamling. Till slut hittade jag ett blekt kvitto från NetOnNet och mycket riktigt var det snart två år sedan inköpsdatumet: 2013-08-09.

Kanske berodde det på ett svagt illamående från den giftiga teflonmaten jag just ätit men i den stunden kunde jag höra Stefan Löfvens röst inom mig ”Gör din plikt – Kräv din rätt”. Jag packade ner stekpannan, kvittot och en vattenflaska i min ryggsäck och förberedde mig för den milslånga cykelturen till NetOnNets lagervaruhus.

Jag anlände till den stora lagerlokalen mitt ute bland Linköpings nordostliga åkrar och stegade in mot kundserviceavdelningen. Jag förklarade problemet för mannen på andra sidan disken, visade upp stekpanna och kvitto och efter en snabb inspektion och lite pappersarbete gick jag därifrån utan stekpanna men däremot med ett tillgodokvitto på 399 SEK och ett sprudlande gott humör. NetOnNet är fantastiskt, förutom deras utomordentliga kundservice har de så mycket roliga prylar och det är lugnt och stilla bland lagerhyllorna. Jag hittade en ny kanonfin stekpanna som dessutom bara kostade 299 SEK vilket gav mig 100 kronor att spendera på annat.

Med en packning som blev betydligt tyngre på hemvägen än ditvägen begav jag mig hem mot Ryd i både motvind och uppförsbacke. Den nya stekpannan fick inte plats i ryggsäcken så jag fick ha den i en plastpåse hängandes på styret som självklart fångade upp massa vind och agerade fel-riktnings-segel. Men lika glad för det var jag. Att jag lyckats byta in min 23 månader gamla panna och få komma hem med en splitterny variant och mer därtill kändes för bra för att vara sant. Jag hade nästan lite dåligt samvete, men bara nästan.

På vägen hem, när jag cyklade längs Vasavägen, gick det ett gäng på tre unga män i åldrarna 18-22 i bredd i riktning mot mig. Ungefär en och en halv av dessa tre män gick på cykelbanan. Då jag ansåg mig ha förkörsrätt på cykelbanan valde jag att initialt inte väja undan för gänget utan hoppades att de skulle dra sig in mot gångbanan. Ett chicken race i mini-format inträffade och fastän jag både bromsade och till slut girade undan så träffade jag den yttersta mannen med styret och högerarmen. Detta fick cykeln att göra en alltför tvär sväng och jag tvingades liksom hoppa av i farten för att inte ramla tillsammans med cykeln som slog i backen, samtidigt som jag tjöt ett ”OOOOooooj!!” på ett ilsket och skrämt sätt. Från en av de tre männen hörde jag ett irriterat ”Vad gör du?!” varpå jag svarade ”Gå inte på cykelbanan”. De replikerade med ”Skaru ha spö?!” och jag kunde inte låta bli att med ett stort leende utbrista ”Kör igång!”. Deras ledare gick fram och försökte sig på en högersving mot min käke men som var på tok för långsam och yvig för att vara något hot. Jag duckade, slöt mina ögon, andades in och hörde prasslet från plastpåsen som gled av från stekpannan vars handtag jag hade ett fast grepp om. Därefter följde en forehand, backhand och smash med ett fotarbete som till och med hade fått Federer imponerad. De tre musketörerna låg nu och kved på marken. Lugnt och stilla yttrade jag ett ”F**k you, f**k you, f**k you, I’m out!” till de tre och hoppade på cykeln igen och trampade vidare till publikens rungande jubel och applåder. Jag kan bekräfta att både stekpannan och mina tennistakter håller en mycket hög kvalité. (Eller också fick jag väja undan för tre unga män som helt respektlöst gick mitt på cykelbanan vilket gjorde mig en smula sur, ni får tro vad ni vill.)

Hursomhelst har jag nu kommit hem med mina nya prylar och vem vet, om 23 månader kanske det är dags igen. Till alla er därute, kom ihåg att SPARA ALLA KVITTON!