Årsarkiv: 2013

Att söka till universitet i UK

Ungefär ett år efter det att jag fick idén till att plugga utomlands känner jag att det är läge för att ventilera mina erfarenheter. Att söka utbildningsplats var en för mig en väldigt stor process och därför är det här inlägget skapligt långt, men jag försökte att stycka upp det i mindre delar så gott jag kunde.

TL; DR

Om du pluggar på gymnasiet: Jobba hårt för att få A i alla kurser, även om du inte känner dig motiverad. Tänk om du en dag inser att du vill plugga utomlands men har för dåliga betyg för att komma in? Betygen är viktiga och det är inte alltid som ett högskoleprov kan rädda dig.
Skulle du känna stor ångest inför betygen och betygshetsen får dig att må dåligt, så försök hitta något sätt att lindra stressen. Att prata med någon du har förtroende för om hur du känner och planera din studietid på ett hälsosamt sätt kan vara till stor hjälp.
Kom ihåg att inget betyg är värt utbrändhet och även om du ”bara” får ett B så är du fortfarande en f-ing awesome person, du läser trots allt min blogg och bara det gör dig fantastisk ;)

Pro tip of life: Att få ett referensbrev skrivet till sig själv är en mycket trevlig erfarenhet som alla borde prova på. EGOBOOOOOOOST!

Bästa chokladpralinen: Om du väljer att bara läsa ett stycke, utöver TL; DR, så tror jag att Reflektions-delen är den del med minst tekniska detaljer kring ansökan och handlar mer om hur jag tycker och tänker kring livet, och sånt gillar vi ju alla att läsa.

Disclaimer: Det jag skrivit bör inte tas som absolut sanning för hur antagningsprocessen till ett universitet i UK ser ut idag. Texten är en beskrivning av de viktigaste delarna från min egen ansökan och kan skilja sig från hur verkligheten ser ut.

Att forma en dröm till en plan

Jag minns en eftermiddag förra hösten när jag satt i passagerarsätet i min kompis Andreas bil på väg hem från en klätterresa, jag sa till honom: ”Du, det vore nice att plugga utomlands.” Andreas svarade med ”Jamen, gör det då.” och jag tänkte lite surt att det är väl inget man bara gör sådär hux flux. Men jag spann vidare på idén, googlade och läste på, insåg att jag helst ville till ett engelsktalande land och kom fram till att Storbritannien var nära och bra.

Efter att ha läst på ytterligare insåg jag att Skottland var det bästa landet för mig att söka till då t.ex. universitet i England har en utbildningsavgift på ~9000£ per skolår. Skottland har bara 1820£ per år och har du tur kan hela den avgiften betalas av skotska staten. De skolor i Skottland som hade utbildningar inom computer science, vilket var det ämne jag planerat söka till, verkade dessutom ha ett hyfsat gott rykte.

Ska man plugga på ett universitet i Skottland eller övriga UK så är det via UCAS du ska gå, det är ungefär motsvarigheten till UHR här i Sverige. Hela ansökan görs via UCAS och det kan ibland vara lite klurigt men som tur är har flashback världens bästa diskussionstråd om UCAS, så om det krisar kan man alltid posta en fråga där.

Till slut hade jag en vettig plan. Jag skulle söka till fem (maxantal för en ansökan) utbildningar inom datavetenskap på fem olika skolor i Skottland:

  • University of Aberdeen, Computing Science
  • University of Edinburgh, Informatics
  • University of Glasgow, Computing Science
  • University of St Andrews, Computer Science
  • University of Strathclyde, Computer Science

Av de universiteten jag sökt till ville jag helst komma in på St Andrews som är ett gammalt anrikt universitet. Orten St Andrews har ca 17 000 invånare och ligger utmed Skottlands östkust. Skolan har väldigt gott rykte internationellt och jag tror att den kan uppfattas som lite snobbig. Jag tyckte, och gör så fortfarande, att St Andrews verkade fantastiskt, gemytligt och vackert.

För att ha en chans att komma in på någon av utbildningarna behövdes en väldigt bra ansökan från min sida, och det hela började med betygen.

Betyg

När man har registrerat sig på UCAS kan man stegvis bygga sin ansökan. Ett av de stora blocken är förstås betygen från tidigare utbildningar. De kurser man har läst ska översättas till deras engelska motsvarighet. Vad kurser heter på engelska kan man hitta på Skolverkets hemsida. Just själva betygen jag hade, (G, VG, MVG) behövde man inte översätta till något kryptiskt som ”Pass with distinction” för VG osv utan de var bara till att skriva på svenska. Det spelar ju iofs ingen roll för de som har A-F betyg, skönt med nytt system som funkar internationellt.

Jag fyllde i alla betyg jag fått, dvs från grundskolan, gymnasiet och under min utbildning på MDH. Om du planerar ansöka, var noggrann och hämta hjälp där hjälp kan ges. Till exempel kunde jag få översatta betygsdokument från både högskolan och gymnasiet när jag frågade. Med tanke på att mitt gymnasium var så gott som nerlagt blev jag positivt överraskad.

Personal Statement

Din ansökan ska även innehålla ett personligt brev där du helt enkelt beskriver dig själv, varför du vill plugga på universitetet osv. Det här är en mycket viktigt del av ansökan där du har chansen att skilja dig från mängden av ansökningar. Jag la ner mycket tid på att få mitt PS så bra som möjligt, men beskrev egentligen bara mitt gångna liv och vad jag hade gjort/lärt mig inom data och IT ditintills. Storbritanniens största forum för studenter, The Student Room, har en hjälpservice för PS där man kan ladda upp ett utkast till sitt PS och sedan få tips på förbättringar av någon ”random” snäll person på forumet som tillhör deras hjälpgrupp. Jag skickade in mitt ps och är överlag nöjd med den hjälp jag fick, jag slapp undan några grammatiska missar och fick med några intressanta stycken som jag hade missat annars.Det svåra som jag upplevde med att skriva mitt ps var maxgränsen på 4 000 tecken, det går fort slut.

Det finns massor med tips på forum och även på vissa universitets hemsidor, läs dem, men tänk på att det viktigaste ändå är att du får ett unikt ps.

Reference Letter

Sökande måste ange en referens som skriver ett referensbrev om den sökande. Helt enkelt en person som känner till dig och din akademiska potential som kan ge en ”opartisk” bild av hur du skulle vara som student. Detta är vanligtvis en lärare från gymnasiet. För mig som hade varit från skolan i några år var det ganska svårt att välja referent. Jag kände inte att någon lärare från varken högskolan eller gymnasiet kände mig eller mina kunskaper inom data tillräckligt bra för att ha underlag till ett referensbrev.
Jag bestämde mig till slut för att låta en av mina närmsta kollegor på Westermo få i uppdrag att skriva mitt referensbrev. Kollegan hade i princip haft rollen som mentor åt mig under det dryga året jag jobbat på Westermo och kände till mina kunskaper inom data och programmering bättre än någon annan. Jag hade/har stor respekt för honom och minns att jag var mäkta nervös när jag skulle fråga om han ville vara min referent. En morgon på jobbet tog jag mig mod och frågade ”Tror du att jag skulle klara mig bra på en datavetenskaplig utbildning?” och när jag fick ett ja till svar så ställde jag följdfrågan ”Varför då?!” på ett lite skämtsamt och nästan smått aggressivt sätt.
Hursomhelst åtog sig min kollega att skriva referensbrevet och levererade ett asnice omdöme. Alla bitar var nu på plats för min ansökan och jag kunde skicka iväg den till universiteten via UCAS.

The Aftermath – När ansökan skickats

På Juldagen skickade jag in min ansökan, jag hade visst inte något bättre för mig. Deadline för de flesta utbildningarna i UK är den 15e januari. Nu återstod en lååååång väntan. Jag visste att man egentligen kunde få erbjudanden om plats redan dagar efter att man skickat in ansökan men vanligtvis får man svar någon gång mellan mitten på februari till slutet av mars. Svaren skickas via mail, och en lustig sak med mail är att man kan kolla närsomhelst om det har kommit nya mail. Är man riktigt sugen på att få mail så kan man kolla varje minut eller tom oftare än så.
Nåväl, jag blev aldrig så otålig att jag kollade minutvis, första veckorna efter deadline var det nog tre gånger om dagen ungefär. Men väntan är faktiskt olidlig, jag hade varit mentalt ansträngd av att bara få iväg en så bra ansökan som möjligt, men att sen vänta på svar var nog ännu mer påfrestande då man inte kan göra något mer än att just vänta.

Så till slut, den 12e februari och jag sitter på jobbet, fick jag ett mail om att jag hade fått respons på min ansökan. Under tiden jag loggar in ökar spänningen och förväntan om en plats på ett skotskt universitet. Väl inloggad ser jag att University of Aberdeen har fattat ett beslut: Unsuccessful.

Jag kunde läsa en kort motivering kring skolans beslut:
Due to the high calibre of applications for entry this year, the Academic Admissions Selector comments that, although your application was strong in places, it is below the calibre of those who will receive offers of admission.

Att återgå till att jobba direkt efter detta var en omöjlighet. Jag gick iväg till köket och fyllde på vattenflaskan, kände mig ledsen, kände mig dålig. Jag höll inte måttet, och extra betungande var att Aberdeen var en av de universitet med lägst intagningskrav av de skolor jag sökt. Ett nej från de innebar troligtvis ett nej från de flesta andra skolor jag sökt. Att få ett erbjudande från Edinburgh eller St Andrews verkade hopplöst.

Några dagar senare fick jag ett mail från en anställd på University of Glasgow. De ville se ett betygsdokument från gymnasiet, inskannat och skickat via mail. Här var det verkligen jätteskönt att mitt gamla gymnasium kunde ge mig ett stämplat och underskrivet betygsdokument med översatta kursnamn, så att universitetet tydligt kunde se att det var legitimt.
Att få det här mailet gav även en liten förhoppning om att de kanske vill ge mig ett platserbjudande. Tankarna gick som så att de ville kolla att jag inte ljugit om mina betyg i min ansökan utan varit sanningsenlig. Jag mailade över betygen i ett noga formulerat mail och fick kort därpå svar om att jag snart skulle få besked om jag kommit in. Senare samma dag kom beskedet: Unsuccessful. Ingen motivering till beslutet gavs.

Jag mailade senare till Uni of Glasgow om varför jag inte fått något antagningserbjudande och fick till svar att mina gymnasiebetyg (16.9) inte uppnådde minimikraven på 17.5. Att ha pluggat nätverk och jobbat på Westermo hade jag inget för, kanske, det kändes som att de inte brydde sig om det iaf.

Därefter följde negativa besked från Edinburgh och St Andrews, föga förvånande men ändå lite nedslående. Sist kvar var Strathclyde, ett relativt ungt universitet i Glasgow. När jag tog emot deras besked var det med blandade känslor. Jag hade inte blivit antagen till deras program i computer science, men däremot hade jag fått ett erbjudande om en liknande utbildning inom ”Computing &  Electronic Systems” dvs lite data och lite el. Jag var glad över att ha möjligheten till att plugga i Skottland, men jag ville verkligen plugga compsci på heltid och inte läsa något hopkok av ämnen. Dessutom tror jag inte att jag skulle göra så bra ifrån mig i kurser inom elektronik, särskilt inte när terminologin är på engelska då ämnet är nog så svårt på svenska. Så jag tackade nej till erbjudandet.

Jag hade slängt ut fem metkrokar med det bästa betet jag kunde skaffa och fick inget mer än ett bottennapp. Det var dags att titta på plan B och C.

Bonuschansen – Clearing

I antagningsprocessen, när man har blivit nekad eller själv tackat nej till alla sina val av universitet så har man chansen att söka ytterligare ett universitet i en fas som UCAS kallar för Clearing. Jag hade inget att förlora på att använda mig av Clearing och började kika på ytterligare ett universitet att söka till. Det började bli ont om universitet i Skottland som kunde ge en högkvalitativ utbildning inom compsci men jag bestämde mig för att satsa på University of Dundee.
Innan man lägger in sitt clearing-val är det rekommenderat att man ringer till universitet. (GULP!) Rekommendationer är till för att följas och jag formulerade några frågor kring utbildningen för att verka intresserad och ringde en skotte på universitet en vacker vårdag. Under samtalet studsade jag runt bland några olika personer på universitetet och fick höra den härliga skotska dialekten (ibland förstod jag ingenting av vad de sa, men det lät iaf kul) och fick klartecken för att göra en clearing-ansökan. Efter ungefär 6 veckor hade jag ett erbjudande om en plats på Computing Science-programmet i Dundee.

Och det är det närmaste jag kommit till att plugga i Skottland.

Dundee hade inte samma charm som t.ex. St Andrews utan kändes mer likt en utbildning på MDH i Västerås, ryktesmässigt och kvalitetsmässigt. Med chansen att få börja en ny utbildning i mjukvaruteknik på Linköpings Universitet var det lite för riskfyllt för mig att välja Dundee, och jag tackade än en gång nej.

Reflektion

Om man ser på livet som en väg och varje val i livet är en korsning så kan jag känna att under året som gått kom jag till en korsning med många väldigt spännande stigar. När jag hade alla vägar öppna till bland annat St Andrews och Edinburgh kändes det nästan överväldigande. Men en efter en stängdes de vägarna och jag hamnade på en trygg och säker väg som nu går längs Linköping.

Den huvudsakliga anledningen till att jag inte fick möjligheten till att välja en plats på ett av mina fem toppval i Skottland var mina gymnasiebetyg som var för låga. Jag känner inte direkt ånger för att mina betygsresultat, det var så länge sen jag förtjänade mina betyg och jag var en helt annan person. Tittar man på dem objektivt kan jag tycka att de är väldigt bra. Men om jag  hade vetat då vad jag vet nu, kan jag känna att jag hade haft lite mer motivation till att jaga höga betyg i gymnasiet. Jag tycker att det är lite konstigt hur låg motivationen är för att få höga gymnasiebetyg om man ser till dess värde inom Sverige. Såvida man inte tänkt läsa till läkare behöver man inte ha så höga betyg. Och så finns ju alltid högskoleprovet som kan garantera en utbildningsplats om man skulle ha otillräckliga betyg.

Ibland tänker jag att jag hade trivts bättre på en skotsk skola än här i Sverige. Inte för att det är så dåligt här i Linkan, men av någon anledning känns det väldigt hemtrevligt i regniga UK. Kan det bero på min höga konsumtion av Hem till Gården och River Cottage under mina ungdomsår? Jag tror iaf att jag förr eller senare måste besöka fina Storbritannien och antingen spränga luftslottet jag byggt eller låta mig falla i löv me’t.

Till sist, prata med folk om din ansökan. Jag själv höll det hela ganska hemligt och berättade inte för någon mer än min familj och mina närmsta vänner. Jag kände att jag inte ville berätta för alltför många då risken fanns att jag inte skulle komma in och folk skulle se mitt misslyckande och skratta åt mig, typ. Så går det inte till, folk är empatiska av sig. Berätta om ditt äventyr, det kan nog bara hjälpa dig. Med tanke på att det är något du eventuellt kommer gå och tänka på 90% av din vakna tid så är det nog sunt att dela med sig av dina tankar, oro och förhoppningar.
Tänk också på att det finns en risk att dina närmaste inte direkt gör volter när du berättar för dem att du tänkt fly landet. I själva verket kanske du möter sorg, avund, ilska, ignorans, egoism eller något annat otrevligt. Så ja, berätta för folk, du kanske finner stöd från den mest oväntade personen. Själv minns jag att min kollega Peter på jobbet gav jättebra uppmuntran både när jag väntade på besked från universiteten och när jag hade fått veta att jag inte kommit in, och han var ändå en person som knappt kände mig över huvud taget. Believe in the kindness of strangers!

Gamla vanor

Som så många gånger förut kommer jag idag skriva om vad jag stoppar i mig för att överleva.

Jag vet inte varför, men när jag skriver om mat och sånt så är jag i min komfortzon, känner mig säker på det jag skriver och oroar mig inte för vad andra ska tycka. Troligtvis för att jag kan hantera att folk inte gillar det jag äter, eller hur jag äter för den delen. Fun fact, jag äter pizza inifrån mitten och utåt, deal with it. ;)

Hursomhelst, jag insåg för några veckor sen att det fanns ett dilemma i mitt leverne. I skolan, hemma, ute och på många andra ställen jag vistas är det ganska kallt. Sådär kallt så efter att ha suttit och programmerat märker att man vill ha sköna tumvantar på sig. Men med tumvantar får man inte mycket kod skriven. Ett välbeprövat alternativ är förstås att dricka kaffe, men jag har inte lärt mig att dricka kaffe än och tänker inte börja nu. Te är okej, men jag blir oftast sängliggande efter en kopp (inte sant men behövde en anledning) så det går också bort.

Jag bestämde mig därför att göra varm choklad till min hot beverage of choice.

Varm choklad, inga konstigheter. Men varm choklad brukar ju oftast innehålla mjölk, och jag gillar inte mjölk. Jag tittade efter alternativ och experimenterade lite. Resultatet är som följer:

Erics härligt enkla chokladdryck (EHEC):
För 1 portion

  • 3 dl sojamjölk (Till exempel från Alpro)
  • 3 tsk kakao
  • 3 tsk socker
  • Vaniljsocker (1 krm eller efter behag)

Häll upp sojamjölk i en kastrull och tillsätt de torra ingredienserna. Hetta upp medan du vispar roliga mönster i kastrullen (cirklar, åttor osv) tills precis innan det börjar koka.
Servera! Men låt svalna så du inte bränner dig på tungan :)

Sojamjölken är faktiskt inget dumt alternativ till vanlig mjölk. Smaken är det inget fel på och för mig känns det bra att veta att ingen stackars ko har behövt bli befruktad på konstgjord väg och börjar producera mjölk till sin kommande kalv (en kalv som separeras från sin mor dagar efter födseln) och tvingas mjölkas av en maskin bara för att jag vill dricka varm choklad.

Jag måste bara kommentera vaniljsockret. Det är helt frivilligt att ha det i sin brygd. Något som däremot alla borde göra är att se till att ha vaniljsocker i skafferiet, alltid. Sen jag köpte en burk är det en fröjd att öppna skafferiet och känna doften av ljuvlig vanilj. Om du inte har vaniljsocker i hemmet, spring till närmsta mataffär och köp ett gäng paket vaniljsocker, placera ut på lämplig ställen i hemmet och känn livsglädjen frodas.

Till sist vill jag visa en funktion skriven i Python3 som kan vara till hjälp när man gör varm choklad av godtycklig mängd.

Förbättringar till receptet, koden eller livet mottages gladeligen.

Socialt experiment, del 2

Jag är superglad just nu, för mitt lilla experiment uppfyllde förväntningarna och mer än så.

Har du inte läst del 1 i min serie om sociala experiment så gör det nu!

Kort backstory: klockan var ca 17:00 lördagen den 21a september, lappen om pizzorna hade varit uppe i ungefär 23 timmar och jag blev mer och mer orolig för att ingen skulle våga ta chansen och få gratis mat. Jag hade tidigare under dagen lämnat lägenheten för att springa en runda i Ryds motionscentrum och därmed riskera att missa om någon ringer på dörren. Jag kollade till lappen innan jag började springa (den satt där den skulle) och när jag kom tillbaka var läget oförändrat, var det verkligen ingen som var intresserad?

Efter löprundan såg jag till att äta ett rejält lass med pasta och bacon för att fylla på med energi. Medan jag åt, iklädd endast badlakan för att jag skulle duscha ASAP, kollade jag samtidigt igenom några musikvideor av Savage Garden. Om ni försiktigt föreställer er detta förstår ni att om någon skulle entra lägenheten just då skulle deras WTF-mätare slå i taket. Som tur var gjorde ingen det. (Phew)

Jag lyckas äta upp och även duscha och ingen ringer på dörren, skönt. Jag drar på mig ett par shorts och rullar ut mitt liggunderlag som jag till vardags använder som yoga-matta, dock endast för stretching av den enklare graden, jag är inte riktigt gjord för yoga tror jag.
Stretchingen i kombination med endorfinerna från löpningen får mig att känna mig som Lee Sin personifierad, hade inga glasögon på mig heller så jag var i princip blind.

Så hör jag dörren till korridoren slå och kort därefter ringer det på dörren. Fort fort, på med en T-shirt så att man är representabel. Kikar genom titthålet på dörren, en kille och en tjej. Jag öppnar och försäkrar dem om att pizza-erbjudandet är på riktigt och ber dem stiga in medan jag gräver fram det röda guldet ur frysen. Och steg in gjorde de verkligen, jag menar, vissa hade säkert stannat i hallen men dessa två vågade ta sig fram flera meter och bland annat se ett random liggunderlag på golvet och träningskläder utspridda här och var.
Jag hade åtminstone Marina and the Diamonds spelandes från Y-tuben vilket jag hoppas gav något pluspoäng till det totala intrycket jag gav.

Vi kom fram till att både jag och killen pluggade till civilingenjörer men med olika inriktning. Det kändes trevligt att mötas under glada förhållanden och inte låta någon rivalitet komma emellan. Tjejen var där på besök, tänk vilken spännande helg att få komma till Linköping och se studenter interagera, ge bort mat och såna saker. Därefter följde en kort diskussion om hyror och sedan var det dags för adjö. Ett ”hade bra” och ”hej då”, inget speciellt. Eller, för mig var det minsann speciellt.

Innan jag sagt hejdå utan bara hunnit greppa tag om dörrhandtaget för att stänga dörren efter mina gäster hade killen, som bar pizzorna, i princip hunnit halvvägs genom korridoren. Han var väl hungrig kan jag tro. Men tjejen som var sist ut ur min lägenhet och därmed på lite närmare avstånd vände sig om, jag sa ”hej då” och hon gav ett jättefint leende tillbaka när hon returnerade orden. Made my day!
Jag minns inte riktigt hur någon av dem såg ut egentligen, jag blir så nervös av att behöva prata med okända människor, särskilt flera stycken på samma gång. Men intrycket jag fick från tjejen, väldigt positiv och söt, är något jag kommer ha glädje av i dagar framöver.

Min förhoppning om en framtida fru kanske inte slog in, men jag är nöjd ändå. Risken med att säga ”Hej, jag bor här och har gratis mat till någon” känns väldigt värt när man ser till resultatet.

Stort tack till de två randoms som hade modet att ringa på dörren och få Billys-pizzor, det hade varit en mycket tråkigare lördag om det inte hade varit för er!

Socialt experiment, del 1

Denna vecka har jag jobbat med ett dokument, eller närmare bestämt en annons. Den såg ut såhär ungefär:

BORTSKÄNKES!

Kära grannar, tydligen innehåller Billys-pizzor laktos och tydligen är jag laktosintolerant, FML. Detta innebär att mina fem Billys-pizzor i min frys är värdelösa för mig men istället för att kasta dem tänkte jag att någon annan kanske har glädje av dem.

Först till kvarn! Bara till att ringa på dörrklockan till […yada, yada, yada…]

Är jag hemma och vaken så får ni alltså fem goa Billys-pizzor att kalasa på!

Med vänlig hälsning

Eric

PS Om du nappar på erbjudandet så får du gärna ta ner lappen från anslagstavlan, så slipper jag springa i trapporna och göra det själv, spara på en gammal mans knän osv.. KTHXBYE :)

Jag har nu skrivit ut annonsen och satt upp den på anslagstavlan i trapphuset, mycket spännande. Att göra såna här saker som normalt folk oftast inte gör mig ganska upprymd och jag har blandade känslor kring detta, som jag tänkte presentera i punktform här och nu:

  • Förhoppning: Att min framtida fru ska ringa på dörren och säga ”Var det här man fick Billys-pizzor? Tihi..” och att vi sen lever lyckliga i alla våra dagar.
  • Förväntning: Generisk manlig student runt 20 år ringer på dörren och inom 20 sekunder går han därifrån med pizzorna, ingen nämner någonsin händelsen igen.
  • Oroar mig för: Att studenternas snålhet och jakt på gratis käk inte övervinner deras rädsla för att interagera med en annan människa (jag) som är tokig nog att ge bort sin egen mat, skulle verkligen vara ett misslyckande för experimentet.

Nu återstår att hoppas på det bästa och se vad som händer, i del 2 kommer jag troligtvis skriva kort om vad som hände. Tills dess, hade bäst!

Skräp

Flyttstädningen av min lägenhet har lämnat mer att önska sedan dag ett. Vissa saker kunde jag meddela innan jag flyttade in och få det fixat, andra har jag upptäckt och åtgärdat på egen hand. (Jag är självklart tacksam för att det var rengjort bakom spisen, men att göra rent själva spisen hade ju också varit trevligt.)

Idag tyckte jag att skåpet under diskbänken luktade lite konstigt. Visst, det fanns förklaringar (1) jag hade ätit melon och resterna från det hade en säregen lukt och (2) det brukar generellt sett inte lukta jättegott under diskbänkar. Vid första anblicken verkade inget konstigt, men så fanns det ju också ett utrymme längst in bakom en spånskiva (se bild)

Diskbänkskäp med orolig Eric

Jag kravlar in i skåpet och tittar över kanten, ingen imponerande syn…

Massor av skräp

På bilden ser vi bland annat en fantaflaska, en burk Mariestads och plastförpackningen till KRAV-märkt färsk timjan. Lägg märke till att en andra ölburk visar nederdelen och gömmer resten under utrymmet som hade ännu fler överraskningar att erbjuda. Det var bara till att börja gräva och se vad man kunde hitta när man stack in handen under spånskivan, överraskningarnas tid var inte förbi på långa vägar.

Saker som hittades:

  • Tomflaskor
  • Timjanförpackning
  • Plastförpackning till nätverkskabel
  • Lök
  • Snorpapper
  • PimPim
  • Tubkork
  • En klyftpotatis, ej ätbar
  • Ett halvt äggskal, inte heller ätbart
  • Kaffe, alternativt något annat brunt pulver :O
Ett axplock av det som hittades

Några av de saker som legat under diskbänken

Vad vi ser på bilden är i praktiken pant till ett värde av 5 kr, tack käre före detta hyresgäst, det var verkligen inte nödvändigt men jag lovar att pengarna kommer användas väl.

Fun light flaskan ser ut att vara riktigt gammal, jag såg inget bäst före datum men jag skulle gissa på tidigt 1400-tal. Cola flaskan påminde mig om VM i Sydafrika 2010. Ett mästerskap som, på grund av vuvuzelor bland annat, man helst vill glömma. Ångbåten kommer läggas till PimPim-samlingen, supernice!

Nu har jag fått ventilera mitt lilla trauma. Det var inget trevligt men jag kan tänka mig att det finns flyttstädningar som varit mycket sämre än denna. Jag hittade trots allt inga råttor eller andra djur bland skräpet. :)

Till före detta hyresgästen, din flyttstädning var riktigt dålig. Tummen ner! Till er andra, kanske är det läge för att städa på svåråtkomliga ställen? Vem vet, ni kanske har en förmögenhet liggandes redo att hittas.

 

 

Someone set up us the bomb

Två veckor sen, mitt under nolle-p, lyckades jag dra på mig en förkylning. Att bli förkyld just då verkar vara mer regel än undantag då man träffar mängder med nytt folk hela tiden, så det kom inte som någon överraskning.

Mitt sätt att hantera förkylningar är ganska enkelt, stannar hemma i 3-5 dagar, gör ingenting ansträngande utan låter stormen bedarra. Likaså denna gång, jag hade stackat upp med mat och skulle kunna sitta i lägenheten och snora ett bra tag utan att behöva gå utanför dörren. Minuspoäng ges till Dr Dryels som jag köpt för att lindra en ömmande hals, tydligen har tillverkaren stoppat mjölkpulver i tablettsmeten vilket är ett stort NONO för en laktosintolerant som jag själv. Det får bli Fishermans vänner hädanefter.

Hursomhelst, när jag vaknade upp första sjukdagen och tänkte roa mig med vad än Internet hade att erbjuda märkte jag att nåt inte stod rätt till, Internet verkade trasigt!!!
Hemsidor laddades oftast inte alls och att försöka se en musikvideo på YT var hopplöst, inkonsekvensen gjorde surfandet outhärdligt.
Felsökningsläge initieras! Någon länk i nätverkskedjan kanske är trasig? Ny dator, nytt nätverkskort, router från Westermo, nätverkskablar som är gamla och skröpliga, ja det fanns många möjliga misstänkta.

Det första jag gjorde var att uppdatera Westermo-routern med senaste versionen av WeOS, något jag borde gjort mycket tidigare. Upptäckte då att OS X har inbyggd TFTP-server, supersmidigt! Dock gjorde uppdateringen varken bu eller bä för mitt problem.
Kopplar bort routern, testar olika nätverkskort och olika kablar men inget hjälper. Jag kände mig sjukare än jag troligtvis var, nära att bryta ihop totalt. Jag lugnar mig, provar att pinga Googles server och samtidigt ta hjälp av den gode Wireshark för att inspektera paketen som skickas till och från min dator.
Wireshark är en haj som när man startar honom simmar ut på nätet och tuggar i sig alla datorpaket som skickas till och från datorn. Han spottar givetvis ut paketen efter att han tuggat på dem (för hajar gillar inte datapaket) och på så vis kan paketen fortfarande komma dit de ska även fast de nästan blivit hajmat.

Wireshark hann inte simma långt förens jag märkte att nåt var riktigt galet. Jag som förväntade mig väldigt få paket såg istället MÄNGDER med paket flöda in på linan. Det här var inget beteende som jag hade beställt. En rysning gick genom kroppen, jag var utsatt för en DDOS-attack.
För de som inte vet vad DDOS är kan jag beskriva det med en passande liknelse. Vi känner ju alla till att nosen bland annat har som uppgift att transportera syret i luften till lungorna, och det gör den oftast riktigt bra. Men när man blir attackerad av förkylningsvirus (DDOSad) så kommer det massa slem som hindrar syretransporten. På samma sätt hindrar en DDOS-attack de friska paketen (strömningen av youtube-videos till Erics dator) att nå fram genom att skicka massor av skräppaket  som gör stopp i nätverkets flaskhals.

Inte nog med att jag skulle vara förkyld, någon tyckte att jag inte skulle få njuta av Internets möjligheter heller. Jag kände förtvivlan. Jag hade läst om DDOS, men hade aldrig kunnat ana att det skulle drabba mig personligen. DDOS är sånt som händer stora företag som förbiser vikten av att säkra sitt nätverk. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var ensam mot en okänd fiende och jag kunde inte ens googla problemet.
Jag behövde hjälp! Jag ringde min kompis, han brukar ha goda idéer. Svaret jag fick var inte det jag ville ha, men kanske det jag behövde höra: ”Eric, någon testar dig. Det här är något du måste lösa på egen hand.” Jahopp, vad blir nästa steg? Jag ringer till Bahnhofs support, jämrar att ”JAG BLIR DDOSAD!!! :'(” supportkillen säger att det där få teknikerna kolla på…

Ni kan tänka er att jag mådde allt annat än bra, men ärligt talat kunde jag trösta mig med att jag hade några säsonger Game of Thrones att se på. Tack Jon för att du övertalade mig till att kolla på serien såhär två och ett halvt år efter premiären, perfekt timing!

Inspirerad av allt kämpande i GoT tog jag mig en funderare på mitt nätverksproblem, det måste finnas en lösning till hands. Jag analyserade de elaka paketen i Wireshark, letade efter en röd tråd, ett mönster. Människa som jag är kunde jag med min oklanderliga pattern recognition se att det kom ett överflöd av paket som ville in på port 53.
Port är i det här fallet ungefär som en port eller dörr i verkliga livet. Tänk er att datorns IP-adress är ett lägenhetshus, paketen vet att de ska till det lägenhetshuset, men sen då? Jo då tar det hjälp av ett portnummer för att hitta till rätt lägenhet. Vissa lägenheter(/portnummer) öppnar aldrig dörren när man knackar på, kanske ingen bor där? Andra har ett sånt där finurligt kikhål och öppnar bara för rätt person. Vissa portnummer lever kvar fastän man tycker att de borde trillat av pinn för länge sen, som ensamma gubben MSN och gamla Mrs Appletalk.

Men om jag kunde se till att port 53 stängdes för obehöriga… Ja det var det bästa jag hade att komma med och värt ett försök. Jag skulle behöva tampas med brandväggen i WeOS, något jag kände mig lite skraj inför. Brandväggar kan konfigureras på så oerhört många olika sätt och det är viktigt att hålla tungan rätt i mun så man varken blockerar för mycket eller för lite. Efter några försök, mycket tack vare WeOS finfina hjälp och lättanvända gränsnitt hade jag fått en konfiguration som torde fungera.

Något förenklat kan man säga att brandväggen, som i princip är en intensivt brinnande vägg som sträcker sig över hela bandbredden, hade inställningen att elda upp alla paket som försökte korsa dess väg. Självklart skulle inte Firefox-paketen brinna upp, för eld kan inte döda en eldräv <3

Upp till bevis, börja försiktigt med att pinga runt till Google och några andra säkra kort, funkar. Youtube tillbaka på banan igen, saker flyter på. Kan samtidigt se hur brandväggen äter upp fler och fler paket för varje sekund som går.

Jag kände harmoni, ett lugn infann sig. Jag hade överlistat min motståndare. En erfarenhet rikare gick jag och la mig för att sova och låta immunförsvaret slåss mot förkylningen. Morgonen därpå var läget fortfarande stabilt och har fortsatt vara så ända fram till vad som nu är två veckor senare. Jag är inte orolig längre, men däremot beredd på att behöva strida igen. Är man uppkopplad mot Internet kan man aldrig vara helt säker. Men det är så det ska vara tror jag. Jag vill inte vara den som aldrig öppnar dörren eller går utanför lägenhetshuset. Jag surfar hellre på världens vågor, tillsammans med mina hajar, rävar och näbbdjur.