månadsarkiv: september 2013

Socialt experiment, del 2

Jag är superglad just nu, för mitt lilla experiment uppfyllde förväntningarna och mer än så.

Har du inte läst del 1 i min serie om sociala experiment så gör det nu!

Kort backstory: klockan var ca 17:00 lördagen den 21a september, lappen om pizzorna hade varit uppe i ungefär 23 timmar och jag blev mer och mer orolig för att ingen skulle våga ta chansen och få gratis mat. Jag hade tidigare under dagen lämnat lägenheten för att springa en runda i Ryds motionscentrum och därmed riskera att missa om någon ringer på dörren. Jag kollade till lappen innan jag började springa (den satt där den skulle) och när jag kom tillbaka var läget oförändrat, var det verkligen ingen som var intresserad?

Efter löprundan såg jag till att äta ett rejält lass med pasta och bacon för att fylla på med energi. Medan jag åt, iklädd endast badlakan för att jag skulle duscha ASAP, kollade jag samtidigt igenom några musikvideor av Savage Garden. Om ni försiktigt föreställer er detta förstår ni att om någon skulle entra lägenheten just då skulle deras WTF-mätare slå i taket. Som tur var gjorde ingen det. (Phew)

Jag lyckas äta upp och även duscha och ingen ringer på dörren, skönt. Jag drar på mig ett par shorts och rullar ut mitt liggunderlag som jag till vardags använder som yoga-matta, dock endast för stretching av den enklare graden, jag är inte riktigt gjord för yoga tror jag.
Stretchingen i kombination med endorfinerna från löpningen får mig att känna mig som Lee Sin personifierad, hade inga glasögon på mig heller så jag var i princip blind.

Så hör jag dörren till korridoren slå och kort därefter ringer det på dörren. Fort fort, på med en T-shirt så att man är representabel. Kikar genom titthålet på dörren, en kille och en tjej. Jag öppnar och försäkrar dem om att pizza-erbjudandet är på riktigt och ber dem stiga in medan jag gräver fram det röda guldet ur frysen. Och steg in gjorde de verkligen, jag menar, vissa hade säkert stannat i hallen men dessa två vågade ta sig fram flera meter och bland annat se ett random liggunderlag på golvet och träningskläder utspridda här och var.
Jag hade åtminstone Marina and the Diamonds spelandes från Y-tuben vilket jag hoppas gav något pluspoäng till det totala intrycket jag gav.

Vi kom fram till att både jag och killen pluggade till civilingenjörer men med olika inriktning. Det kändes trevligt att mötas under glada förhållanden och inte låta någon rivalitet komma emellan. Tjejen var där på besök, tänk vilken spännande helg att få komma till Linköping och se studenter interagera, ge bort mat och såna saker. Därefter följde en kort diskussion om hyror och sedan var det dags för adjö. Ett ”hade bra” och ”hej då”, inget speciellt. Eller, för mig var det minsann speciellt.

Innan jag sagt hejdå utan bara hunnit greppa tag om dörrhandtaget för att stänga dörren efter mina gäster hade killen, som bar pizzorna, i princip hunnit halvvägs genom korridoren. Han var väl hungrig kan jag tro. Men tjejen som var sist ut ur min lägenhet och därmed på lite närmare avstånd vände sig om, jag sa ”hej då” och hon gav ett jättefint leende tillbaka när hon returnerade orden. Made my day!
Jag minns inte riktigt hur någon av dem såg ut egentligen, jag blir så nervös av att behöva prata med okända människor, särskilt flera stycken på samma gång. Men intrycket jag fick från tjejen, väldigt positiv och söt, är något jag kommer ha glädje av i dagar framöver.

Min förhoppning om en framtida fru kanske inte slog in, men jag är nöjd ändå. Risken med att säga ”Hej, jag bor här och har gratis mat till någon” känns väldigt värt när man ser till resultatet.

Stort tack till de två randoms som hade modet att ringa på dörren och få Billys-pizzor, det hade varit en mycket tråkigare lördag om det inte hade varit för er!

Socialt experiment, del 1

Denna vecka har jag jobbat med ett dokument, eller närmare bestämt en annons. Den såg ut såhär ungefär:

BORTSKÄNKES!

Kära grannar, tydligen innehåller Billys-pizzor laktos och tydligen är jag laktosintolerant, FML. Detta innebär att mina fem Billys-pizzor i min frys är värdelösa för mig men istället för att kasta dem tänkte jag att någon annan kanske har glädje av dem.

Först till kvarn! Bara till att ringa på dörrklockan till […yada, yada, yada…]

Är jag hemma och vaken så får ni alltså fem goa Billys-pizzor att kalasa på!

Med vänlig hälsning

Eric

PS Om du nappar på erbjudandet så får du gärna ta ner lappen från anslagstavlan, så slipper jag springa i trapporna och göra det själv, spara på en gammal mans knän osv.. KTHXBYE :)

Jag har nu skrivit ut annonsen och satt upp den på anslagstavlan i trapphuset, mycket spännande. Att göra såna här saker som normalt folk oftast inte gör mig ganska upprymd och jag har blandade känslor kring detta, som jag tänkte presentera i punktform här och nu:

  • Förhoppning: Att min framtida fru ska ringa på dörren och säga ”Var det här man fick Billys-pizzor? Tihi..” och att vi sen lever lyckliga i alla våra dagar.
  • Förväntning: Generisk manlig student runt 20 år ringer på dörren och inom 20 sekunder går han därifrån med pizzorna, ingen nämner någonsin händelsen igen.
  • Oroar mig för: Att studenternas snålhet och jakt på gratis käk inte övervinner deras rädsla för att interagera med en annan människa (jag) som är tokig nog att ge bort sin egen mat, skulle verkligen vara ett misslyckande för experimentet.

Nu återstår att hoppas på det bästa och se vad som händer, i del 2 kommer jag troligtvis skriva kort om vad som hände. Tills dess, hade bäst!

Skräp

Flyttstädningen av min lägenhet har lämnat mer att önska sedan dag ett. Vissa saker kunde jag meddela innan jag flyttade in och få det fixat, andra har jag upptäckt och åtgärdat på egen hand. (Jag är självklart tacksam för att det var rengjort bakom spisen, men att göra rent själva spisen hade ju också varit trevligt.)

Idag tyckte jag att skåpet under diskbänken luktade lite konstigt. Visst, det fanns förklaringar (1) jag hade ätit melon och resterna från det hade en säregen lukt och (2) det brukar generellt sett inte lukta jättegott under diskbänkar. Vid första anblicken verkade inget konstigt, men så fanns det ju också ett utrymme längst in bakom en spånskiva (se bild)

Diskbänkskäp med orolig Eric

Jag kravlar in i skåpet och tittar över kanten, ingen imponerande syn…

Massor av skräp

På bilden ser vi bland annat en fantaflaska, en burk Mariestads och plastförpackningen till KRAV-märkt färsk timjan. Lägg märke till att en andra ölburk visar nederdelen och gömmer resten under utrymmet som hade ännu fler överraskningar att erbjuda. Det var bara till att börja gräva och se vad man kunde hitta när man stack in handen under spånskivan, överraskningarnas tid var inte förbi på långa vägar.

Saker som hittades:

  • Tomflaskor
  • Timjanförpackning
  • Plastförpackning till nätverkskabel
  • Lök
  • Snorpapper
  • PimPim
  • Tubkork
  • En klyftpotatis, ej ätbar
  • Ett halvt äggskal, inte heller ätbart
  • Kaffe, alternativt något annat brunt pulver :O
Ett axplock av det som hittades

Några av de saker som legat under diskbänken

Vad vi ser på bilden är i praktiken pant till ett värde av 5 kr, tack käre före detta hyresgäst, det var verkligen inte nödvändigt men jag lovar att pengarna kommer användas väl.

Fun light flaskan ser ut att vara riktigt gammal, jag såg inget bäst före datum men jag skulle gissa på tidigt 1400-tal. Cola flaskan påminde mig om VM i Sydafrika 2010. Ett mästerskap som, på grund av vuvuzelor bland annat, man helst vill glömma. Ångbåten kommer läggas till PimPim-samlingen, supernice!

Nu har jag fått ventilera mitt lilla trauma. Det var inget trevligt men jag kan tänka mig att det finns flyttstädningar som varit mycket sämre än denna. Jag hittade trots allt inga råttor eller andra djur bland skräpet. :)

Till före detta hyresgästen, din flyttstädning var riktigt dålig. Tummen ner! Till er andra, kanske är det läge för att städa på svåråtkomliga ställen? Vem vet, ni kanske har en förmögenhet liggandes redo att hittas.

 

 

Someone set up us the bomb

Två veckor sen, mitt under nolle-p, lyckades jag dra på mig en förkylning. Att bli förkyld just då verkar vara mer regel än undantag då man träffar mängder med nytt folk hela tiden, så det kom inte som någon överraskning.

Mitt sätt att hantera förkylningar är ganska enkelt, stannar hemma i 3-5 dagar, gör ingenting ansträngande utan låter stormen bedarra. Likaså denna gång, jag hade stackat upp med mat och skulle kunna sitta i lägenheten och snora ett bra tag utan att behöva gå utanför dörren. Minuspoäng ges till Dr Dryels som jag köpt för att lindra en ömmande hals, tydligen har tillverkaren stoppat mjölkpulver i tablettsmeten vilket är ett stort NONO för en laktosintolerant som jag själv. Det får bli Fishermans vänner hädanefter.

Hursomhelst, när jag vaknade upp första sjukdagen och tänkte roa mig med vad än Internet hade att erbjuda märkte jag att nåt inte stod rätt till, Internet verkade trasigt!!!
Hemsidor laddades oftast inte alls och att försöka se en musikvideo på YT var hopplöst, inkonsekvensen gjorde surfandet outhärdligt.
Felsökningsläge initieras! Någon länk i nätverkskedjan kanske är trasig? Ny dator, nytt nätverkskort, router från Westermo, nätverkskablar som är gamla och skröpliga, ja det fanns många möjliga misstänkta.

Det första jag gjorde var att uppdatera Westermo-routern med senaste versionen av WeOS, något jag borde gjort mycket tidigare. Upptäckte då att OS X har inbyggd TFTP-server, supersmidigt! Dock gjorde uppdateringen varken bu eller bä för mitt problem.
Kopplar bort routern, testar olika nätverkskort och olika kablar men inget hjälper. Jag kände mig sjukare än jag troligtvis var, nära att bryta ihop totalt. Jag lugnar mig, provar att pinga Googles server och samtidigt ta hjälp av den gode Wireshark för att inspektera paketen som skickas till och från min dator.
Wireshark är en haj som när man startar honom simmar ut på nätet och tuggar i sig alla datorpaket som skickas till och från datorn. Han spottar givetvis ut paketen efter att han tuggat på dem (för hajar gillar inte datapaket) och på så vis kan paketen fortfarande komma dit de ska även fast de nästan blivit hajmat.

Wireshark hann inte simma långt förens jag märkte att nåt var riktigt galet. Jag som förväntade mig väldigt få paket såg istället MÄNGDER med paket flöda in på linan. Det här var inget beteende som jag hade beställt. En rysning gick genom kroppen, jag var utsatt för en DDOS-attack.
För de som inte vet vad DDOS är kan jag beskriva det med en passande liknelse. Vi känner ju alla till att nosen bland annat har som uppgift att transportera syret i luften till lungorna, och det gör den oftast riktigt bra. Men när man blir attackerad av förkylningsvirus (DDOSad) så kommer det massa slem som hindrar syretransporten. På samma sätt hindrar en DDOS-attack de friska paketen (strömningen av youtube-videos till Erics dator) att nå fram genom att skicka massor av skräppaket  som gör stopp i nätverkets flaskhals.

Inte nog med att jag skulle vara förkyld, någon tyckte att jag inte skulle få njuta av Internets möjligheter heller. Jag kände förtvivlan. Jag hade läst om DDOS, men hade aldrig kunnat ana att det skulle drabba mig personligen. DDOS är sånt som händer stora företag som förbiser vikten av att säkra sitt nätverk. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var ensam mot en okänd fiende och jag kunde inte ens googla problemet.
Jag behövde hjälp! Jag ringde min kompis, han brukar ha goda idéer. Svaret jag fick var inte det jag ville ha, men kanske det jag behövde höra: ”Eric, någon testar dig. Det här är något du måste lösa på egen hand.” Jahopp, vad blir nästa steg? Jag ringer till Bahnhofs support, jämrar att ”JAG BLIR DDOSAD!!! :'(” supportkillen säger att det där få teknikerna kolla på…

Ni kan tänka er att jag mådde allt annat än bra, men ärligt talat kunde jag trösta mig med att jag hade några säsonger Game of Thrones att se på. Tack Jon för att du övertalade mig till att kolla på serien såhär två och ett halvt år efter premiären, perfekt timing!

Inspirerad av allt kämpande i GoT tog jag mig en funderare på mitt nätverksproblem, det måste finnas en lösning till hands. Jag analyserade de elaka paketen i Wireshark, letade efter en röd tråd, ett mönster. Människa som jag är kunde jag med min oklanderliga pattern recognition se att det kom ett överflöd av paket som ville in på port 53.
Port är i det här fallet ungefär som en port eller dörr i verkliga livet. Tänk er att datorns IP-adress är ett lägenhetshus, paketen vet att de ska till det lägenhetshuset, men sen då? Jo då tar det hjälp av ett portnummer för att hitta till rätt lägenhet. Vissa lägenheter(/portnummer) öppnar aldrig dörren när man knackar på, kanske ingen bor där? Andra har ett sånt där finurligt kikhål och öppnar bara för rätt person. Vissa portnummer lever kvar fastän man tycker att de borde trillat av pinn för länge sen, som ensamma gubben MSN och gamla Mrs Appletalk.

Men om jag kunde se till att port 53 stängdes för obehöriga… Ja det var det bästa jag hade att komma med och värt ett försök. Jag skulle behöva tampas med brandväggen i WeOS, något jag kände mig lite skraj inför. Brandväggar kan konfigureras på så oerhört många olika sätt och det är viktigt att hålla tungan rätt i mun så man varken blockerar för mycket eller för lite. Efter några försök, mycket tack vare WeOS finfina hjälp och lättanvända gränsnitt hade jag fått en konfiguration som torde fungera.

Något förenklat kan man säga att brandväggen, som i princip är en intensivt brinnande vägg som sträcker sig över hela bandbredden, hade inställningen att elda upp alla paket som försökte korsa dess väg. Självklart skulle inte Firefox-paketen brinna upp, för eld kan inte döda en eldräv <3

Upp till bevis, börja försiktigt med att pinga runt till Google och några andra säkra kort, funkar. Youtube tillbaka på banan igen, saker flyter på. Kan samtidigt se hur brandväggen äter upp fler och fler paket för varje sekund som går.

Jag kände harmoni, ett lugn infann sig. Jag hade överlistat min motståndare. En erfarenhet rikare gick jag och la mig för att sova och låta immunförsvaret slåss mot förkylningen. Morgonen därpå var läget fortfarande stabilt och har fortsatt vara så ända fram till vad som nu är två veckor senare. Jag är inte orolig längre, men däremot beredd på att behöva strida igen. Är man uppkopplad mot Internet kan man aldrig vara helt säker. Men det är så det ska vara tror jag. Jag vill inte vara den som aldrig öppnar dörren eller går utanför lägenhetshuset. Jag surfar hellre på världens vågor, tillsammans med mina hajar, rävar och näbbdjur.

Oh Lorde

Glädjen när man upptäcker en ny artist och får höra dennes musik för första gången, oslagbart! Tidsrymden då jag medvetet väljer att repeata en låt är kanske ett par dagar, sen har jag oftast tröttnat. Men de dagarna, låten på hjärnan, lära sig melodin, kolla upp låttexten och bara njuta av ny musik, sånt gillar jag, fett mycket! :)

Så i mitt dagliga youtoobande snubblade jag över en för mig ny artist, nämligen Lorde. En ung, söt nya zeeländska med ett avslappnande och uppmuntrande sound. Har ni inte hört henne än så föreslår jag att ni ger henne en lyssning eller två.
De allvetande Youtube-kommentarerna har jämfört henne med bl.a. Lana Del Rey, och fastän jag inte är mycket för jämförelser mellan artister antar jag att det kan ge en fingervisning om hur hennes musik är.

Om ni gillar vad ni hör, kika också musikvideon till Tennis Court, väldigt simpel och rå men samtidigt väldigt artistisk. Jag ska inte tjöta mer nu, iväg och lyssna på musiken istället ;D

Lorde in Seattle 2013 -1

Lorde i Seattle 2013

PS Lorde kommer släppa sitt debutalbum i slutet av september, riktigt snart alltså!

Kattkungen

The truth is always either terrible or utterly boring. – Sansa Stark

Det här är en berättelse som utspelade sig utanför mitt fönster i min lägenhet. Jag bor på översta våningen så utsikten är skaplig. Fönstret vetter mot nordväst, släpper in solen på eftermiddagarna och skildrar himlens nyanser av rött, lila och rosa när solen går ner över horisonten. Det är ganska vackert oftast. Något man kan ägna några minuter åt på kvällen som avkoppling, meditation, låta hjärnan tömmas på tankar.

En av dessa kvällar bjöd traktens wildlife på en överraskning. Förutom de dussintal fåglar som seglade över hustaken satt det även en katt på hustaket 100 meter norrut. Han hade ryggen mot mig, lapade de sista solstrålarna på dagen. Som vi alla vet, ingen sitter högre än kungen, och den här katten satt högst av alla. Kungen hade kommit till Ryd för att, precis som jag, ägna dygnets sista ljusa tid åt avkoppling.

Jag kände viss avund, en position som Kattkung hade många fördelar; bättre utsikt, friskare luft, fin svans och gosig päls. Nåväl, vi kan inte alla vara kungar, tänkte jag och fortsatte med vad jag än höll på med. Några minuter senare kunde jag inte låta bli att se efter om han satt kvar på sin plats, den lilla jamaren. Jag borde inte ha blivit förvånad, men jag var i det närmaste chocktillstånd, Kattkungen hade fått sällskap av ännu en katt.

Jag föreställde mig att katt nummer två var Kattkungens själsfrände, någon han kunde dela alla solnedgångar och andra händelser i livet med och göra dem oändligt mycket bättre. De två satt och njöt av varandras sällskap och roades av kajorna som flög runt eller satt på hustaken de med, på betryggande avstånd från katterna förstås. Jag vet inte hur ni känner, men fåglar har jag aldrig sett som särskilt begåvade djur. Sannerligen, de kan flyga vilket är en superkraft många av oss skulle vilja besitta, men utöver det är de inte mycket mer än naturens gycklare.

De fyrfotade satt där på taket, tätt intill varandra. Solen hade nästan gått ner helt och jag funderade på hur de skulle ta sig ner från taket. Det kan inte vara någon lätt klättring att ta sig varken upp eller ner från ett fyravåningshus. Skulle de göra ett akrobatiskt hopp till något träd eller fanns det en hemlig gång till taket via något öppet vindsfönster? Jag var mäkta nyfiken, men katterna verkade inte ha några planer på att flytta sig över huvud taget. De var troligtvis något ledsna över att kvällen gick mot sitt slut, inte ens en kung kan hejda jordens rotation. Det här var inget evigt liv i paradiset, nattens mörker väntade runt hörnet.

Så till slut, rörelse! Kattkungen gjorde ett hopp till en upphöjning på taket, och flaxade som en kråka för att komma ända upp. Men vänta nu.. Katter flaxar inte, de har inte ens vingar. Siluetten av kattkungen upplöstes långsamt och det enda jag såg nu var två stora kråkor i havet av andra fåglar. Jag kände tomhet, var är min kung? Var är kärleken mellan de två katterna? Borta, inga mer tvinnade svansar, ingen attraktion mellan laddade pälsar, ingen avkoppling till solnedgången.

Bara en stor svart himmel.

Jag antar att kråkorna och de andra fåglarna flög hem till sig, jag kröp till kojs. När jag slutligen kommit till ro kunde jag inte undgå att höra ett svagt trippande uppifrån. Kunde det vara.. Kattkungen på nattliga äventyr?

Sedan den kvällen har jag varken sett kråkor eller katter på hustaket under solnedgången. Men vem vet, kanske har Kattkungen upptäckt att han föredrar att sitta på taket ovanför mig.