månadsarkiv: oktober 2013

Att söka till universitet i UK

Ungefär ett år efter det att jag fick idén till att plugga utomlands känner jag att det är läge för att ventilera mina erfarenheter. Att söka utbildningsplats var en för mig en väldigt stor process och därför är det här inlägget skapligt långt, men jag försökte att stycka upp det i mindre delar så gott jag kunde.

TL; DR

Om du pluggar på gymnasiet: Jobba hårt för att få A i alla kurser, även om du inte känner dig motiverad. Tänk om du en dag inser att du vill plugga utomlands men har för dåliga betyg för att komma in? Betygen är viktiga och det är inte alltid som ett högskoleprov kan rädda dig.
Skulle du känna stor ångest inför betygen och betygshetsen får dig att må dåligt, så försök hitta något sätt att lindra stressen. Att prata med någon du har förtroende för om hur du känner och planera din studietid på ett hälsosamt sätt kan vara till stor hjälp.
Kom ihåg att inget betyg är värt utbrändhet och även om du ”bara” får ett B så är du fortfarande en f-ing awesome person, du läser trots allt min blogg och bara det gör dig fantastisk ;)

Pro tip of life: Att få ett referensbrev skrivet till sig själv är en mycket trevlig erfarenhet som alla borde prova på. EGOBOOOOOOOST!

Bästa chokladpralinen: Om du väljer att bara läsa ett stycke, utöver TL; DR, så tror jag att Reflektions-delen är den del med minst tekniska detaljer kring ansökan och handlar mer om hur jag tycker och tänker kring livet, och sånt gillar vi ju alla att läsa.

Disclaimer: Det jag skrivit bör inte tas som absolut sanning för hur antagningsprocessen till ett universitet i UK ser ut idag. Texten är en beskrivning av de viktigaste delarna från min egen ansökan och kan skilja sig från hur verkligheten ser ut.

Att forma en dröm till en plan

Jag minns en eftermiddag förra hösten när jag satt i passagerarsätet i min kompis Andreas bil på väg hem från en klätterresa, jag sa till honom: ”Du, det vore nice att plugga utomlands.” Andreas svarade med ”Jamen, gör det då.” och jag tänkte lite surt att det är väl inget man bara gör sådär hux flux. Men jag spann vidare på idén, googlade och läste på, insåg att jag helst ville till ett engelsktalande land och kom fram till att Storbritannien var nära och bra.

Efter att ha läst på ytterligare insåg jag att Skottland var det bästa landet för mig att söka till då t.ex. universitet i England har en utbildningsavgift på ~9000£ per skolår. Skottland har bara 1820£ per år och har du tur kan hela den avgiften betalas av skotska staten. De skolor i Skottland som hade utbildningar inom computer science, vilket var det ämne jag planerat söka till, verkade dessutom ha ett hyfsat gott rykte.

Ska man plugga på ett universitet i Skottland eller övriga UK så är det via UCAS du ska gå, det är ungefär motsvarigheten till UHR här i Sverige. Hela ansökan görs via UCAS och det kan ibland vara lite klurigt men som tur är har flashback världens bästa diskussionstråd om UCAS, så om det krisar kan man alltid posta en fråga där.

Till slut hade jag en vettig plan. Jag skulle söka till fem (maxantal för en ansökan) utbildningar inom datavetenskap på fem olika skolor i Skottland:

  • University of Aberdeen, Computing Science
  • University of Edinburgh, Informatics
  • University of Glasgow, Computing Science
  • University of St Andrews, Computer Science
  • University of Strathclyde, Computer Science

Av de universiteten jag sökt till ville jag helst komma in på St Andrews som är ett gammalt anrikt universitet. Orten St Andrews har ca 17 000 invånare och ligger utmed Skottlands östkust. Skolan har väldigt gott rykte internationellt och jag tror att den kan uppfattas som lite snobbig. Jag tyckte, och gör så fortfarande, att St Andrews verkade fantastiskt, gemytligt och vackert.

För att ha en chans att komma in på någon av utbildningarna behövdes en väldigt bra ansökan från min sida, och det hela började med betygen.

Betyg

När man har registrerat sig på UCAS kan man stegvis bygga sin ansökan. Ett av de stora blocken är förstås betygen från tidigare utbildningar. De kurser man har läst ska översättas till deras engelska motsvarighet. Vad kurser heter på engelska kan man hitta på Skolverkets hemsida. Just själva betygen jag hade, (G, VG, MVG) behövde man inte översätta till något kryptiskt som ”Pass with distinction” för VG osv utan de var bara till att skriva på svenska. Det spelar ju iofs ingen roll för de som har A-F betyg, skönt med nytt system som funkar internationellt.

Jag fyllde i alla betyg jag fått, dvs från grundskolan, gymnasiet och under min utbildning på MDH. Om du planerar ansöka, var noggrann och hämta hjälp där hjälp kan ges. Till exempel kunde jag få översatta betygsdokument från både högskolan och gymnasiet när jag frågade. Med tanke på att mitt gymnasium var så gott som nerlagt blev jag positivt överraskad.

Personal Statement

Din ansökan ska även innehålla ett personligt brev där du helt enkelt beskriver dig själv, varför du vill plugga på universitetet osv. Det här är en mycket viktigt del av ansökan där du har chansen att skilja dig från mängden av ansökningar. Jag la ner mycket tid på att få mitt PS så bra som möjligt, men beskrev egentligen bara mitt gångna liv och vad jag hade gjort/lärt mig inom data och IT ditintills. Storbritanniens största forum för studenter, The Student Room, har en hjälpservice för PS där man kan ladda upp ett utkast till sitt PS och sedan få tips på förbättringar av någon ”random” snäll person på forumet som tillhör deras hjälpgrupp. Jag skickade in mitt ps och är överlag nöjd med den hjälp jag fick, jag slapp undan några grammatiska missar och fick med några intressanta stycken som jag hade missat annars.Det svåra som jag upplevde med att skriva mitt ps var maxgränsen på 4 000 tecken, det går fort slut.

Det finns massor med tips på forum och även på vissa universitets hemsidor, läs dem, men tänk på att det viktigaste ändå är att du får ett unikt ps.

Reference Letter

Sökande måste ange en referens som skriver ett referensbrev om den sökande. Helt enkelt en person som känner till dig och din akademiska potential som kan ge en ”opartisk” bild av hur du skulle vara som student. Detta är vanligtvis en lärare från gymnasiet. För mig som hade varit från skolan i några år var det ganska svårt att välja referent. Jag kände inte att någon lärare från varken högskolan eller gymnasiet kände mig eller mina kunskaper inom data tillräckligt bra för att ha underlag till ett referensbrev.
Jag bestämde mig till slut för att låta en av mina närmsta kollegor på Westermo få i uppdrag att skriva mitt referensbrev. Kollegan hade i princip haft rollen som mentor åt mig under det dryga året jag jobbat på Westermo och kände till mina kunskaper inom data och programmering bättre än någon annan. Jag hade/har stor respekt för honom och minns att jag var mäkta nervös när jag skulle fråga om han ville vara min referent. En morgon på jobbet tog jag mig mod och frågade ”Tror du att jag skulle klara mig bra på en datavetenskaplig utbildning?” och när jag fick ett ja till svar så ställde jag följdfrågan ”Varför då?!” på ett lite skämtsamt och nästan smått aggressivt sätt.
Hursomhelst åtog sig min kollega att skriva referensbrevet och levererade ett asnice omdöme. Alla bitar var nu på plats för min ansökan och jag kunde skicka iväg den till universiteten via UCAS.

The Aftermath – När ansökan skickats

På Juldagen skickade jag in min ansökan, jag hade visst inte något bättre för mig. Deadline för de flesta utbildningarna i UK är den 15e januari. Nu återstod en lååååång väntan. Jag visste att man egentligen kunde få erbjudanden om plats redan dagar efter att man skickat in ansökan men vanligtvis får man svar någon gång mellan mitten på februari till slutet av mars. Svaren skickas via mail, och en lustig sak med mail är att man kan kolla närsomhelst om det har kommit nya mail. Är man riktigt sugen på att få mail så kan man kolla varje minut eller tom oftare än så.
Nåväl, jag blev aldrig så otålig att jag kollade minutvis, första veckorna efter deadline var det nog tre gånger om dagen ungefär. Men väntan är faktiskt olidlig, jag hade varit mentalt ansträngd av att bara få iväg en så bra ansökan som möjligt, men att sen vänta på svar var nog ännu mer påfrestande då man inte kan göra något mer än att just vänta.

Så till slut, den 12e februari och jag sitter på jobbet, fick jag ett mail om att jag hade fått respons på min ansökan. Under tiden jag loggar in ökar spänningen och förväntan om en plats på ett skotskt universitet. Väl inloggad ser jag att University of Aberdeen har fattat ett beslut: Unsuccessful.

Jag kunde läsa en kort motivering kring skolans beslut:
Due to the high calibre of applications for entry this year, the Academic Admissions Selector comments that, although your application was strong in places, it is below the calibre of those who will receive offers of admission.

Att återgå till att jobba direkt efter detta var en omöjlighet. Jag gick iväg till köket och fyllde på vattenflaskan, kände mig ledsen, kände mig dålig. Jag höll inte måttet, och extra betungande var att Aberdeen var en av de universitet med lägst intagningskrav av de skolor jag sökt. Ett nej från de innebar troligtvis ett nej från de flesta andra skolor jag sökt. Att få ett erbjudande från Edinburgh eller St Andrews verkade hopplöst.

Några dagar senare fick jag ett mail från en anställd på University of Glasgow. De ville se ett betygsdokument från gymnasiet, inskannat och skickat via mail. Här var det verkligen jätteskönt att mitt gamla gymnasium kunde ge mig ett stämplat och underskrivet betygsdokument med översatta kursnamn, så att universitetet tydligt kunde se att det var legitimt.
Att få det här mailet gav även en liten förhoppning om att de kanske vill ge mig ett platserbjudande. Tankarna gick som så att de ville kolla att jag inte ljugit om mina betyg i min ansökan utan varit sanningsenlig. Jag mailade över betygen i ett noga formulerat mail och fick kort därpå svar om att jag snart skulle få besked om jag kommit in. Senare samma dag kom beskedet: Unsuccessful. Ingen motivering till beslutet gavs.

Jag mailade senare till Uni of Glasgow om varför jag inte fått något antagningserbjudande och fick till svar att mina gymnasiebetyg (16.9) inte uppnådde minimikraven på 17.5. Att ha pluggat nätverk och jobbat på Westermo hade jag inget för, kanske, det kändes som att de inte brydde sig om det iaf.

Därefter följde negativa besked från Edinburgh och St Andrews, föga förvånande men ändå lite nedslående. Sist kvar var Strathclyde, ett relativt ungt universitet i Glasgow. När jag tog emot deras besked var det med blandade känslor. Jag hade inte blivit antagen till deras program i computer science, men däremot hade jag fått ett erbjudande om en liknande utbildning inom ”Computing &  Electronic Systems” dvs lite data och lite el. Jag var glad över att ha möjligheten till att plugga i Skottland, men jag ville verkligen plugga compsci på heltid och inte läsa något hopkok av ämnen. Dessutom tror jag inte att jag skulle göra så bra ifrån mig i kurser inom elektronik, särskilt inte när terminologin är på engelska då ämnet är nog så svårt på svenska. Så jag tackade nej till erbjudandet.

Jag hade slängt ut fem metkrokar med det bästa betet jag kunde skaffa och fick inget mer än ett bottennapp. Det var dags att titta på plan B och C.

Bonuschansen – Clearing

I antagningsprocessen, när man har blivit nekad eller själv tackat nej till alla sina val av universitet så har man chansen att söka ytterligare ett universitet i en fas som UCAS kallar för Clearing. Jag hade inget att förlora på att använda mig av Clearing och började kika på ytterligare ett universitet att söka till. Det började bli ont om universitet i Skottland som kunde ge en högkvalitativ utbildning inom compsci men jag bestämde mig för att satsa på University of Dundee.
Innan man lägger in sitt clearing-val är det rekommenderat att man ringer till universitet. (GULP!) Rekommendationer är till för att följas och jag formulerade några frågor kring utbildningen för att verka intresserad och ringde en skotte på universitet en vacker vårdag. Under samtalet studsade jag runt bland några olika personer på universitetet och fick höra den härliga skotska dialekten (ibland förstod jag ingenting av vad de sa, men det lät iaf kul) och fick klartecken för att göra en clearing-ansökan. Efter ungefär 6 veckor hade jag ett erbjudande om en plats på Computing Science-programmet i Dundee.

Och det är det närmaste jag kommit till att plugga i Skottland.

Dundee hade inte samma charm som t.ex. St Andrews utan kändes mer likt en utbildning på MDH i Västerås, ryktesmässigt och kvalitetsmässigt. Med chansen att få börja en ny utbildning i mjukvaruteknik på Linköpings Universitet var det lite för riskfyllt för mig att välja Dundee, och jag tackade än en gång nej.

Reflektion

Om man ser på livet som en väg och varje val i livet är en korsning så kan jag känna att under året som gått kom jag till en korsning med många väldigt spännande stigar. När jag hade alla vägar öppna till bland annat St Andrews och Edinburgh kändes det nästan överväldigande. Men en efter en stängdes de vägarna och jag hamnade på en trygg och säker väg som nu går längs Linköping.

Den huvudsakliga anledningen till att jag inte fick möjligheten till att välja en plats på ett av mina fem toppval i Skottland var mina gymnasiebetyg som var för låga. Jag känner inte direkt ånger för att mina betygsresultat, det var så länge sen jag förtjänade mina betyg och jag var en helt annan person. Tittar man på dem objektivt kan jag tycka att de är väldigt bra. Men om jag  hade vetat då vad jag vet nu, kan jag känna att jag hade haft lite mer motivation till att jaga höga betyg i gymnasiet. Jag tycker att det är lite konstigt hur låg motivationen är för att få höga gymnasiebetyg om man ser till dess värde inom Sverige. Såvida man inte tänkt läsa till läkare behöver man inte ha så höga betyg. Och så finns ju alltid högskoleprovet som kan garantera en utbildningsplats om man skulle ha otillräckliga betyg.

Ibland tänker jag att jag hade trivts bättre på en skotsk skola än här i Sverige. Inte för att det är så dåligt här i Linkan, men av någon anledning känns det väldigt hemtrevligt i regniga UK. Kan det bero på min höga konsumtion av Hem till Gården och River Cottage under mina ungdomsår? Jag tror iaf att jag förr eller senare måste besöka fina Storbritannien och antingen spränga luftslottet jag byggt eller låta mig falla i löv me’t.

Till sist, prata med folk om din ansökan. Jag själv höll det hela ganska hemligt och berättade inte för någon mer än min familj och mina närmsta vänner. Jag kände att jag inte ville berätta för alltför många då risken fanns att jag inte skulle komma in och folk skulle se mitt misslyckande och skratta åt mig, typ. Så går det inte till, folk är empatiska av sig. Berätta om ditt äventyr, det kan nog bara hjälpa dig. Med tanke på att det är något du eventuellt kommer gå och tänka på 90% av din vakna tid så är det nog sunt att dela med sig av dina tankar, oro och förhoppningar.
Tänk också på att det finns en risk att dina närmaste inte direkt gör volter när du berättar för dem att du tänkt fly landet. I själva verket kanske du möter sorg, avund, ilska, ignorans, egoism eller något annat otrevligt. Så ja, berätta för folk, du kanske finner stöd från den mest oväntade personen. Själv minns jag att min kollega Peter på jobbet gav jättebra uppmuntran både när jag väntade på besked från universiteten och när jag hade fått veta att jag inte kommit in, och han var ändå en person som knappt kände mig över huvud taget. Believe in the kindness of strangers!

Gamla vanor

Som så många gånger förut kommer jag idag skriva om vad jag stoppar i mig för att överleva.

Jag vet inte varför, men när jag skriver om mat och sånt så är jag i min komfortzon, känner mig säker på det jag skriver och oroar mig inte för vad andra ska tycka. Troligtvis för att jag kan hantera att folk inte gillar det jag äter, eller hur jag äter för den delen. Fun fact, jag äter pizza inifrån mitten och utåt, deal with it. ;)

Hursomhelst, jag insåg för några veckor sen att det fanns ett dilemma i mitt leverne. I skolan, hemma, ute och på många andra ställen jag vistas är det ganska kallt. Sådär kallt så efter att ha suttit och programmerat märker att man vill ha sköna tumvantar på sig. Men med tumvantar får man inte mycket kod skriven. Ett välbeprövat alternativ är förstås att dricka kaffe, men jag har inte lärt mig att dricka kaffe än och tänker inte börja nu. Te är okej, men jag blir oftast sängliggande efter en kopp (inte sant men behövde en anledning) så det går också bort.

Jag bestämde mig därför att göra varm choklad till min hot beverage of choice.

Varm choklad, inga konstigheter. Men varm choklad brukar ju oftast innehålla mjölk, och jag gillar inte mjölk. Jag tittade efter alternativ och experimenterade lite. Resultatet är som följer:

Erics härligt enkla chokladdryck (EHEC):
För 1 portion

  • 3 dl sojamjölk (Till exempel från Alpro)
  • 3 tsk kakao
  • 3 tsk socker
  • Vaniljsocker (1 krm eller efter behag)

Häll upp sojamjölk i en kastrull och tillsätt de torra ingredienserna. Hetta upp medan du vispar roliga mönster i kastrullen (cirklar, åttor osv) tills precis innan det börjar koka.
Servera! Men låt svalna så du inte bränner dig på tungan :)

Sojamjölken är faktiskt inget dumt alternativ till vanlig mjölk. Smaken är det inget fel på och för mig känns det bra att veta att ingen stackars ko har behövt bli befruktad på konstgjord väg och börjar producera mjölk till sin kommande kalv (en kalv som separeras från sin mor dagar efter födseln) och tvingas mjölkas av en maskin bara för att jag vill dricka varm choklad.

Jag måste bara kommentera vaniljsockret. Det är helt frivilligt att ha det i sin brygd. Något som däremot alla borde göra är att se till att ha vaniljsocker i skafferiet, alltid. Sen jag köpte en burk är det en fröjd att öppna skafferiet och känna doften av ljuvlig vanilj. Om du inte har vaniljsocker i hemmet, spring till närmsta mataffär och köp ett gäng paket vaniljsocker, placera ut på lämplig ställen i hemmet och känn livsglädjen frodas.

Till sist vill jag visa en funktion skriven i Python3 som kan vara till hjälp när man gör varm choklad av godtycklig mängd.

Förbättringar till receptet, koden eller livet mottages gladeligen.